Mina tankar återvänder då och då till ämnet nekrofili. Det är en smula fascinerande, inte så att jag känner att jag vill prova på, jag är mer nyfiken på vilka funktioner som egentligen som driver folk till vanvettets rand. Och så undrar jag hur man egentligen kommer fram till slutsatsen att man attraheras av lik? Är det liksom nää, min partner är alldeles för varm och levande för min smak, jag måste prova något annat, eller håller man på sig tills lämpligt tillfälle infinner sig i ett obevakat ögonblick i någon obduktionssal eller på en kyrkogård någonstans?
Och ens val av partner, eller vad man nu ska kalla det. Det känns lite som att man får ta vad som bjuds, men kan man som nekrofil vara strikt heterosexuell så att man ratar ett lik av fel kön, eller tänker man mer ähvadfan, kroppsöppning som kroppsöppning?
Och fungerar föremål som är kopplade till livets slutskede, typ urnor och kistor, som stimuli? Är ett besök på Fonus så att säga LIKSTÄLLT (obs, humor) med att gå på porrklubb?
Så många frågor, så få svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar