Idag har jag skördat samt kokat och ätit min egenodlade potatis. Det smakade utmärkt och kändes förträffligt. Egenodlad mat är bäst. När man läser om potatisodling (inte kommersiell utan på köksträdgårdsnivå) så låter det så förfärligt arbetsamt. Det ska grävas och hackas och rensas och kupas i det oändliga för att det alls ska bli någon skörd, känns det som. Det har inte jag gjort, så här följer nu en spännande berättelse om potatisodling för den late:
Det jobbigaste och mest krävande var att gräva själva potatislandet, eller rättare sagt forcera den gamla sega grässvålen med rikliga inslag av kirskål och annat smått och gott i ogräsväg. Det tog väl ett par timmar allt som allt, hela landet är kanske 20 kvadratmeter och jag grävde kanske en kvart om dagen i några dagar och lade sedan lite tid på att försöka peta bort så mycket kirskålsrötter som möjligt (vilket är omöjligt, som alla vet, men man kan ju åtminstone försöka). Detta gjorde jag i slutet av april/början av maj.
Sedan drog jag fåror i jorden med en hacka och lade ner sättpotatisarna med kanske en halvmeters mellanrum. Mellan varje potatis petade jag ner ett par vaxbönor. Sedan täckte jag alltihop med jord och sedan täckte jag jorden med ett 2-3 cm tjockt lager färskt gräsklipp. Det tog kanske på sin höjd en halvtimme.
Sedan gjorde jag ingenting på flera veckor eftersom både potatis och bönor klarade av att börja spira utan min hjälp. När det gick att urskilja rader så föste jag ihop jag cirka 1 dm höga vallar av färskt gräsklipp runt potatisblasten och bönplantorna. Det tog kanske en kvart. Ett par veckor senare, när blasten vuxit sig hög och det var dags att klippa gräsmattan igen, bäddade jag in varje potatisplanta så den fick liksom en egen krage av färskt gräsklipp. Bönorna fick vid det här laget klara sig själva.
Sedan gjorde jag i stort sett ingenting mer än att gå en vända i gångarna mellan raderna ungefär varannan dag för att kolla läget och trampa ner ogräset som växte i gångarna. Det lilla ogräs som tog sig upp genom gräsklippet i raderna passade jag på att rycka bort när jag ändå hade ryggen böjd för att skörda bönor.
Idag krafsade jag undan gräsklippet från ett par plantor som från början utgjorts av varsin halv sättpotatis, och fick ihop ett helt potatiskok (middagen i dag + till 6 matlådor). Inte en grön fläck någonstans, trots att jag inte kupat, och (jag skojar inte) flera potatisar som var stora som apelsiner, trots att sandjorden här är så mager att inte ens brännässlor trivs. Det låter lite som trolleri men beror förstås bara på att gräsklippet tillför jorden en massa kväve.
Så här rikligt kan man alltså bli belönad för sin lathet. Jag vet inte vad Luther skulle ha sagt om det, men jag tycker det är prima.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar