Let there be traffic light, pt 2

I somras skrev jag om trafikljuset utanför McDonalds som inte riktigt fungerade som det skulle, och har därför vareviga morgon fått stå och vänta en visserligen liten, men ändå orimligt onödig stund varje morgon (orimlig pga att jag oftast är helt ensam där så dags). Men nu har detta (kanske?) blivit fixat? För i morse lyste det med ett härligt stadigt grönt sken och det var bara att blåsa (i blygsamma 40 km/h) förbi. Kände ändå att det gav en känsla av ökad livskvalitet. 

För att kompensera så är det vägarbete på min väg till och från jobbet, så där är det just nu såna där tillfälliga trafikljus eftersom ett (av två) körfält är avstängt. När jag körde hem från stallet i måndags kväll stod jag - och jag överdriver inte - i över 5 minuter och väntade på grönt ljus. Under dessa minuter kom det tre eller fyra mötande bilar, så det är ju inte som att det är rusningstrafik och milslånga köer som motiverar den här ORIMLIGA väntetiden. Men när jag körde till jobbet igår morse så var trafikljuset avstängt? Eller hade det slutat fungera? Tryckte gasen i botten, för det är ju en viss onödig spänning att köra på en väg där ett (av två) körfält är avstängt och det i en kurva med lite skymd sikt så man inte riktigt vet om man får möte eller ej. Men det gick bra. När jag körde hem var det åter i bruk, så jag lär väl aldrig få varför det var igång 21.15 på måndagskvällen, avstängt 04.40 på tisdagsmorgonen och sen igång vid 14-hugget på tisdag eftermiddag. I morse var det i alla fall borttaget, så nu hoppas jag på FLYT framöver. Både i trafiken och annorstädes. 

Angry bird

Kära dagbok, finns det något man kan göra åt folk som liksom har som utgångspunkt att hela persongalleriet i dens privata bekanskapskrets är lika självklar kunskap hos alla och envar som att solen går upp i öster och ner i väster? Det stör mig så mycket att jag har lust att inte bara örfila upp den här personen utan också binda fast den framför en tv-apparat och låta Erik Poppes misshandlade version av Utvandrarna gå på repeat. Det vore rätt och lagom åt såna personer, faktiskt. 

Nyss var det en person som beklagade sig över att hen var så trött efter att ha varit i Ullared eftersom det enligt uppgift varit så sjukt mycket folk där i helgen som gick. Jag sa då lite skämtsamt något i stil med att jag personligen hellre skulle hugga av mig ena armen med hjälp av ett AmEx Platina än att sätta min fot innanför entrén på GeKås, och personen ifråga sa då att hen inte åkte dit för att handla utan "för tjejernas skull". Då kan man ju fråga sig lite vilka "tjejer" som avses? Personens döttrar? Det lokala fotbollslaget? Halva Sveriges befolkning? Inte för att jag BRYR mig, men jag irriterar mig overkligt mycket på själva beteendet att inkludera för en själv helt anonyma personer som om de vore lika välkända som kungen och Silvia. Sen kan man ju verkligen undra vad "tjejerna" är för sinnessvaga typer som tycker att skjutsa omkring på kundvagnar stora som pansarkryssare är ett rimligt sätt att umgås på.
I princip samma andetag sa samma människa att hen, utöver att vara trött efter helgens eskapader hos Morgan och Ola-Conny, även var lite irriterad för att hen fått sitta hemma och vänta för att "Jurek" hade lovat att komma och byta en packning men "Jurek" hade missförstått tiden. 

Har börjat bemöta detta med syrliga motfrågor, i stil med "vilka tjejer" och "vem är Jurek"? (på a svarar vi "ovan nämnda persons gamla gymnasiekompisar", och på b vet vi inte men gissar på fastighetsskötaren) i tron att ovan nämnda person och liknande avarter från Homo Sapiens II ska fatta att ojdå, här kanske det är klädsamt att lägga till ett "tjejerna i min gamla gymnasieklass" eller varför inte dra till med ett slagfärdigt "jag satt hemma och väntade på att fastighetsskötaren skulle dyka upp" för helt ärligt så skiter jag väl ganska mycket i om han heter Jurek eller Johan. Men det verkar inte fungera utan såna personer ser istället uppriktigt förvånade ut när man frågar, som om det verkliga problemet vore att JAG inte känner till denne ytliga bekants hela bekantskapskrets. 

Jag är Så. Trött. På. Människor. 

Till stallet istället, v 42 2022, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat, jag skulle rida Ettan och det gick väl sådär. Det kändes inte som att det gick särskilt bra för någon om det nu ska vara någon tröst. Men Ettan kändes lite stressad, låg på och blev stark redan när vi red fram, och jag kände att jag flera gånger blev stark tillbaka fastän jag ändå försökte möta med mjuk hand och skänkel. Först red vi en övning där vi travade och red bågar på långsidorna, och där tyckte jag att hon mest pinnade på. Sen skulle vi rida i en typ labyrint av bommar, och då gällde det att ha hästen mellan hand och skänkel och det hade jag uppenbarligen inte för första gången blev det pannkaka. Sen gick det bättre, men jag fick verkligen ta i för att hon inte bara skulle skjuta ut yttersidan och försvinna. Därefter skulle vi trava över en serie med upphöjda cavaletti som låg lite i sicksack över medellinjen, typ. Och här gällde det ju också att ha hästen mellan hand och skänkel och ha blicken med sig och alltihop. Det gick väl sådär. Kanske inte jättejättedåligt, men jag tyckte inte jag fick något  speciellt flyt med någonting heller. Och som grädde på moset avslutades lektionen med att Ettan blev rädd för någonting och flög iväg när vi skrittade på lång tygel. Det hade ju kunnat sluta med att jag hade dråsat som en fullmogen frukt ner i backen, men nu gjorde jag tack och lov inte det. 

Nästa vecka är det hoppning. Är i valet och kvalet om jag ska avboka eller inte. Även om det går bättre med Ettan nu än första gången jag red henne så tycker jag inte vi har någon större kemi. Och det är ju trevligt om man känner att man funkar ihop när man ska över hinder. Sen ska man ju ha i åtanke att Ettan bara är fem år. Det finns en rolig historia om någon som aldrig har ridit förut och så säger dom (oklart vilka "dom" är här eftersom jag har glömt ramverket till historien) att "jamen då passar det ju bra att du får en häst som aldrig har blivit riden". Hahaha. Nä, men vad jag skulle komma fram till var att jag inte tycker att jag har den rutin och kunskap som är önskvärd för att hoppa i allmänhet men unghästar i synnerhet. Spänner mig för mycket, gör det onödigt komplicerat, hittar sällan ett bra tempo utan rider ofta an i snigelfart och sprången blir ju därefter. 

Sen kommer jag ju aldrig att bli bättre om jag feg-avbokar. Men det känns inte som att jag behöver utvecklas någonting i hoppning, jag kan väl helt enkelt bara vara en dressyrtant and proud of it. Aja, jag behöver ju inte bestämma mig riktigt än. 

På torsdag börjar jag i min nya grupp. En i Bästa Måndagsgruppen™ rider i den gruppen, och igår fick jag (dessvärre) bekräftat att Häxan också går där. Det var ju tråkigt, men jag tänker att jag ska gå in med approachen att jag inte minns henne. Behöver ju verkligen inte vara henne till lags på något sätt, men det är väl inte heller nödvändigt att ha alla taggarna utåt, i alla fall inte förrän det behövs. Vi får väl se hur det funkar. 

Hejdå helgen

Jaha, det var visst helgen som svischade förbi i en grisblinkning. Har jag haft det bra? Svar: JA. Efter jobbet i fredags så åkte jag hem och gick ut med hundarna och sedan åkte jag till Lille P. Det gick väl i och för sig sådär. Först ville han inte låta sig fångas i hagen, så ägarens svärmor fick hjälpa mig. Och när jag longerade honom försökte han vända och krångla och ha sig, och när jag red så ville han inte gå fram utan tvärstannade och backade och var allmänt motsträvig. Det testade han ju förra gången också, så den här gången hade jag tagit ett spö som jag petade fram honom med. Det gillade han såklart inte så det blev lite tjurig stämning, hehe. Tre gånger försökte han med detta trick, tre gånger fick han ett litet rapp med spöet, tre gånger skuttade han fram med en liten bockning.  Antar att han testar och ser om det funkar att komma undan, det är väl ganska naturligt med tanke på att han bara gått i hagen och haft det gött sen i våras och fram tills nu. Han var rätt svettig efteråt trots att jag kanske bara red i en kvart eller så, och bara skritt och trav. 

Åkte sen hem och hade unnat mig en sån där Picadeli-sallad till kvällsmat (tycker dom är på gränsen till oförskämt dyra, samtidigt som det känns lite smålyxigt att plocka ihop en sallad på trettio sekunder istället för att själv behöva stå och skölja och hacka och skiva och ha sig i en halv evighet). Började sedan kolla på Tunna blå linjen som jag varit sen med att fatta att det har kommit en ny säsong av. Älskar den serien! Sen blev jag såklart trött eftersom klockan hade passerat 21 så jag gick lade mig. 

I lördags vaknade jag tidigt, åt frukost, tog med mig hundarna och gick en regnig promenad på 12 km. Älskar regniga höstpromenader! Kom sedan hem, skalade av alla blöta kläder, tände en brasa, kurade ner mig i soffan med te och smörgås och tittade ikapp på Tunna blå linjen. Läste sedan ett par timmar, och därefter växlade jag över till Snabba cash, som jag inte heller fattat att det kommit en ny säsong på. Lagade middag, åt, blev sedan trött på gängkriminalitet och gick och lade mig i sängen och läste. 

