I helgen var det BOOT CAMP. Det konceptet har utvecklats en del sedan 2017, som var första gången jag var med. De tidiga åren ingick att vi själva fixade gemensam middag, antingen tacos eller hemgjord pizza, något år gjorde vi pastasallad på rester från ett barnridläger. Det var väl ett SÅDÄR upplägg, dels är man trött och varm och svettig, dels är man hungrig och så ska man då stå och slabba med matlagning i ett klubbrumskök som emellanåt är allt annat än fräscht, och det tar tusen år innan man kan äta och ska man till exempel göra pizza får man äta i omgångar efter hand som det blir klart eftersom det bara får plats en plåt i taget i ugnen. NÄE, tyckte vi (vi är nästan alltid samma gäng som är med, plus minus några stycken för det är ju alltid någon som inte kan och någon ny, men en stabil kärna) efter att ha prövat det några år. Sen blev det någon variant med att beställa pizza med utkörning, det var väl något bättre även om det också blev en massa väntetid. Men de senaste gångerna har det ingått lunch eller middag på restaurang och det är faktiskt toppen även om det såklart kostar lite mer. Men det är det värt för att få äta god mat och slippa annan väntetid än det som är normalt när man går på restaurang.
Den här gången var upplägget så här: Indelning i grupper varav halva gruppen red först, sedan den andra, därefter lunch och så ett gemensamt ridpass. Vi var bara åtta stycken så det gick bra, men ett ridpass efter en stor och stadig måltid var minst sagt jobbigt. Hade varit bättre att börja tidigare, riva av alla ridpassen och sedan avsluta med lunch, men då vet man ju det till en annan gång. Detta var på lördagen, och sen på söndagen var det ridning två och två för en extern dressyrtränare.
Bortsett från det där med maten, eller rättare sagt att ridningen efter maten var jobbig, så var det som vanligt mycket trevligt. Hade Spanjorskan, vi red först ett pass dressyr på lördagen, sedan markarbete (efter den där omtalade lunchen dårå) och jag tyckte nog att hon blev rätt fin. Men det var inget mot vad hon blev på söndagen! Vi har inte ridit så mycket på böjda spår för L, så jag har inte fått någon riktig uppfattning om att Spanjorskan har någon sida som är svårare än den andra, hennes grej är annars att hon har en inte så liten tendens till hjorthals för hon går med höjt huvud och sänkt rygg och blir trippig om man inte ramar in henne ordentligt mellan hand och skänkel. Nu visade det sig vara vänster varv som var en annan av hennes små akilleshälar, fick därför jobba mycket på volt och ställa igenom och vara fjäderlätt men ändå stadig i ytterhanden så att hon skulle bli lägre i formen och jobba genom kroppen istället för att bara spänna sig och trippa. Och sen bara LOSSNADE det och vi galopperade varv efter varv runt fyrkantsspåret och hon gick så stadigt och fint på tygeln och det i princip var bara för mig att åka med och njuta. Det var ett hallelujamoment av guds nåde, såna är sällsynta så det här får jag kanske leva på till 2032 eller så. Hehe. Kände mig oerhört nöjd, men trött. Idag är det teori, och det är väl nästan lite tur för man är rätt SLETEN i kroppen efter den här helgen. Men kul var det!
2032! det er det bra lenge til! Så fint!
SvaraRadera