You can have it right here, you can have it right now

Helvete vad jag jobbar, det är extremt tighta dagar där allting går i ett och det känns som att jag skulle kunna hålla på dygnet runt utan att för den sakens skull bli färdig. Deadline på fredag, eller egentligen måndag morgon dårå, "du har ju hela helgen på dig", sagt av någon i Lottoreklamen på 90-talet och kanske snart någon chef nära mig, vem vet. 

Igår var jag hos Laserkvinnan på behandling efter jobbet, och det var inte så dumt. Åkte sedan hem, tog en promenad med hundarna och hade samtidigt ett mycket intressant telefonsamtal med min bror där han försåg mig med synnerligen matigt skvaller om en för oss gemensam bekant. Skvallret gick ut på att den här personen a. via drömmar fått information från dennes sedan länge avlidna släktingar att hen var "en bortbyting", b. hade kommunicerat detta till sina nu levande släktingar i en familjechatt, varpå c. en annan familjemedlem som vi också känner blev så förbannad att hen per omgående sade upp bekantkskapen med den här personen. Det här öppnade upp för väldigt många dimensioner av spekulationer, kan jag väl säga.  Ibland kan jag tycka att vår familj är lite knepig, men i den här kontexten känns den ju alldeles otroligt normal, grå och jordbunden.  

Kom hem igen, åt ett par mackor och låg sedan i soffan och läste resten av kvällen. Läste ut Den sista utgrävningen av Elly Griffiths, nu blir det inte fler böcker om Ruth Galloway. SNYFT. Ja, men sedan var det väl läggdags. Tyckte att jag inte hunnit med någonting igår, men kom sedan på att jag kom ju hem ett par timmar senare än vanligt p g a besöket hos Laserkvinnan så det hade väl sin förklaring. 

Ikväll är det filmkväll, sen kommer väl resten av veckan att rivas av i samma tempo som detta. Och i helgen ska jag jobba med ridklubbens nya hemsida, ingen rast och ingen ro här inte. Lider ju inte av sysslolöshet åtminstone. 

Till stallet istället, v 10 2024, pt 1

Igår skulle vi ha möte i tävlingskommittén och det var väl tur det så jag kom iväg till stallet, för jag kände ett extremt osug när jag stod hemma och bytte om. Men har man lovat så har man. Sen hade jag uppfattat att mötet skulle börja klockan 18.00 men det var tydligen bara jag som hade uppfattat det, för alla andra kom 18.30. Satt därför i brist på annan sysselsättning och läste igenom föreningens stadgar, som är Svenska Ridsportförbundets normalstadgar för föreningar. Hittade en intressant skrivning, först stod de att valberedningen bör bestå av olika kön och olika åldersgrupper bör vara representerade, vilket känns helt rimligt, men sedan stod det Styrelsen ska bestå av olika kön.  Observera skillnaden mellan bör och ska. Alltså, jag förstår ju andemeningen och den är givetvis helt rimlig, men alla som någonsin varit inblandade i föreningsliv vet väl att man lite får ta vad man får, det är sällan så att man har möjlighet att välja och vraka, vare sig till valberedningen (a k a ett öde värre än döden) eller till styrelsen. Lägg till att  det ena könet utgör säkert 90 % av medlemsantalet, då kan det bli rätt svårt att få ihop en mixad styrelse.  I vår styrelsen finns det tack och lov en (1) man, så vi uppfyller åtminstone kraven i stadgarna. 

Efter mötet var det ridning. Hoppning stod på schemat och Travaren skulle jag ha. Travaren är en snäll, snäll hopphäst, det får man ge honom. Även om det blir lite hackigt och dant när han inte håller galoppen. Vi hoppade först två hinder och sju galoppsprång emellan, sedan en serie med tre hinder som stod på böjda spår som ett S, och sedan skulle alltihop hoppas i en följd. Det gick rätt bra! Eller, första gången jag hoppade hela serien så kändes det orytmiskt och också som att jag drog Travaren i munnen i något språng, fast ridlärare A sa att det gjorde jag inte alls. Ta det nu en gång till och om du gör det bra så behöver du inte hoppa mer sen! sa hon och det är ju uppenbarligen en pedagogik som tilltalar mig, haha. Men gång två kändes det mycket bättre, som att jag hade kontroll på allt och var med i varje språng istället för att bara låta mig fraktas runt som ett kolli. 

Eftersom vi är sista gruppen så måste vi plocka bort alla bommar och hinderstöd, samt fodra och vattna i alla stall. Alla boxar har såklart vattenkopp, men en del dricker inte ur den och de vattnas i hink. Upplägget är så att de tidigare grupperna ska förbereda med att packa höpåsar och fylla upp i vattenspannar och vi bara ska ösa in höet och kolla så att alla har vatten. Det brukar funka hyggligt, men igår så hade gruppen som skulle packa och vattna till den delen av stallet som kallas "sjuhästars" (för att det är sju boxar i den avdeningen) fuskat, så där fanns inte tillräckligt med höpåsar så det var bara för oss att ställa oss och börja med det också. Vi kommer aldrig att komma hem ikväll, muttrade vi lite för sakens skull. Fast egentligen tar det inte så lång tid när man är några stycken som hjälps åt, och i Bästa Måndagsgruppen™ hjälps alla alltid åt, så jag tror egentligen inte jag var hemma senare än vanligt, trots både bombärande och extra höpåspackning. Nu är det några veckors paus från hoppning, gött. Hehe. 

I saw the writing on the wall

Swish sa det (fast inte på kontot) och så var helgen förbi. Hade sett fram mot en lugn och skön hemmahelg, men i fredags fick jag mail från Labans uppfödare att Du vet väl att Laban har en fin rosett att hämta på årsmötet? och sånt kan man ju inte motstå så i lördags eftermiddags fann jag mig själv sittandes och genomlida balans- och resultaträkningar, verksamhetsberättelse och val av styrelse för att sedan få äran att bli uppräknad bland de som blivit Svenska Viltspårchampions under förra året. 

Åkte sedan hem och kollade på skidskytte, blev nästan lipigt glad när Jesper Nelin tog sin första medalj efter 210 lopp eller vad det nu var. Man kan ju lite undra vad det är som driver en att ställa upp i lopp efter lopp efter lopp och komma på plats 8 eller 15 eller 23 eller vad det nu kan vara, särskilt kul kan det ju ändå inte kännas att ständigt befinna sig utanför prispallen. Var sedan präktig och stekte köttbullar i mängder som vi åt medan vi kollade på först ett avsnitt av True Detective (fjärde säsongen, tycker den är  riktigt bra trots att exakt alla är super-dysfunktionella och jag är även lite skeptisk till det övernaturliga inslaget) och Love is blind, Japan. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tränade pilates, förberedde ett långkok och bakade bröd men sedan var det jag, Ruth, Nelson, Judy, Cathbad med flera som jag hängde med i Elly Griffiths senaste (sista? snyft) bok om rättsarkeologen Ruth Galloway. Läste väl ut drygt halva boken och hade mer än gärna ransonerat den för att få den att räcka länge, men det var 14-dagarslån på bibblan så det går väl inte för sig. Hade på vinterstudion i bakgrunden och kollade på skidskyttet, men skippade Vasaloppet för det tycker jag generellt är ganska trist. Sedan åt vi det där långkoket som stått och puttrat i fem-sex timmar och kollade vidare på True Detective och Love is blind, Japan. Sen var jag så djävla trött att jag gick och lade mig, klockan var då 19.45. Läste en stund, somnade sedan och har sovit bra i natt! Skönt att åtminstone börja veckan med en god natts sömn i ryggen. Nu ska jag ta itu med ett jobb-berg, hejpåre. 

Framtiden kan vara här?

Framtiden kan vara här?

Mars? Mars!

Äntligen mars, äntligen är oxveckorna över och när jag kommer till jobbet och går från parkeringen så kan jag höra fåglar som kvittrar, fastän det fortfarande är mörkt. Åker ju till jobbet 04.30 och det brukar börja bli lite, lite ljust på mina morgnar ungefär några dagar innan det är dags att ställa om till sommartid, sen blir det mörkare ett tag till men det spelar inte mig så stor roll. OM EN MÅNAD ÄR DET SOMMARTID med långa ljusa kvällar, då är det väl sannerligen skitsamma om det är mörkt på morgnarna om ni frågar mig. 

Igår jobbade jag, åkte hem, tog med alla hundarna på en promenad. Laban och Tage rök ihop i söndags och Laban fick då ett sår på ena trampdynan (tror nån tand kom emot på något sätt för det ser inte ut som ett bett) så han har inte fått följa med på några promenader den här veckan för även om han har bandage på såret så har det ju varit blött och dant ute. Men han hoppar glatt omkring på tre ben och stödjer på det skadade utan att jämra sig och verkar inte det minsta brydd fastän det gör ont i MIG av att se detta köttsår när det ska läggas om. Och han är INTE nöjd med att inte få följa med på promenad fastän Remus stannar hemma som sällskap. Igår var det i alla fall någorlunda torrt på marken så då fick han följa med och var överlycklig. 

Skönt med fredag, skönt med helg utan några direkta planer. Tänker att jag ska göra någon god soppa till kvällsmat, förra gången jag tänkte det så kom en trötthet över mig och det blev hämtmat, men nu kan jag inte längre skylla på oxveckor så då får jag väl försöka vara lite REDIG, som det heter där jag kommer ifrån. 

Till stallet istället, v 9 2024, pt 2

Igår var det äntligen dressyrtorsdag. Vi var bara tre stycken, lyxigt men såklart fattar ju jag också att det inte är direkt ekonomiskt försvarbart i längden (vi är fyra i vanliga fall). Vi får väl se hur länge det varar. Det är kämpigt, allt. Många har ju rent generellt dålig ekonomi, det är klart att har man då en dyr hobby så är det väl det första man drar in på, vilket i sin tur innebär att klubben får sämre intäkter och så blir det en ond cirkel.

Jaja, skitsamma, nu var det ju Köttbullstorsdagen jag skulle skriva om. Vi skulle rida en övning som var lite som markarbete, fast med fokus på att öka och minska steglängden mellan bommar som låg utlagda på vissa avstånd. Det gick rätt bra i trav, då fick vi till både ökning och lite samling trots att Köttbullen ju  har ett rätt så begränsat register och verkligen inte är någon gångartsponny, men det blev ju i alla fall en skillnad. Sen skulle vi göra samma sak i galopp och det var ju klart lurigare. Köttbullen och markbommar, då kan vad som helst hända. Antingen satsar hon och hoppar den som ett hinder, eller så tycker hon att hon inte kommer rätt och då bryter hon av. Nu låg de här bommarna på båge och då kunde hon dessutom slänga in variablen "korsgalopp" då och då. Det var liksom inte riktigt tal om att öka och minska steglängden här, utan mer att bara kunna rida och hålla galoppen. Gick bra i vänster varv, höger varv: not so much. Skulle komma en sista gång och galopperade lugnt och fint längs med ena långsidan i ridhuset och då kände jag något hända bakom mig, märkte att Köttbullen liksom höjde sig och jag tänkte att nu djävlar så har vi liksom hamnat på en ny nivå i galoppen, men nehe, då var det en häst som bestämt sig för att göra sig av med sin ryttare och kom springandes lös och tokbockade och det märkte Köttbullen även om det skedde bakom hennes rygg. Dock var både hon och den andra hästen (a k a Trotjänarinnan) coola i situationen och drogs inte med i något allmänt ståhej. Tror Tvåan, som var den som var boven i dramat, inte riktigt trivs med livet som ridskolehäst, för det är verkligen inte första gången detta händer. Antingen det, eller så har hon ont någonstans, för det här var liksom inga bus-bocksprång utan mer "nu ska du AV". Har aldrig ridit Tvåan, men när hon och Ettan kom så var det Ettan som var den som kändes lite stökig och stirrig medan Tvåan var lugn och fin och väldigt trevlig enligt de flesta (har aldrig ridit henne och hoppas nu vid Gud att jag slipper), men nu är situationen tydligen den omvända (var ju inte överbegeistrad sist jag red Ettan, men det var över ett år sen så det kan ju ha hänt grejer sen dess). 

Hon som ramlade av slog sig inte, men lektionen var nästan slut ändå så det blev inget nytt försök i höger varv för mig, men det var kanske lika bra, hehe.  

10 x Ingalls

Har plöjt igenom hela Lilla huset på prärien-serien, vilket omfattar följande böcker:

- Det lilla huset i stora skogen
- Lilla huset på prärien
- Farmarpojken
- Huset vid Plommonån
- Vid Silversjöns strand
- Den lilla staden på prärien
- Den långa vintern
- Gyllene år
- De första fyra åren
- På väg hem

Jamen vem ÄLSKADE inte Lilla huset på prärien när man var liten? Vem ville inte ha en pappa som Charles Ingalls? Reflektionen i vuxen ålder: vem vill inte ha en MAN som Charles Ingalls? Han är ju både godheten personifierad samt kan ju för helvete ALLT. Älskar också rent generellt böckerna, tycker de är  så välskrivna och jätteintressanta i väldigt många aspekter. Det enda som är lite, lite orimligt är väl att de ALLTID är (eller åtminstone framstår som) så otroligt godmodiga. För det är ju inget lätt liv de lever precis. Det är allmänt fattigt och även om det på den tiden möjligtvis var lite lättare att få tag på mark så var ändå det här nybyggarlivet en enda lång utmaning av gräshoppor och svartfåglar som äter upp skörden, torka och skyfall och bränder och hagelstormar och evighetsvintrar och sjukdomar och armod som skulle knäcka vem som helst, men familjen Ingalls bemöter det och mycket mer med en aldrig sinande mildhet och tacksamhet för det lilla, man tycker ju att Karl Oskar i Utvandrarna är lite mer rimlig när han kastar en näve hö mot himlen och häver ur sig Har du tagit det andra kan du ta det här med! Så skulle Pappa Charles aldrig göra. Och Mamma Carolines enda uppgift här i livet verkar vara att laga mat och diska och skura och feja och lappa och laga, men aldrig att man hör så mycket som en suck från hennes håll. Det är också lite, lite tjatigt att redovisa alla sånger som pappa Charles spelar på sin fiol. Men annars är det älsk för hela slanten, i alla fall de första åtta böckerna. De första fyra åren och På väg hem utgavs ju postumt och är inte riktigt i samma stil som de andra. De handlar om den vuxna Laura och hennes äktenskap med Almanzo Wilder (vars barndom skildras i Farmarpojken). Eller ja, vuxen och vuxen, i verkligheten var Laura 15 och han 25 när han började uppvakta henne, fast när han etableras som vuxen i böckerna så är detta ändrat till att han är 19 men låtsas vara 21 för att få ta ett nybygge och ett par år senare när han är 21 tror Laura att han måste vara "minst 23" eftersom han haft ett nybygge i två år. Aja, det var andra tider då.
 De första fyra åren som handlar om Lauras och Almanzos första fyra år som gifta är ganska deppig, för det är HELA TIDEN något som går fel (som det ju säkert var på den tiden), missväxt, torka, storm, difteri, barn som dör, hus som brinner ner, etc, så de hade det verkligen inte lätt. Kan ju fatta att hon inte riktigt ville skriva en roman i samma stil som Lilla huset på prärien-serien om det. På väg hem handlar om när Laura, Almanzo och deras dotter Rose flyttar från Dakota till Ozark och är egentligen bara lite oredigerade dagboksanteckningar, så som berättelse är den ju ganska platt. Fast ändå intressant. De här böckerna får reservationslöst fem präriehöns av fem möjliga.