Weird + SoA

Alltså, igår när jag körde hem så spelades Dylans Like A Rolling Stone IGEN. Jag har i och för sig ingen aning om hur det går till när man sätter ihop låtlistor på radion, men jag lyssnar på radio i bilen, mellan 5.00-5.25 och 14.05-14.30 och vad är sannolikheten för att det, två gånger på samma vecka, ska spelas två olika låtar som inte ligger på någon topplista eller har varit med i melodifestivalen eller Så Mycket Bättre under exakt de 50 minuter som jag befinner mig i bilen om dagarna? JAG BARA FRÅGAR.

Avslutade säsong 6 av SoA igår och är numera så orimligt irriterad på Jax och Gemma att jag tackar Frälsaren för att de bara är påhittade karaktärer och inga jag någonsin behöver befatta mig med i verkliga livet. Ska inte avslöja några detaljer, ifall det mot förmodan finns folk som läser här som är lika saktfärdiga med att ta sig igenom denna ändå bra serie som vi har varit, men i alla fall: SNACKA INTE OM SVEK MOT KLUBBEN när man själv har sålt ut en gängmedlem till fienden. Kanske inte frivilligt, men så går det ju när man inte kan nöja sig med att bara ha en bilverkstad utan ständigt måste jaga snabba cash för skulder, mutor, "business" etc. Och sen allt det här snacket om att älska sina barn får mig också att lacka ur, dom ungarna är väl mer passade av gängmedlemmar, "prospects" och diverse fnask än sina egna föräldrar. Tänk om lille Abel eller lille Thomas skulle råka få tredagarsfeber eller nåt och Jax bara "Jag måste vabba, jag ringer IRA och ställer in vårt möte om vapenhandel". SKULLE INTE TRO DET VA.

Och sen att Jax inte ens kan ringa ett djävla samtal eller styra upp någonting själv, han bara: Ring den och den, hämta den eller den (oftast mamma), fixa det och det, och de andra tuffingarna i gänget bara gör det utan att invända att den där djävla snorvalpen kan väl göra någon nytta själv.

Mina favoritkaraktärer är numera:
1. Juice (även om han gör dumma grejer, men det är ju bara för att han har haft det SVÅRT, haha)
2. Tig. Vet ej varför, för per definition är han ju ett ärkesvin. Men jag gillar honom ändå.
3. Chucky. Hahaha, jag tycker han är helskön när han helt beskäftigt ilar omkring bland de hårda killarna och plockar och fejar och donar.  

Ser nu fram mot den avslutande säsongen som enligt uppgift (Marcus) ska vara någonting alldeles i hästväg. Eftersom vi inte fattar hur man laddar ner, inte orkade med att ta oss igenom det massiva flödet av popupfönster med reklam på swefilmer och är för snåla för Netflix så väntar vi tills 1. boxen släpps, 2. boxen blivit lite billigare, samt hoppas att folk inte spoilar någonting till dess. Man lever alltså rätt farligt, men den som väntar på något gott, etc.

Bohemian Rhapsody

Har säkert både en eller två gånger bloggat om hur mycket jag gillar Queens Bohemian Rhapsody men det tål att upprepas. Den är så härligt svulstig och spretig och inkluderar det mesta, alla borde hitta åtminstone en del av detta mästerverk som de gillar kan man ju tycka.

Den spelades på radion i morse. Det händer ju inte alltför ofta om man säger så, den är väl för lång kan man väl tänka. Fast härom morgonen så spelades Dylans Like a rolling stone och det är ju inte heller någon treminutare om man säger, så det kanske är någon sån som gillar låtar som får välja musik den här veckan, vad vet jag. I alla fall. Bohemian Rhapsody tonade in, jag vred upp volymen (eller nä, det gjorde jag inte heller utan jag petade väl på något modernt digitalt reglage men ni fattar) och stampade takten hela vägen till jobbet. Och sen när jag körde hem så spelades den EN GÅNG TILL. Vad är oddsen för det liksom? Det kan ju gå månader eller till och med år mellan gångerna, och sen två gånger på samma dag.

Är det nu man ska köpa en trisslott?

DEPP!

Jaha, så var Sverige snöpligt ute ur VM. Orkade inte blogga den retliga matchen mot Frankrike där Sverige ledde i princip hela matchen och sedan när det var tio minuter kvar lade fransmännen i en växel till, segade ikapp, gick förbi, vann. Då var ju i och för sig Sverige redan klart för åttondelsfinal, så det hade ju ingen betydelse SÅ, men den som vann fick möta en på pappret lättare motståndare. Fast sånt kan man inte haka upp sig på, för alla som är i åttondelsfinal är ju där för att de har förtjänat platsen (utom möjligen värdlandet Qatar som tydligen har ett köpelag) och det är ju livsfarligt att underskatta sina motståndare. Men i alla fall, idag var det dags för ärkefienden Polen, och det var ruggigt jämnt i kanske femtioåtta minuter, sen fick Sverige en olycklig dubbelutvisning och kunde inte sega ikapp och så vann Polen och Sverige åkte ut. RÖVEN säger vi om det.  Men det är bara att gilla läget. Och sen spelar ju Sverige i princip fortfarande med ett pojklag med Olsson och Fahlgren och dom på nio meter. Tror att detta kommer att bli livsfarligt när de får mer rutin, så EM 2016 here we come.

"Och så talar vi inte mer om det", som min mormor (RIP) brukade säga när något tråkigt eller jobbigt ämne kom upp.

Dagskrattet

Min kollega Tord blev kanske inte jättesmickrad när jag avslöjade att hans superhjältenamn var "Den Goda Affärsmannen" och att hans uppgift var att rätta till limporna i affärernas bröddiskar, men han var inte sämre än att han gjorde en helt fantastisk illustration av sig själv:

Bild snodd från Facebook. Sorry, Tord, kunde inte låta bli.

Alltså, jag skrattade så jag trodde jag skulle dö. Satt i bilen (som passagerare) och hade långtråkigt och tänkte att jag skulle kolla Facebook lite för att få tiden att gå. Och så kom denna bild upp i flödet och plötsligt satt jag där och gapflabbade så tårarna rann.

Skratt alltså. Inte alls dumt.

Nattskrattet

I natt drömde jag att Tord kom till jobbet och hade målat en illrosa Batmanhuva direkt på huvudsvålen. Han berättade för mig att han numera var en superhjälte med täcknamnet "Den Goda Affärsmannen".
Hans superhjälteuppdrag gick ut på att han åkte runt i olika livsmedelsbutiker och rättade till brödlimporna så att de låg rakt och snyggt i hyllorna.

När han berättade detta för mig i drömmen så skrattade jag så mycket att jag vaknade på riktigt. Förstår inte hur världen har klarat sig utan "Den Gode Affärsmannen" fram till dags dato. Det finns uppenbarligen ett behov att fylla här. Jodåsåatt.

Hurra, Sverige-Egypten 25-25

Missade tyvärr kvällens dramatiska match p g a hundkurs, hörde bara fragment på radiosporten, oavgjort i halvtid och sedan underläge med fem mål. Sen hörde jag inte mer förrän matchen var slut och någon radioreporter hade halat in Mattias Andersson och han sa något om att de hade kunna vända matchen. Skönt! Nu väntar Frankrike på lördag och det lär ju (också) bli nagelbitarspännande.

La neige, eller vad fan det nu heter på franska. SNÖN helt enkelt.

Jaha, det blev vinter i alla fall, det är ju så djävla typiskt. Häromdagen såg jag vintergäck i knopp (visserligen intill en husvägg där det nog läcker ut en hel del värme så lite fusk är det, men ändå. KÄNSLAN) och man började nästan fantisera om vår och sen kom snön. Inte i några större mängder, men det blev liggande och sen var det först slaskigt och sen blev det minusgrader. Så nu är det vinter. Och mer snö ska visst komma till helgen eller i början av nästa vecka. RÖVEN, säger jag om det. Visserligen är det inte lika illa som för några år sedan när snön föll decimetervis i mitten av november och vi sa "ja, men den kan ju inte bli liggande läge" och så låg den kvar i ett obrutet täcke ända till påsk. På allvar skottade jag snö på påskafton det året, och då var man ju redan duktigt less på det efter att ha skottat i månader redan. Så illa lär det väl inte bli i år, men ändå. Så  himla onödigt och ovärt så här mitt i oxveckorna, kan jag väl tycka.

Annars är det mycket på ett spett just nu.  Det är mest all work and no joy för hela slanten. Hinner knappt jobba för alla möten där man dessutom blir ålagd ännu mer arbete. Ekorrhjulet snurrar på och SKA LIVET VERKLIGEN VARA SÅ HÄR?

Ska låna ut Sons of Anarchyboxarna till en kollega och tänkte för skojs skull att jag skulle titta på första avsnittet. Sedan fastnade jag (igen). Herregud vad unga alla  var. Till och med Clay och Bobby ser bara lite drygt medelålders ut och Jax är ju rena barnrumpan. Och så var de gladare allihop. Skrattade och festade och skämtade med sin "prospect", som till exempel att han fick åka omkring på en jätteliten barnmotorcykel, och en gång när de letade efter någon ondskefull typ som skulle näpsas så råkade de hamna på ett bönemöte och då gick de därifrån sjungandes Kumbaya under glada skratt. Alla problem löstes med våld, hot om våld, ännu mera våld samt ett eller annat mord, fast det är väl därför de får det så jobbigt senare (är på säsong  6 nu och där är alla rätt så bittra, sammanbitna och tyngda av allvaret efter åratal av illegal vapenhandel, droger, mutor och allsköns konspirationer och hållhakar i flertalet dimensioner, om de inte är döda eller i fängelse på obestämd tid). Det skojas inte så friskt längre bland anarkins söner, kan man väl säga.  En sak har dock inte förändrats, och det är att så fort någonting händer så är reaktionen antingen SHIT eller JESUS CHRIST, vilket uttalas minst tre gånger per avsnitt. Den som skrivit manus har uppenbarligen inget större behov av att variera replikerna.

Som jag minns Dallas (tv-serien) så stormade samtliga skådespelare med jämna mellanrum in i olika vardagsrum med repliken I need a drink och så stod de vid ett obligatoriskt drinkbord som alla rika amerikaner verkar ha (i tv-serier åtminstone) och slamrade med kristallkaraffer och tog sig ett glas för att koppla av när det blev lite körigt i tillvaron. Min variant av det är uppenbarligen att glo på tidiga säsonger av Sons of Anarchy. Ja, men man riskerar väl i alla fall inte att utveckla skrumplever.