Idag lyckades miss E och jag fånga varandra i flykten för en snabbfika och lite skvaller. Vår vokabulär brukar vanligen vara av den typen att förhärdade vuxna män som råkar tjuvlyssna bryter ihop och börjar gråta efter sina mammor, men idag talade vi oavbrutet med varandra utan att så mycket som antyda någonting som skulle kunna associeras till vad man i dagligt tal kallar för runda ord. Nu hade vi visserligen jävligt bråttom båda två, men ändå.
Kan det vara ett mognadstecken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar