260527

Idag skulle min morfar Nisse ha fyllt 118 år om han fått leva och ha hälsan vilket han inte fick eftersom han var en storrökare av episka mått, plus att ingen normal såklart BLIR 118 år ens om man är ett dygdemönster hela vägen mellan vagga och grav. Men ändå. Morfar Nisse var en hedersknyffel som kan förtjäna ett postumt grattis på födelsedagen. 

Igår jobbade jag med att skriva en avvecklingsrapport, det är minsann inte bara att lägga ner ett företag hur som helst om någon trodde det. Det är blanketter som ska fyllas i och långa redogörelser för vad som ska hända med inventarier som ska skrotas och hur fastigheten ska saneras och hur omhändertagandet av avfall som uppstår ska gå till och så vidare. Det är rätt mycket pyssel, man vill ju ändå kunna avsluta snyggt. Har lagt mycket krut på att odla och förvalta en god relation med vår tillsynsmyndighet och ska nu göra mitt yttersta för att flaggan ska vara i topp to the bitter end. 

På lunchen så gick jag en runda som jag brukar, barfota dock för nu känner jag att det är hög tid att börja vänja fotsulorna vid det. Brukar vänta tills gatorna är sopade för det där gruset som används att sanda med är otroligt oskönt, men även efter att det är borta så känner man sig väl aldrig så klen som de första barfotapromenaderna innan skinnet under fötterna härdats. Men det gick bra tyckte jag, när jag var nästan tillbaka så började det göra lite ont under vänster fot och jag tänkte att jag har väl trampat på en tagg eller något. Men det visade sig vara en stor (som en gammal femkrona ungefär) vattenblåsa som tydligen uppstått på främre trampdynan utan att det överhuvudtaget känts (eller som jag kanske tolkat som vinterklena fotsulor) och som nu spruckit. Det är det absolut sämsta stället att få en blåsa på för det är helt omöjligt att sätta plåster, inte ens Compeed funkar, plus att man ju lägger så mycket tyngd där när man går så det gör satan så ONT. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna. Tages hälta var inte lika uttalad, men helt ren är han inte så det får bli kortare promenader ett par dagar till, tänker jag. Lämnade av hundarna hemma, tog en trave böcker och traskade ner till bibblan som visade sig vara stängd och meröppet öppnade inte förrän klockan 16. Gick hem med böckerna igen, körde ett benpass på Vibes. En av övningarna var step up på stol med hantlar. Kände direkt att det här blir för tungt så jag körde den delen utan hantlar, någon nytta gör det säkert ändå. Svettigt blev det i alla fall! Åt kvällsmat, slöade i soffan tills det var dags att byta om och åka till stallet. Nu har hästarna börjat gå i gräshagarna som ligger lite längre från stallet än vad rasthagarna gör, vilket innebar att efter ridningen var det bara att börja traska. Som väl var fick vi ihop folk så att vi bara behövde gå en gång. Det tackade min spruckna vattenblåsa för. Trodde aldrig jag skulle somna efter att ha kommit hem och duschat. Min man jobbade nattskift i Snarkfabriken AB, det var varmt, den spruckna vattenblåsan protesterade mot att ha blivit duschad och tvättad genom att svida som ELD på ett helt orimligt sätt när man bara ligger i sängen utan belastning. Så när jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. 

Har i alla fall bestämt mig för att skippa AW:n ikväll. Då blir det Gladiator II? sa min man, vi började ju kolla på den förra onsdagen men ingen fan orkar ju se en hel långfilm mitt i veckan så vi brukar dela upp våra onsdagskvällsfilmer och låtsas att det är en miniserie på två eller tre avsnitt. Lekte med tanken på att säga Tyvärr kan jag inte komma för jag ska se på Gladiator II på Netflix ikväll till mina kollegor. Det hade ju varit en diss värd namnet, men på tal om goda relationer så tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag inte kan eller hinner. Det gör jag knappt heller för efter jobbet ska jag på förnedrings-rehab och sen måste jag hem och ut med hundarna och så ta bussen in till stan igen, det blir för tight. Det hade såklart gått att lösa om det varit något jag verkligen velat göra, men jag känner ju mest att...nä, jag överlever utan.