I only want your best

Igår kom det som ett mörker och en känsla av meningslöshet över mig som jag verkligen inte varken kände igen eller tyckte det fanns fog för. I normala fall glider jag rätt så obekymrad fram genom livet, såklart har jag också perioder när saker går mig emot och allt känns strävt och motigt, men jag är rätt så bra på att stånga mig igenom problem och så tar man en ostmacka och så är det bra sen. Sen kanske det beror på att mina såkallade problem bara är en piss i Mississippi jämfört med andras, men det där med att liksom tävla om vem som har det värst är ju ändå väldigt meningslöst enligt mig. I alla fall. Fan vet vad som hände. Jag hade varit på verkstan och hämtat bilen, betalat 6400 sura kronor och bokat en ny tid för naturligtvis hittar dom alltid fler grejer som behöver fixas än vad som ingår och hinns med i servicen. Men det är ju bara att gilla läget. Har nu också bokat tid för besiktning dagen efter nästa vända på bilverkstan, vilket var sista steget i trestegsraketen "att ha bil" där steg ett var "byta framruta" och steg två "service". 

Efter det jobbade jag lite till, vilket inkluderade skicka hem en person i mitt team som en annan person beordrat att jobba över tills ditt och datt är klart, vilket i princip innebar att den personen bara skulle sitta kvar på jobbet och vänta i flera timmar för att sedan klicka på "ok", något som jag lika gärna kunde fixa hemifrån. Personen i mitt team blev glad, den andra personen som eventuellt hade ett överkört manligt ego att vårda var eventuellt mindre glad men det är ju inte mitt problem. Betade dessutom av en REJÄL surdeg som damp ner i inkorgen häromdagen och det känns ju alltid bra att kunna bocka av. Per definition var det väl ingen surdeg för så himla länge hade den inte legat, det var mer en arbetsuppgift som bara ingav känslan av ÅH NEJ VAD JOBBIGT, JAG VILL INTE! Fast som med dom flesta surdegar så var det inte så farligt när man väl tagit tag i det. Tog kanske en timme och sen var det klart. Men ändå kändes det inte bra sen på kvällen. Hade ingen lust att göra någonting, tyckte ingenting kändes roligt så klockan 19.15 var det jag som gick och lade mig och började läsa-om Dolores Claiborne eftersom jag tidigare på dagen lyssnat på Stephen King-podden där de pratat om den, fast filmversionen. Ska väl inte säga att det muntrade upp för det är ju en rätt mörk berättelse, men en god bok har ju aldrig skadat någon. 

Och idag känns allt som vanligt, så kanske var det bara rastlöshet? Aja, skitsamma. Idag är jag i alla fall tillbaks på jobbet, känns som en evighet sedan jag var här fast det är ju bara en dryg vecka. Om jag inte skulle haft bilen på verkstad så hade jag nog varit tillbaks i onsdags. Min man är på bättringsvägen så kanske vi kan ha en trevlig helg åtminstone. Nu ska jag jobba satan.  

Kämpar på

Igår var en seg dag. Jobbade, men det kändes inte som att jag fick något vettigt gjort. Efter lunch tog jag bilen till verkstan, hade bokat tid 12.45. Jag sticker och lämnar bilen nu, gastade jag till min man men han låg och sov och svarade inte. Kom fram till verkstan 12.35 (nu låter det som att det var jättelångt dit, det är kanske drygt 1 kilometer) och såg att de hade lunchstängt mellan 12.00-12.45. Gick en liten runda för det finns ingenting, jag säger absolut ingenting som är tråkigare än att sitta i en bil och vänta. Kom tillbaka 12.45, lämnade in bilnycklarna, traskade hemåt via en omväg för att åtminstone få ihop lite steg. Gick till affären, köpte lite youhurt, hämtade ett paket, kom hem, släppte ut hönsen, gick till köket och kokade te. Pratade lite med min man, gick sedan upp till mitt Flickrum och fortsatte jobba. Efter ett tag såg jag att jag hade ett missat samtal från min man, samt ett sms där det stod Om du är och lämnar bilen så säg att kopplingen tar dåligt. Skickat sisådär tio minuter tidigare, som om han inte alls noterat att jag åkt iväg med bilen och kommit hem igen utan, för det hade han uppenbarligen inte gjort. Starkt intryck man gör? Nu får man väl skylla på att han har feber, för så virrig är inte ens han i vanliga fall.

Kände mig trött och seg och liksom håglös hela dagen igår, men idag känns det - peppar peppar no jinx osv - lite lite bättre. Har haft liksom som ett tryck över bihålorna som gjort att jag haft en känsla av att huvudet väger bly, men nu har det om inte försvunnit så åtminstone minskat. Alltid något. Skippar dock kvällens ridning för säkerhets skull, nästa vecka ska jag väl i alla fall vara fit for fight igen hoppas jag. Brrr vilken omgång. När mitt yngsta barnbarn föddes så hann vi inte till BB för att hälsa på för de blev hemskickade nästan med en gång, så vi skulle åka hem till dom istället. Precis innan vi skulle åka så skickade min dotter ett sms Har ni Alvedon så ta med det för Daniel är förkyld. Sedan skojades det rätt friskt om att det egentligen såklart var mest synd om barnens far, vad var en förlossning mot en mansförkylning och den där reklamsägningen Ni tjejer snackar om att föda barn, ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld upprepades många gånger. Sen blev vi alla (utom yngsta barnbarnet) smittade av Daniels förkylning och låg däckade i vad som kändes som VECKOR, och den har sedan dess använts som måttstock på allt förkylningsrelaterat lidande. Nej, det var inte så farligt, det var ju inte som när Oliver var nyfödd eller Det här var nästan lika illa som när Oliver var nyfödd (sagt julen 2022). Men det här, det var fan i mig VÄRRE än när Oliver var nyfödd så då förstår ni magnituden av det hela. 

Min man var i alla fall inte fit for fight för en filmkväll igår, så på kvällen satt jag och läste samt kollade på sista säsongen av Sjölyckan medan han vilade sig i form. Tycker det är en rätt så mysig serie trots att den är 100 % förutsägbar och karaktärerna minst sagt grovt tillyxade. Nu blir det väl inga fler säsonger sedan Hans Mosesson gick och dog i höstas, fast de kan väl alltid hitta på att hans karaktär flyttar till Spanien eller något i den stilen om det kniper.   

 

Status: trött på att vara sjuk

Sov inget vidare natten till igår, så jag kände mig liksom lite bakis som det ju nuförtiden är fullt möjligt att känna sig utan att ha druckit en droppe alkohol. Kan också ha med zombieapokalypsviruset att göra, det verkar segt och synnerligen ovilligt att lämna sin tillfälliga boning. 

Trotsade allt detta, lade in lite privat tid i jobbkalendern och körde tur och retur till veterinärkliniken och hämtade Remus' lilla urna. Sorgligt, men det är som det är. Min man tyckte vi skulle ha "någon form av begravning", men det tycker inte jag, vill inte ha någon gravplats i trädgården. Inte heller känns tanken på någon djurkyrkogård speciellt lockande, det är väl Stephen Kings fel. De, urnorna alltså, får stå på hyllan tillsammans med deras halsband och priser som vi har vunnit.    

Tog en promenad med hundarna, det var sånt där väder som man inte vet hur man ska klä sig: solen sken och himlen var blå men luften var ändå lite kall. Tänkte att äh, man blir ju alltid varm när man går, och det blev jag sannerligen. Kom hem med svetten strömmandes, noterade att Tele 2:s chattande supportkille NILS lyckats leverera en ny fjärrkontroll. Det var nog en himla tur för NILS att min man skruvat isär den gamla fjärrkontrollen och lyckats få den att fungera hjälpligt, dock utan skal för det passade av någon anledning inte längre och det finns ju en gräns för hur mycket våld man törs utöva mot kombinationen hårdplast och eletronik. Men man undrar ju lite hur dom tänker på Tele2:s kundtjänst, för det var minsann inte bara att sätta i batterierna i den nya fjärrkontrollen och så fungerade den, utan allt detta inkluderade en himla massa tryckande och stegande i menyer och bekräftande av val som skulle göras MED DEN GAMLA FJÄRRKONTROLLEN för att få den nya att fungera. Alltså, ens gamla fjärrkontroll går sönder, man får en ny men för att kunna använda den måste den aktiveras via den gamla som inte fungerar. Det blev liksom en helt ny dimension av moment 22 här. Tur att det löste sig, annars hade jag förmodligen legat i fosterställning och tuggat fradga.  

Idag ska jag jobba hemifrån för bilen ska på service. Ska åka och lämna den på verkstan här i byn efter lunch, sen är del två av den här trestegsraketen när det kommer till bilen avbockade och det är bara besiktningen kvar. Framrutan är bytt, det fick min man fixa för det var i torsdags när jag var sjuk. Eller sjukare, känner mig fortfarande inte hundra men det går väl åtminstone på rätt håll. Idag regnar det, det är en sån där dag då det skulle vara lite mysigt att bara ligga i soffan och kolla på film. Tycker dock inte det är det minsta mysigt att vara hemma och vara sjuk samtidigt som min man, det måste nog till bra många hollywood-rom-com-filter i så fall. Varför ligger du i soffan? snäste jag till exempel istället för god morgon i morse. Bakgrunden var en diskussion kring vem som skulle sova var. Risken för smitta är ju visserligen inget man behöver beakta längre eftersom vi båda är sjuka, men jag är ju norra Europas mest lättväckta person och kan absolut inte sova i samma rum som någon som hostar och snörvlar sig genom nätterna. Min man hävdade då att han "sov bättre i sovrummet" så då var jag the bigger person och lät honom göra det. Inte för att jag sover dåligt i mitt Flickrum, men en dubbelsäng ger dock lite mer möjlighet att sträcka ut sig än en 80x200-säng/soffa tillverkad av lastpallar. I alla fall är det ju väldigt onödigt att ingen sover i sovrummet, men det visade sig att min man vaknat på småtimmarna och hela sängen var en sjö av svett, däraf byte till soffan. 

Den hemliga kvinnan

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den hemliga kvinnan av Anna Ekberg. Detta är handlingen:

Louise lever ett bra liv med sin man Joachim på Christiansö där hon har ett litet café. En dag mitt i sommarens högsäsong, dyker en främling upp och hävdar att Louise heter Helene, och är hans fru som försvann för tre år sedan.
Efter DNA-prover står det klart: Louise är Helene. Röntgenbilder visar att hon har blivit brutalt misshandlad med slag mot huvudet under flera år, något som kan leda till minnesförlust. Men det finns ingen tvekan om att hon är Helene Söderberg. Gift med Edmund, mor till två barn och arvtagare till ett företagsimperium.
Hon måste återvända till sitt gamla liv ett liv som hon inte minns. Hon måste säga adjö till mannen hon älskar. Hon måste försöka ta reda på vad som hände natten för tre år sedan när hon försvann.

Jag tyckte ändå att den här boken började rätt så lovande, men efter kanske lite drygt 100 sidor så gav jag upp för det var ett så billigt knep att lära känna en karaktär genom att låta henne tappa minnet. Den definitiva dödsstöten kom när Louise/Helene återbördats till sitt företagsimperiska lyxhem och går omkring där och liksom ska återupptäcka det och sig själv genom att ta en ridtur och "Helene upptäckte att hon var bra på att rida", skrivet av någon som uppenbarligen aldrig satt sin fot på hästryggen. Och den där Joachim som på sitt håll bedrev någon slags orimligt framgångsrik privatdetektivverksamhet baserat på väldigt lösa grunder. Tack, men nej tack. Den här boken får en överkorsad dansk skalle av fem möjliga. 

Status: vete fan

Jobbade på i maklig takt igår. Fick tag på alla inblandade i revisionen, vilket inkluderade diverse myndigetspersoner som ju kanske inte är kända för att kunna fixa och trixa hur som helst med kalendern, men alla var så snälla och förstående och det var inget större problem att få den framflyttad en månad. Sa de i alla fall, sen kanske de slet sitt hår och förbannade mig behind the scenes, det har jag ju ingen aning om. 

Hade sedan två möten där alla inblandade påpekade att det inte alls lät som att jag var särskilt frisk. Har inte heller sagt att jag är det, bara att jag kan jobba lite. Skojade och sa berättade att min fjärrkontroll gått sönder så det fanns inte mycket annat att ta sig för. Skojade igen och sa att om mitt liv hade varit en Hollywoodfilm så hade det varit ett zombieapokalypsvirus som drabbat mig när jag hjälpte den där damen som föll omkull blödandes vid målgången på Tjejmilen och att det inte var säkert att jag kunde ta ansvar för vad som komma skulle. Sen fick det vara nog med skojfriskheter från min sida kände jag. 

Efter jobbet tog jag faktiskt en promenad med hundarna. Det regnade, och först var det bara skönt med något annat än värmebölja. Sen regnade det lite väl mycket för att det skulle vara trevligt att promenera, men det var ändå skönt att ha varit ute och gjort NÅGOT annat än bara suttit/legat i soffan/sängen. 

Sedan kom min man hem och deklarerade att han inte kände sig helt hundra, och ju längre timmarna led desto mer förvandlades han från upprätt till zombieapokalyptisk, så vi ska väl alla den vägen vandra. Eller i vårt fall: vi båda. Trots skilda sovrum och andra försiktighetsåtgärder. Men zombieapokalypsvirus skojar man sannerligen inte bort. Även om jag nu anser mig vara på bättringsvägen. Tror jag åtminstone? 

Status: uppbär lön

Jag och min man har som princip att inte sova i samma rum när någon av oss är sjuk, så i natt har jag legat i Flickrummet, vilket ändå är ett snäpp bättre än "sova på soffan pga att man inte orkar gå uppför trappan". Somnade som en gris vid 21-tiden, sov som en gris hela natten. Hade ställt klockan på 06.00 eftersom jag tänkte försöka jobba åtminstone lite hemifrån idag. Hasade mig upp, hade 36,8 grader i temperatur, vilket ändå kändes normalt. Status just nu är: trött, men inte värre än att jag kan sköta åtminstone vissa arbetsuppgifter. Fördel med att ha jobbat så länge på samma ställe är att vissa uppgifter funkar att göra nästan på autopilot, och utöver det har jag ägnat mycket tid åt att skapa mäktiga mallar i Excel som bara är att fylla i så ramlar det ut statistik och diagram och grejer. Sitter ändå och väntar och hoppas på att de där revisorerna ska höra av sig och säga att det är okej att flytta morgondagens revision till ett senare tillfälle. för revision ingår verkligen inte i det som funkar att göra på autopilot. Bortsett från det så vill man ju inte heller bära ansvaret för att eventuellt smitta ner gud och halva världen med ett apokalyptiskt stockholmsvirus. 

Har avbokat kvällens ridning, såklart. Retligt, för nu vet jag inte vilken häst jag får till nästa block så man kan vara mentalt förberedd på vad som komma skall. Aja, just nu känns det rätt avlägset att orka rida, hoppas verkligen att den här tröttheten släpper snart. Ska försöka ta en promenad i eftermiddag för att komma ut och få lite ny luft och intryck. Det regnade i natt och är lite svalare nu, skönt. Tur att jag ligger lite före i min "Gå Till Mordor"-utmaning för förra veckan blev det sannerligen inte många steg registrerade. OCH DET ÄR OKEJ, måste jag tillägga, det är ju inte som att Saurons öga blänger på mig för att jag inte har nått mina mål, inte ens Samsung Health har klagat på annat än "oregelbundna sömnvanor" (som jag ändå inte registrerar, så jag vet inte riktigt var den informationen kommer ifrån). Du jar ju varit sjuk, påpekade min man när jag igår i ett utbrott av frustration klagade över att det är väl inte så här man kommer till Mordor. Tror du Sam och Frodo mådde så himla bra då? svarade jag halvsurt fast också halvt på skämt. Ska såklart inte göra upp något träningsschema för denna veckan, men hoppas på att kanske ändå kunna köra något pass pilates mot slutet av veckan om jag blir lite piggare. 

Nä, back to business dårå. 

 

Status: halvt levande (låter lite bättre än halvdöd)

Jo, men jag vill inbilla mig att det åtminstone "har vänt" nu, för nu kan jag i alla fall svälja utan att liksom först behöva stålsätta mig för vad som komma skall. Byggfläkten i svalget är åtminstone tillfälligt avstängd och det hoppas jag den förblir, även om mina hostningar låter som direkt hämtade från en journalfilm om sanatorium (om det finns någon sådan). Den nya febertermometern visade 37,1 i morse så officiellt feberfri nu tror jag, vet faktiskt inte vad jag har för normaltemperatur på morgonen. Inofficiellt känner jag mig fortfarande som en djävla disktrasa, blir helt trött och svettig bara av att vara uppe och hasa omkring lite. Igår morse grät jag av ren självömkan för att jag mådde så dåligt. Det har jag i alla fall inte gjort idag, så det är väl ett gott tecken. I fredags kväll inträffade också någon form av lågvattenmärke när fjärrkontrollen till tv-boxen valde att lägga av när vi precis skulle slå oss ner med varsin Coop-pizza och Love Is Blind UK. Eller inte hela fjärrkontrollen, men confirm-knappen och vad har man för djävla nytta av att ha en djävla massa streamingtjänster på sin djävla smarta fitt-tv när inget av det går att välja eftersom den helvetes djävla kuk-fjärrkontrollen inte klarar av det mest elementära för en fjärrkontroll? Ungefär det var väl budskapet jag serverade universum, mustigt kryddat av ytterligare svordomar och könsord. Gick sedan och lade mig och läste Britta och Silver får en vän för det är ju helt vetenskapligt det enda som hjälper i såna stunder. Löste det sedan genom att chatta först med en bot och sedan med en människa på Tele 2:s kundtjänst igår, så en ny kontroll ska skickas inom kort. Hoppas jag. 

Ibland vet man ju inte om man mår dåligt för att man är sjuk eller om man mår dåligt för att man bara har legat som en utstjälpt pannkaka i evigheter, så tvingade mig ut på en mycket liten runda med hundarna i morse, en kvart eller så kanske. Det räckte mer än väl. Sen har jag varit i trädgården några vändor, en gång för att plocka frön från palsternacka som gått i blom, en gång för att beundra taket på Uthus 2.0 som nu äntligen är på plats, samt en gång för att bara hänga lite med hönsen. 

Är jobbstressad eftersom vi har en slags revision på tisdag. Oftast gillar jag att vi är ett litet företag (om än i en stor koncern) för man är liksom så nära allt som händer och kan vara med och påverka mycket, men ibland hade man ju önskat att man bara hade jobbat som en liten kugge på någon stor avdelning där det fanns andra som jobbade med samma saker som hade kunnat steppa fram och ta över och åtminstone vara hyfsat insatta, men tyvärr är det inte så, det skulle bara vara supertaskigt mot vem det än månde vara, så nu har jag mailat till revisorn och undrat om det möjligen går att flytta fram datumet på grund av omständigheterna. Det BORDE ju gå tycker man ju, alla kan väl bli sjuka. Även jag, även om det nog aldrig har hänt förut att jag har kroknat så här. Men det ska väl finnas en första gång för allt. Tror heller aldrig att jag varit med om att ha blivit sjuk så snabbt? I tisdags eftermiddag när jag gick till tandläkaren tyckte jag att jag mådde bra. När jag gick från tandläkaren så tyckte jag att jag hade "en liten känning" i halsen. Förväntade mig då att denna känning skulle ligga där och liksom varsla om sig själv ett par dagar, för att sedan antingen försvinna eller blomma ut i en fullskalig förkylning, för det är så reglerna är. Enligt mig. Men det höll inte Känningen med om. Det är säkert tandläkarens fel! klagade jag inför min numera rätt hårt prövade man, jag är nämligen inte bara superdålig på att vara superdålig, jag är också väldigt mån om att det ska vara någons fel. Oklart varför, det är ju liksom inte som att någon står och pekar finger på mig och säger att jag får skylla mig själv. 

Varmt är det också. Ligger på soffan med tvärdrag och naturligtvis var grannen ute och ansade med något motordrivet i sin trädgård. Vad är det för helvetesmaskin? kraxade jag och kände mig som Linus-Ida i Madicken när borgmästaren skulle åka flygplan (eller hur det nu var). Ytterligare ett lågvattenmärke alltså. Tur att jag pallade släpa mig till bibblan i fredags, annars hade den här helgen blivit helt outhärdlig.