Igår var jag på en husvisning, vilket i regel innebär att man träffar fastighetsmäklare. Min uppfattning om fastighetsmäklare är väl lite sådär, inte så hög kanske om man ska försöka vara lite diplomatisk. Någon får gärna bevisa motsatsen, det finns kanske någon fastighetsmäklare som är världens hygglo. Men jag har aldrig träffat någon.
De fastighetsmäklare jag har varit i kontakt med har samtliga haft en inte så lite uppblåst attityd. Som om de ensamma sålde Sveriges sista hus, och som om de gjorde en en stor tjänst bara genom att finnas till. Och dessutom ska de hela tiden hetsa en, som om man skulle stå hemlös inom kort om man inte köpte just det djävla ruckel de försökte pracka på en till ett hutlöst överpris.
Jag inbillar mig att de skulle bemöta en på ett helt annat sätt om man hade kostym, portfölj, bil av senaste årsmodell, högt blodtryck och ett namn som andades makt och rikedom sedan generationer tillbaks. Gympadojor och T-shirt med Dead Kennedystryck ger inte riktigt samma intryck, inbillar jag mig i alla fall. Så igår när jag skulle möta mäklaren tänkte jag att jag skulle bete mig som att jag hade en miljon på banken. Minst. Jag tog med mig Susanne som moraliskt stöd i detta projekt, för det kändes inte som min hemmaplan.
Jag hade lite problem med att få ihop min en-miljon-på-banken-outfit, men det började ändå bra. Jag hade skrivit ut några dokument om fastigheten och dom stoppade jag i en lädermapp som jag lånade från jobbet. Det såg nästan kusligt professionellt ut. Några en-miljon-på-banken-kläder äger jag inte, men jag tänkte att folk med en miljon på banken går säkert inte jätteflott klädda hela tiden ändå, så hel och ren borde väl duga. Dessa planer höll dessvärre på att omkullkastas, ty när jag kom hem från ett svettigt gympass och skulle kasta mig in i duschen för att göra mig representativ så var mitt badrum ockuperat av hantverkare som borrade sönder golvet och drog nya rör till elementet. De brydde sig inte det minsta om att jag hade en miljon på banken att värna om, så jag fick slänga ihop ett ombyte och åka och duscha på jobbet. Jag är osäker på om väska med smutstvätt ingår i en-miljon-på-banken-outfit:en, men jag tror inte det.
Min en-miljon-på-banken-attityd fick ytterligare en lätt knäck när jag satte mig bakom ratten på min Volvo 740 av 1990 års modell med hästfilt i baksätet och McDonald'sskräp på golvet. Men vi anlände först av alla och parkerade lite på avstånd, så det var ingen som kunde koppla ihop denna rishög med mig. Tyvärr hade jag använt min en-miljon-på-banken-regnjacka när jag rensade hängrännorna hemma hos min pojkvän så den var kanske inte alldeles representativ, men det upptäckte jag inte förrän efteråt.
Det är väldigt jobbigt att vara rik, inser jag nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar