Har läst 45: Morbus Addison av Linda Skugge, detta är handlingen:
Fem år har gått, Linda Skugge lever med en kronisk sjukdom som påverkar hela hennes tillvaro. Hon skriver ärligt och rakt på sak om livet med sjukdomen. Men också om livet som skrivande person, om att fundera på om Kurt Cobain kanske också var kroniskt sjuk, om hur mordet på John F Kennedy kanske egentligen gick till. Om att söka i litteraturen för att hitta mening. Och om att ständigt snurra i sjukvårdens maskineri och försöka få hjälp.
Om Linda Skugge skriver ärligt och rakt på sak så tycker jag att den här boken, helt ärligt och rakt på sak, är en enda lång litania om hur synd det är om Linda Skugge. Alltså, det är klart att det är synd om alla som har en allvarlig kronisk sjukdom, inklusive Linda Skugge, jag är ju inte helt känslomässigt avstängd SÅ. Men det är, ursäkta mig, ett himla tjatande om det, och hur hon trots att hon knappt orkade gå till busshållplatsen ändå kunde driva företag och försörja fem personer och betala ut löner till anställda. Som om det vore en tävling i vem som är sjukast men kan bita ihop mest fastän en sådan jämförelse är helt poänglös när man bara har sig själv som referensram. Den här boken får en liten kortisondos av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar