Har läst Vintereld av Anders de la Motte. Den handlar om det här:
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.
Jag har läst både Slutet på sommaren och Höstdåd av samma författare, jag gillade båda riktigt mycket. Den här: not so much. Tycker både att karaktärerna är rätt trista, och att själva intrigen är rätt ospännande och står och puttrar onödigt mycket på tomgång istället för att komma någonvart. Sen blev det väl för all del en och annan twist som lättade upp, och på sista sidan fick jag en klump i halsen (men om man inte får det när kattungar är inblandade måste det väl ändå vara något fel på en?). Välskriven och med bra språk är ju ett plus (även om jag retade mig extremt mycket på Stephs svengelska), men det hjälper inte hur långt som helst. Den här boken får tre små anlagda bränder av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar