Oxveckorna goes on and on and on

I fredags var jag ju på LOKAL, det låter ju fräsigare än vad det var/är. Jenny och jag brukar träffas direkt efter jobbet (hennes, jag slutar ju alltid tidigare så jag hinner hem och ut med hundar först) och då är klockan någonstans mellan 16 och 17 och de flesta restauranger i Ankeborg öppnar inte förrän 18. Så vi växlar mellan en kinesisk och en indisk restaurang samt Pinchos. I fredags blev det den kinesiska. Vi åt buffé och drack vin och pratade om allt som hänt sedan sist och sedan stängde restaurangen klockan 20  och då gick vi till Bishop's Arms och tog en drink. Sedan började vi känna av att det var fredag efter en hård arbetsvecka och när jag tittade i lokaltrafiksappen såg jag till min fasa att det gick en buss 21.39 och nästa inte förrän 22.39. Då var klockan 21.36. SPRING! uppmanade Jenny och jag sprang. Tack och lov ligger Bishop's Arms precis vid järnvägs/busstationen, men det var ändå några hundra meter av halvpanik där jag närmade mig bussen bakifrån och det såg ut som att den vilken sekund som helst skulle kunna börja rulla. Eller ja, det värsta som hade hänt hade ju varit att jag hade fått sitta kvar på Bishop's Arms ytterligare en timme, men just där och då kändes det inte som ett jättekul alternativ. Men jag hann! Var knappt andfådd efter språngmarschen heller, vilket gjorde mig helnöjd. 

Lördagen inleddes i vanlig ordning med långpromenad. Det var kallt och fullständigt snorhalt och jag var lite seg, inte så mycket p g a fredagskvällens utsvävningar som att min man hade lämnat Laban på undervåningen när han gick och lade sig, så jag vaknade av att han skällde. Fick gå ner och hämta honom, sen tog det tusen år att somna om, sen vaknade min man vid femtiden och gick upp och gav hundarna mat och gick ut med dom och sedan gick han och lade sig igen men den gången lämnade han Remus nere och efter ett tag började HAN skälla på något och jag fick lufsa ner och hämta honom (fattar inte varför de inte bara kan gå upp själva?), varpå det tog ytterligare tusen år att somna om, osv. Sönderhackad nattsömn gör en ju inte direkt på topp, så trots att solen sken och himlen var blå så var den där promenaden inte jättekul om jag ska vara helt ärlig. Fick ihop en dryg mil i alla fall, kom sedan hem, åt lunch och slöade i soffan. Kollade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter stängning. På kvällen var det helt plötsligt världscuphoppning, vad är det för skick och fason? Brukar ju alltid vara på söndagseftermiddagarna annars, men nu helt plötsligt fösta start lördag 20.30. Orkade faktiskt inte se klart hela för det var jättemånga felfria och det kändes som att omhoppningen skulle ta hundra år. 

Söndagen inleddes med minusgrader. VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ KYLA. Gick ut i skogen, i "min" skog finns massor av små timmervägar där man kan gå i timmar eller dagar utan att stöta på en enda människa. En av nackdelarna med minusgrader är att om man går på en timmerväg så har det rätt ofta kört traktorer eller skogsmaskiner där, och när de spåren fryser är det så djävla knöligt och besvärligt att ta sig fram. Men hittade en väg som var rätt slät, så promenaden blev behaglig. Kom hem, bytte om, åkte till Lille P, kom hem igen, duschade, tände i kaminen, åt lunch, bakade bröd, lagade mat, vek tvätt, ET CETERA. Ja, men det var väl den helgen då va. 

Idag körde jag min bil för första gången på en månad. Den har stått p g a kasst batteri, sen köpte vi ett nytt men sen skulle ju inspirationen att sätta i det också infinna sig, vilket det inte gjorde i rappet. Men igår blev det av, kanske mest för att vi idag behövde ha varsin bil (min man har ju annars firmabil, men idag skulle han med Remus till veterinären och då duger det väl inte riktigt att ta det på jobbets bensinräkning). Min bil var lite missnöjd med att ha stått, den startade visserligen piggt och glatt men någon slags bromsgrej (ok? skiva? kloss? INGEN ANING) låg emot eller något så det gick oerhört låååångsamt och segt tills jag trampade rejält på bromsen så "något" lossnade. Sen gick det som det skulle igen. Men måste ta tag i det här trista med att sälja den snart. STÖN. 

Nästa helg ska det bli mildare, tack för det. Har anmält Laban till en kurs i viltspår som börjar i mars, fick mail igår om att vi hade fått plats så då blir det lite mer att stå i om helgerna. Men det är bara sex gånger och ska bli KUL. Hoppas jag i alla fall. 

Till stallet istället, v 5 2023, pt 2

Den här veckan är det hoppvecka på ridskolan. Men det förskonas vi hopplösa (höhöhö) som rider i dressyrgrupp. Istället blev det markarbete. Hade Köttbullen, som alltid på torsdagarna. Övningen var att man skulle trava över bommar på medellinjen och så ändrades avståndet mellan dom så att hästen fick korta respektive länga sig. Gick rätt bra i traven, men i galoppen blev det bara sisådär. Köttbullens galoppregister är ju inte så stort, man får jobba med det man har och det blir liksom lite samma lika oavsett om det ska längas eller kortas. 

MEN! Fick henne att galoppera några steg på tygel! Hon går fint i form i skritt och trav, men i galoppen så kör hon fortfarande upp huvudet och blir lång som ett ösregn. En tränare sa att det vara bara att låta henne galoppera på, för hon måste hitta sin egen balans först. Så det har jag gjort, men igår kändes hon så fin att jag provade att försöka rida ihop henne litegrann. Och det funkade...litegrann. Aja, babysteps, osv. 

Sträckte mig lite i ryggen i måndags när Köttbullen hoppade av ett galoppsprång innan jag hade räknat med att hon skulle göra det, och igår blev det lite kaoz och missförstånd när vi skulle rida på galoppbommar och det blev det inte bättre av. Har nu officiellt svinont. Så djävla sur på detta måndagsexemplar till kropp. Aja, om åtta timmar är det helg och ikväll ska jag träffa Jenny och dricka vin. 

Säg, finns det värme här på denna glaciären?

Dagarna går och jag jobbar som ett djävla hjon och blänger missunnsamt på kollegor som inte gör det. Vi  har annars lågsäsong så dom flesta har det rätt lugnt, men jag har nog aldrig jobbat så mycket en januari som januari 2023. Mars brukar annars vara helvetesmånaden på jorden, så jag bävar lite för vad mars 2023 kommer att bära i sitt sköte. För det är liksom inget som tyder på att jag kommer att få mindre att göra framöver, tvärtom. 

I alla fall. Gnetade på med mitt och sedan svepte jag iväg med Hilding till veterinären för provtagning. Fick träffa en för mig ny veteriär som var rätt obehaglig. Inte så att han på något vis var otrevlig, tvärtom, men han hade liksom ändå en slags aura av ha en syratank med upplösta kroppsdelar stående hemma i garaget. Men på ett djursjukhus kan väl alla höra dig skrika, så det var ju inte så att jag var orolig för att få en Ketaminspruta i nacken och bli dumpad i hans bagagelucka för att bli hembragd som nästa offer. Besöket kostade 2020 kronor men det var det väl ändå värt för att komma levande ur detta?

Åkte hem, var trött och hade lite huvudvärk och ute föll det snöblandat regn och höll på att bli mörkt. Mest av allt hade jag lust att bara dimpa ner i soffan och göra ingenting resten av kvällen, men tog mig samman och ut på en promenad. Som vanligt var det skönt när man väl kom ut och iväg, man ska bara komma över den där tröskeln. Var så orimligt glad för Den Ultimata Vinterjackan™ ORSA, som är så himla lätt och smidig att röra sig i. Känns som den är som en andra hud istället för att man ska lufsa fram som ringaren i Notre Dame. Nu har väl en del såklart att göra med att den är impregnerad och därför inte blir sådär tung och kall och blöt som jackor annars tenderar att  bli när det regnar, men den är också rätt tunn. Ändå är den varm. Mmm, vad nöjd jag är, det kan inte sägas nog många gånger. 

Kom hem, städade badrummet, duschade, tände i kaminen och matade fram avsnitt 1 av nya säsongen av Biggest Loser. Tydligen har dom gjort om programidén lite, för nu ska det inte vara omröstningar och grejer utan den som (procentuellt sett) förlorat minst vikt åker ut, punkt slut. Gör inte mig något, jag brukar alltid snabbspola förbi omröstningarna för jag tycker dom är sega. Också nytt grepp att Doktor Mikael skulle vara med vid den första invägningen och skulle stå där och lite läxa upp folk för att de tillåtit sig förfalla till en nivå där deras bukspottkörtlar var redo att lämna in avskedsansökan. Han har ju annars bara figurerat i bakgrunden, men han kanske krävde att få synas mer i rutan inför säsongsstart? 

Var ett lite märkligt gäng denna gången? ALLA verkade ju bära enorma trauman och det bölades friskt, utom en skånsk tjej som var glad och käck. Men sen blev hon från en sekund till en annan tvärdeppig och valde att åka hem, så det var kanske mer under ytan än vad man skulle kunna tro. Men också roligt att höra folk "alltså, jag är SÅÅ motiverad" och sen ge upp så fort det blev pyttelite jobbigt. Det var som en säsong för ett antal år sen när det var ett par som var med, och dom hade enligt sig själva provat ALLT, varenda diet och till och med gastric by pass och ändå gick de inte ner i vikt. Sen var det dags för gymmet och dom bara "ja alltså, det här med träning är ju något nytt för oss". Hahaha. 

Imorgon ska jag träffa Jenny och då ska vi gå på lokal, dricka VIN och avhandla a. alla idioter i vår omgivning, samt b. hur förträffliga vi själva är. Brukar alltid vara trevligt! Men först: jobbajobbajobba. 

Dä bar å åk?

Har funderat en del på åksjuka på senare tid. Jag har själv aldrig varit åksjuk, så jag vet inte riktigt hur det fungerar, men jag har i alla fall kommit fram till följande frågeställningar :

1. Om man är åksjuk, blir man då bara åksjuk när man färdas som passagerare? Har liksom aldrig hört talas om någon som blir åksjuk när dom själva kör bil, men det kanske ändå förekommer i det fördolda? 

2. Om ovanstående tes stämmer (dvs att man bara blir åksjuk när man är passagerare), varför låtsas-kör man då inte när man är passagerare? Borde väl funka lika bra ELLER? Känns kanske lite fånigt, tänk om  till exempel kungen hade varit åksjuk och skulle vara tvungen att sitta och låtsasgasa och -växla som en annan treåring när han kördes omkring mellan eriksgatorna, men det är väl heller inte jordens fest att vara åksjuk? Jag vet ju vad jag hade valt i alla fall. Eller måste det så att säga vara skarpt förarläge för att det ska fungera?

Som vanligt: så många frågor, så få svar. Illuminate me, pls. 

Februari!

Och nu är det februari! FEBRUARI, shalalalala. Det finns hopp om att det någon gång ska bli vår. Mmm. Vår. Som man längtar, va. 

Jobbade som ett djävla hjon igår. Hade möte med min danska chef, fick gratulera till VM-guldet och han var lite storsint (efter att ha skräppt ett bra tag i och för sig) och sa Jamen, det er godt, at der er mindst en sport, som vi i Danmark kan være gode til, och så fick jag påminna honom om ishockey och skidor och sånt där. Sen undrade vi lite generellt vad man skulle göra nu om kvällarna? Man blir liksom lite tom dagarna efter ett handbollsmästerskap när man innan dess (känns det som) nästan hängt upp sitt liv på när är nästa match och mot vem och hur ska det gå? 

Sen övergick vi till att tala jobb och jag fick en riktigt sur deadline att förhålla mig till. Men ja, det är ju bara att gno på. Vilket jag gjorde, fast med andra saker för det är ju sällan så lyxigt att man bara kan jobba med EN sak. Sen åkte jag hem, gick ut med hundarna en snabbis, bytte om och åkte till Lille P och red. Sedan hem, tränade ett pass pilates och sedan hade jag tänkt börja kolla på antingen Händelser vid vatten eller Biggest Loser, högt eller lågt liksom, men så fastnade jag i telefon med min dotter en god stund, och sen bestämde jag mig för att läsa istället. Gick och lade mig tidigt, är ju alltid trött på tisdagar eftersom jag kommer hem så sent på måndagarna och har man ridit är i alla fall jag rätt så uppe i varv och har lite svårt att komma till ro direkt. 

Idag ska jag till veterinären med Hilding för kontroll. I år är det fem år sedan han såg döden i vitögat i form av trombocytopeni men än lever han och har hälsan och jag hoppas att han ska göra det i många år till. Han fyller 11 år i år, så jag fattar ju att det inte blir oändligt många men sånt vill man ju verkligen inte tänka på. Sen får jag väl se hur pigg och alert jag är efter det. Ska vara på djursjukhuset 15.20 och besöket i sig tar väl inte så lång tid för det ska bara tas lite prover, men sen tar det 45 minuter att köra hem därifrån så jag räknar inte med att vara hemma jättetidigt om man säger så. Hoppas i alla fall att det fortfarande är lite ljust så att man kan komma ut på en promenad eller nåt. 

När jag betalade räkningar förra veckan så såg jag att Sparbanken hade ett erbjudande om att om man blev blodgivare så skulle de (Sparbanken) skänka 1000 kronor till en valfri förening (som man själv valde). Har ju tänkt på att bli blodgivare jättelänge, men förr hade jag alltid för lågt HB (trots järntabletter) så det gick inte. Men nu är jag ju förbi menopausen (eller heter det att man är I menopausen?), så tycker att HB:t borde vara högre? Äter inte järntabletter längre och är ändå pigg, så det borde det vara. I alla fall så skickade jag in en "intresseanmälan" och sen började väl svenskt mästerskap i att ringa om varandra, men igår lyckades vi i alla fall komma i kontakt med varandra för att boka en tid. Ska dit på onsdag nästa vecka och sen hoppas jag kunna göra min medborgerliga plikt. Har blodgrupp O- så jag borde ju vara en DJÄVLA tillgång. Åtminstone i det avseendet. 

På agendan

Lite om Melisandre.

Flicka, 1983

Har läst Flicka, 1983 av Linn Ullmann. Detta är handlingen:

Paris 1983. Hon är 16 år och har gått vilse i vinternatten, på en lapp har hon adressen till den trettio år äldre fotografen. Nästan fyrtio år senare, medan hennes liv och världen krackelerar, försöker den vuxna kvinnan förstå flickan som en gång var hon själv. "Flicka, 1983" är en genreöverskridande resa genom minnena, en naken och stundtals brutal berättelse om makt och maktlöshet, lust och skam, skönhet och glömska.

Ja, alltså, nä men jag vet inte riktigt. Det här är ju en bok som höjts till skyarna och okej, språket är bra, lite sprött och sorgset, vackert. Men handlingen kändes minst sagt rörig och det är svårt att hänga med i hoppen mellan då och nu, och helt ärligt vet jag tyvärr inte riktigt vad Linn Ullmann egentligen vill ha sagt med den här berättelsen. Den får två Vogue-omslag av fem möjliga.