Härförleden besökte jag polisen i ett ytterst beskedligt ärende, att förse husets tonåring med ett ID-kort eftersom han snart blir myndig och inte planerar att skaffa körkort. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så kunde man gå till posten och ordna med sådana saker, men så är det inte längre. Istället ska den som är i behov av ID-kort vallfärda till Ankeborgs polisstation och medföra målsman med giltig ID-handling. Så det gjorde vi.
Vi var långt ifrån ensamma om detta tilltag. I stort sett hela kommunen verkade ha trängt sig in i passpolisens lilla väntrum. Bland annat en familj med ungefär åttahundra barn, som samtliga skulle ha pass. En av ungarna ville inte låta sig fotograferas och protesterade med åtskilliga gälla skrik så fort hon sattes på stolen framför kameran. Det kan man väl möjligen stå ut med ett tag, men inte att resten av familjen försöker distrahera ungen med åtskilliga infantila tillrop i röstlägen som verkade höjas cirka tre oktaver per sekund. Efter tjugo, jag upprepar, TJUGO minuter föreslog en av poliserna ur sig att ungen skulle kunna sitta i någon av föräldrarnas knä om denne hade på sig en för ändamålet avsedd vit haklapp, som helt påpassligt hängde i anslutning till fotograferingsbåset. Varför ingen hade kommit på denna tanke tidigare är ju något av ett mysterium, men vid det här laget var ungen helt hysterisk och ville inte göra annat än att ligga på golvet och gallskrika. Sedan kom en snutdjävel dragandes med det pedagogiska triumfkortet "polisnallen", vilket var ett malätet tygdjur i polisuniform som han viftade med i ansiktet på ungen, som i det närmaste greps av panik och vrålade ännu värre. Medan föräldrarna med alla medel försökte få ungen att hålla tyst de få sekunder det tog att knäppa en bild underhöll övriga syskonskaran väntrummets med slagsmål, omkringkastande av inredning samt allmänt oväsen. Det var som en brittisk socialrealistisk film, bortsett från att fjärrkontrollen som reglerar volymen saknades. Man kan ju verkligen ifrågasätta vad det skulle ha för betydelse om en ettåring lipar på ett passfoto, men det var tydligen inte tillåtet.
Efter femtio, jag upprepar, FEMTIO minuter lyckades man till sist få till en bild och den vid det här laget avsomnade nummerlappsdisplayen vaknade till liv igen så att resten av kommunen kunde få komma till och uträtta sina ärenden.
När det äntligen var vår tur, efter bara en timma och 45 minuter, så trodde jag ändå att det skulle gå undan, för de knappade bara in passnumret och vips bluppade alla uppgifter om husets tonåring upp på skärmen. Fotograferingen tog mindre än en halv minut, skriva namnteckning gick på tio sekunder. Sedan började polisen dividera med en kollega om huruvida det var nödvändigt att målsman legitimerade sig när det handlade om mindre än en månad kvar tills personen ifråga själv blev myndig. Jag hade kunnat förstå diskussionen om husets tonåring hade kommit dit ensam, att man kanske kunde tänka sig att göra ett undantag istället för att be honom återkomma en annan dag. Men nu stod jag fullt synlig mindre än en halvmeter från den aktuella diskussionen med körkortet i handen. Den aktuella diskussionen pågick i tio, jag upprepar, TIO minuter. Sedan kom de fram till att det nog var nödvändigt ändå och så påbörjades en omständlig procedur kring detta.
Vid det här laget var jag färdig att slita åt mig någons tjänstevapen och börja skjuta vilt omkring mig. Men jag är ju en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad, så jag tystade ner min inre Michael Douglas och gick hem och bloggade istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar