40 - constant reader

Har läst 40 - constant reader av Linda Skugge, det är första delen i hennes självbiografi som jag blev sugen på att läsa bara för att Marianne Lindberg De Geer skrev om dom i sina dagböcker. Detta är handlingen, eller i alla fall vad som står på baksidan:

”Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram.” I 40 – constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis-citat disappear here på kroppen. Om att läsa om sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte ”Linda”.

Jag är mycket kluven till Linda Skugge. Tycker hon skriver i grunden bra, naket och ärligt och har en tendens att upprepa sig på ett välfunnet sätt och jag har läst och gillat mycket av det hon skrivit. Men sen blev hon någon slags übermenschpräktig förälder och efter det verkar hon ju ha ballat ur fullständigt med träning och porr. Vad hände liksom? Det var väl lite därför också som jag ville läsa de här självbiografierna, vad hände på vägen från ung arg feminist till att gymma som om det inte fanns någon morgondag och sälja sig själv på Only Fans?

Det fick jag inte svar på i den här boken. Jag tycker det mest var väldigt mycket koketterande kring hennes utanförskap och det är ett väldigt tjatande om det och hur synd det är och har varit om henne. Finns det något mer patetiskt än en 40-åring som är bitter för att den aldrig fick hångla och ligga i tonåren? Släpp sargen och kom in i matchen, känner jag. Det är också väldigt mycket citat, ur böcker och låttexter, som förmodligen betyder mycket för henne men som inte säger mig ett skit och jag tänker att det är ju lätt att skriva en bok om 50 % av den består av att man citerar sånt som andra har skrivit, och då är boken inte ens särskilt tjock i sin helhet. Den får två krönikor av fem möjliga.