Idag var jag en sväng på apoteket, mitt forna stamställe. Innan jag åkte frågade Susanne mig om jag inte kunde kolla om det fanns någon typ av plastade engångslakan, för hennes ena hund blir lite inkontinent när hon löper. Jag snokade runt lite bland de olika hyllorna utan att hitta något i den stilen, så jag tänkte att jag får väl fråga. Nu tyckte jag det var lite pinsamt att dra en lång drapa som inleddes med jo, min kompis har en hund som...för det skulle ju låta precis som att det var JAG som var inkontinent men inte riktigt vågade stå för det. Så jag ljög och sa att det var jag som hade en hund som var inkontinent. Nu vet inte jag om det är vanligt att inkontinenta personer skyller på sina hundar, det kanske är typ grundlögn 1A, vad vet jag, men jag tyckte i alla fall det lät lite mer värdigt än det är inte jag, det är en kompis som undrar...
Hur som helst, det jag efterfrågade fanns, bakom disk så att säga, och apotekaren for med raska kliv iväg in i de där hemlighetsfulla regionerna bakom disken för receptbelagda läkemedel och kom tillbaks med något som måste vara världens till ytan största förpackning inkontinenslakan för engångsbruk. Mitt uppdrag var ju egentligen bara att ta reda på om de fanns i apotekets sortiment, men nu kände jag mig helt plötsligt lite tvingad att köpa dom, eftersom det kändes väldigt motsägelsefullt att först påstå att jag hade en inkontinent hund för att sekunden därefter inte vilja ha de efterfrågade produkterna. Så jag fick vackert vandra iväg till kassan med en kromosomförpackning inkontinenslakan till allmän beskådan. Förpackningen var så stor att den inte ens gick att trycka ner i någon av apotekets plastpåsar, så nu har jag dessutom cyklat genom hela mitt bostadsområde och liksom out:at en inkontinens som i själva verket tillhör Dobermannbruden Signe.
Det här känns inte riktigt bra, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar