260504

Jaha, då var det måndag och ny vecka, ny månad, nya tag, osv. Helgen som gick var helt enkelt toppen. Det har ju varit kallt och ruggigt länge nu i vår, men så plötsligt tjongade termometern iväg och bjöd på sommarkänsla. 

Efter jobbet i torsdags så skulle jag träffa Jenny för vin, mat och (framför allt) prat. Bestämde att vi skulle träffas vid 17.30. Jag slutade lite tidigare för att kunna fiska upp min man för på hans jobb slutade de vid lunch i torsdags och då passade inga bussar och jag hade ändå knogat på så att jag var i fas med allt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, hade fått meddelande från Jenny att hon kunde sluta tidigare och vara i stan vid 16. Det kunde nog jag med om jag lade på en rem, men då visade det sig att bussen till stan var inställd p g a fordonsfel, så jag fick ta nästa och det blev den tiden vi hade bestämt lik förbannat. Vi gick till vårt vanliga ställe och åt kinamatsbuffé och delade en flaska vin. Sedan vidare till Bishops för ytterligare ett glas. Var hemma vid 22.30! Det var sent för mig! Min man hade redan gått och lagt sig. Han som alltid varit en nattuggla av episka mått har väl nu äntligen kommit på att det inte är ett självändamål att vara uppe tills det snudd på ljusnar för att sedan sova bort halva dagen som en himla vampyr. En insikt jag själv landat i för evigheter sen. Vet att när barnen var små var jag uppe lite längre på kvällarna för att det kändes som att det var enda stunden på dagen som man hade för sig själv, och när jag  studerade (vilket också var när barnen var små) hände det ju också att man satt och vrålpluggade till någon tenta till långt in på småtimmarna. Men det var ju hundra år sen.

Vaknade av att klockan ringde vid 4, hade inte glömt att det var röd dag men jag hade glömt att stänga av larmet. Somnade om och sov till 7. Upp och gå på långpromenad, sedan tränade jag ett benpass och resten av dagen slöade jag i soffan. Kände fortfarande av ryggen och det var inte så kul, men så länge man kan ligga på värmedyna och läsa Elly Griffiths så ska man väl inte klaga. 

I lördags gick jag upp klockan 4 och gick en långpromenad med hundarna. Åt second breakfast och var klar i god tid, S skulle hämta mig 07.30 för vi skulle vara i stallet vid 8. Vid 07.45 ringde jag och frågade om hon hade glömt mig. Det hade hon inte, men hon hade fått för sig att hon skulle hämta mig vid 8. IIIh.  Nu blev det bråttom, de flesta hästarna hade ju sovit ute och skulle in till första lektionen som börjar vid 9 och de ska ju hinna göras i ordning också. Men vi hann (med lite hjälp), kanske mest tack vare att hästarna fortfarande går i hagarna närmast stallet. Vi fixade med stalltjänsten, mockade åt de som stått inne, tog in de som inte skulle gå lektion så att de skulle få vila sig från att vara ute (lite konstigt kan jag tycka, men tydligen är det en jobbig period för hästarna att vänja sig vid att gå ute dygnet runt). Sen fick jag rycka in och vara ryttarassistent för den som skulle leda Köttbullen ville inte göra det för en gång hade Köttbullen bitit henne i armen. Det är liksom ingen tåga i delar av dagens ungdom, kan jag känna. Jaja, nu skulle de bara rida ut en runda så det var ju inte så betungande att leda Köttbullen ett varv runt vår lilla skog så det kunde jag väl göra. Under tiden fick ryttarassistenten hjälpa S att packa höpåsar samt lunchfodra, så när jag kom tillbaks så var det klart. Sen dök min man upp för att fixa med elen i tvättstugan, för det var ju också röjardag i stallet. Vi avslutade med grillad korv och hade det allmänt GÖTT i sommarvärmen, man är ju liksom inte van vid att vara tvungen att uppsöka skugga. Jag hade faktiskt kommit ihåg att smörja in mig med solkräm på morgonen, vilket jag är pinsamt slarvig med med tanke på att jag ALLTID bränner mig och får jobbiga kliande soleksem som jag sedan gnäller över. Tycker det är så kletigt och bökigt och sen tänker jag aldrig att jag ska vara i solen, det är ju inte som att jag ska ligga och pressa  på stranden direkt, plus att har någon slags befängd föreställning om att solen "inte tar lika mycket" när man är i rörelse, fast erfarenheten vid det här laget borde ha lärt mig annorlunda. Men nu hade jag köpt en slags mousse som faktiskt inte kladdade lika mycket så kanske att jag kan få in lite rutin kring detta, sent ska syndaren vakna osv. 

Vi åkte hem och lade oss i varsin soffa med öppna fönster och tvärdrag. Mmm, älskar den känslan av att ligga inomhus och känna ljumma sommarvindar, nästan bättre än att vara utomhus i det faktiskt. Men i år ska bli året när jag ska köpa DYNOR så att man kan sitta och ligga ute i trädgården utan att få träsmak överallt. Sen kommer det väl att regna hela sommaren bara för det, hehe. På kvällen kände jag en sån enorm tillfredsställelse som man väl bara kan göra när man varit ute nästan hela dagen, arbetat med kroppen och sedan kan ligga med öppet fönster och känna doften av blommande hägg. AAAAH! Ett stort plus var att jag nästan inte känt av ryggen alls under dagen, trots mockning och packning av höpåsar som ju inte är det mest ergonomiska man kan göra. 

Igår gick jag upp tidigt, gick min vanliga söndagsrunda och sedan åkte vi till stallen, olika faktiskt. Min man skulle fixa färdigt med elen i tvättstugan i vårt stall och jag skulle till grannklubben för där var det  en omgång av hoppallsvenskan division 3 där vi i klubben lyckats skrapa ihop ett lag för första gången på flera år. Förr i världen var det division 2 som var lägsta divisionen, men det har ju hänt ett och annat i tävlingsvärlden sedan dess och jag har väl varit lite skeptisk till upplägget i division 3, där man kan vara upp till 8 i laget (fast det är bara de tre bästa resultaten som räknas) och där man själv väljer om man vill hoppa 40, 60 eller 80 centimeter, oavsett storlek på häst (enda begränsningen var tydligen att en A-ponny inte fick hoppa 80 men det är det ju få som gör) och det går inte på tid heller. Men det var faktiskt väldigt trevligt och inkluderande och det var också väldigt, väldigt GÖTT att bara drälla omkring på en tävlingsplats utan att ha något ansvar för någonting. 

Min skepsis avseende division 3 handlar om det här, och det gäller generellt: förr i världen om man ville tävla i hoppning så var den lägsta klassen på 90 cm för häst och så en decimeter lägre för varje ponnykategori, det fanns liksom inget annat och då tränade man därefter och det var inga konstigheter alls egentligen. Men sen kom allt det här med centimeterhoppningar och Pay & Jumps där man får välja själv vilken höjd man vill hoppa på, och då är det som att alla bara håller sig inom sin komfortzon och det blir ingen utveckling. Förr kunde i princip alla lektionshästar och -ponnyer kravla sig runt en LD/0.90-bana, nu är det som att det snudd på är OS-final om någon hoppar en meter på en ridskolehäst (okej, väldigt överdrivet, men ändå). 

Hade i alla fall en väldigt trevlig dag, det gick väl sådär för laget men alla gjorde så gott de kunde och någonstans måste man ju börja. Fick lift tillbaks till vanliga stallet där jag tajmade in min man som precis blivit klar med sitt eljobbande. Så åkte vi hem och tog det piano resten av dagen. GÖTT.