Artrosbloggen

Alla sitter väl som på nålar och undrar hur det går med min knäledsartros? Blir det bättre? Svar: NEJ. Ska man vara positiv så blir det ju inte heller sämre, men, ja. Har ju dock hållit på med dagliga övningar i fyra veckor nu så man tycker ju att det borde märkas NÅGON skillnad, men är man ett måndagsexemplar så är man.

Förra veckan gnällde jag över svullnaden, som nästan är det jobbigaste för knäet blir förutom ömt så också så himla stelt och det känns som att det benet väger 800 kg mer än det andra. Min artros-PT sa då att om det inte ger med sig så måste man kanske gå till en läkare och tappa ur lite vätska. Det lät ju inte jättefestligt, men det är ju inte heller jättefestligt att ha ett svullet knä vecka ut och vecka in, så jag hem och ringde vårdcentralen och tänkte att det är väl hundra års väntetid för något icke akut ärende i dessa tider. Tyvärr kan jag inte ordna en tid åt dig idag, sa sköterskan som svarade i beklagande ton. Alltså, jag ringde kanske vid halv tre på eftermiddagen och hade verkligen inte förväntat mig att få en tid samma dag, men andra människor kanske ringer och gormar och härjar för att de inte får komma dit pronto, vad vet jag. Tyvärr fanns det inte heller några lediga tider resten av veckan, men igår fick jag halta dit och träffa min husläkare. Som inte var ett fan av att tappa ur vätska eftersom a. det finns en infektionsrisk och b. man riskerar även att kroppen börjar producera MER vätska för att kompensera det som försvunnit, och då är man ju tillbaks på ruta 1. Såatteh, tack men nej tack.

Fick en remiss till röntgen, en kur antiinflammatoriska tabletter och så togs det lite blodprover för att se om det gick att utreda varför jag generellt svarar så dåligt på antiinflammatorisk medicin, det kan vara något inflammatoriskt i kroppen som spökar. Ja, varför inte? Är man ett måndagsexemplar så är man. Vidare fick jag förbud mot långpromenader eftersom det enligt min husläkare inte bygger så mycket muskler utan mer bara nöter på ett monotont och inte uppbyggligt sätt. Cykla, ja, simma, ja (tyvärr), rida, ja, och så styrkeövningar, men inga promenader. Det var faktiskt rätt deppigt eftersom långpromenader är något av mitt livselixir. Nu har det ju förvisso inte blivit så mycket av den varan eftersom det inte är jättekul att promenera när det gör svinont, men jag har ju ändå tänkt att här får man bita ihop och kämpa på. Men tydligen inte dårå. Eller i alla fall inte just nu.

Aja, det är bara att halta vidare. Idag ska jag få träffa en ny artros-PT då min vanliga har semester. Om tre veckor ska jag ha semester. Som jag längtar, för på jobbet är det G-A-L-E-T just nu. Så himla mycket att göra och så mycket KAOZ överallt. Om någon frågar vad jag ska göra i midsommar så blir mitt spontana svar sova. ZZZzzzZZZ. Over and out från Ankeborg.