Igår vaknade jag inte så tidigt (8-ish), gick upp, åt frukost, tog med mig hundarna och gick en solig  och rätt rask promenad på 9 kuperade km. Det blev svettigt. Kom hem, lämpade av hundarna, satte bröddeg på jäsning och åkte sedan till Lille P. Hade tagit med mig några äpplen för att fjäska in mig så att jag skulle kunna fånga honom i hagen och det gick han tack och lov med på. Finns inget som är så förnedrande som att försöka fånga en häst som inte vill bli fångad. Det räcker ju med att de länger lite på steget så är man chanslös. Lille P:s hage är dessutom både kuperad och sandig och tung som FAAN att gå i. Sen fattar jag ju att det inte är givet för honom att han ska komma bara för att jag står och hojtar med en grimma i näven, vi känner ju inte varandra (än). Men med lite äpplen och lock och pock ska vi väl förhoppningsvis göra det.

Hur som helst så gick det mycket bättre att både longera och rida igår. Han testade att stanna en gång, men gick fram direkt för skänkel och smackning och sen var det inget mer med det. Antingen så har han fattat att det inte lönar sig att krångla, eller så hade han helt enkelt bara en allmänt dålig dag i tisdags. Igår var första gången som jag var helt själv med allt, och det var så mysigt. Älskar ju att hålla på med det där runtomkringpysslet i ett stall. 

Åkte sedan hem, bakade bröd, startade ett långkok och sedan var det minsann både handboll och världscupshoppning på tv. Så där gick eftermiddagen, och sen blev det kväll och min man kom hem från sin Stockholmsresa och satte punkt för egentiden. 

Nu väntar en rätt så ordinär jobbvecka. Ridning på ridskolan ikväll och på torsdag ska jag ju börja rida i min nya grupp, spännande! 

Tystat vittne

Har läst Tystat vittne av Susie Steiner. Det är en fristående fortsättning på Person okänd som jag tyckte var bra. Handlingen är den här:

Kommissarie Manon Bradshaw är långt ifrån på topp. Allt i hennes liv andas tristess. Hemma går hon och maken varandra på nerverna och allt handlar om att hålla näsan ovanför ytan i småbarnsföräldraträsket.

En tidig morgon när Bradshaw är ute i en park gör hon en makaber upptäckt: en man som hänger i en snara från ett träd. Mannen visar sig vara litauisk gästarbetare och när Manon och hennes kolleger börjar utreda dödsfallet dyker det tidigt upp tecken på att det kan röra sig om mord och inte självmord.

När poliserna börjar prata med de litauiska gästarbetarna i området visar det sig att de lever under miserabla förhållanden och ständiga hot. Ironiskt nog skulle de ge vad som helst för att få leva det tråkiga liv som kommissarie Bradshaw har svårt att finna någon glädje i eller ens acceptera, och ju närmare polisen kommer sanningen om den döde mannen, desto tystare blir alla som haft kontakt med honom. Ingen vill riskera att bli nästa person som hittas hängande från ett träd...    

Jag tyckte den här boken var lite både-och. Det var en intressant berättelse med många vinklingar, men upplösningen kändes...lite sisådär. Lite för enkelt och det kändes som att det var lite för många lösa trådar som aldrig blev riktigt uppnystade. Det var också lite svårt att förstå sig på Manons humörsvängningar och kollegiala relationer. Men i övrigt så var det en helt okej bok. Den får tre polislöner av fem möjliga. 

Skvaller

Lite skvaller från Jämmerdalen har ju ingen dött av. 

Nu så är det fredag, då försöker vi igen

Har haft en otroligt hektisk vecka, trots att jag tycker att jag ju har befriat mig från alla föreningslivsplikter och borde vara lös och ledig. Men nä. Kom hem från Gotland i måndags eftermiddag, sen var det ut med hundarna och sen iväg till stallet. Samma sak i tisdags, fast annat stall. I onsdags hade jag egentligen bokat tid för fjärde dosen covid-vaccination, men så hände det som bara händer typ en gång vart tionde år eller så, och det var att min man skulle åka iväg och vara borta över natten (i flera dagar dessutom) och eftersom jag blev lite sjuk av förra sprutan så bokade jag om för det duger ju inte om ens heliga egentid skulle fördärvas av biverkningar. Istället cyklade jag till och från jobbet och sen gick jag långpromenad med hundarna och tränade och sen var det kväll. Igår var det hem, ut med hundar, träna, åka på hundkurs med Laban (sista gången) och idag ska jag till det nya stallet så då blir det också lite jobba, hem, ut med hundar, iväg, hem igen, träna, pang-pang-pang. 

Tror det kommer bli bra bara rutinerna har satt sig och jag fått lite snurr på allt. Är ju lite nytt med det här med de dagarna jag ska ha hand om Lille P och hur jag ska få ihop det med min egna träning och hundarnas tid. Den här veckan har jag och Lille P:s ägare har bestämt tider när jag ska komma dit, och jag vill ju inte att hon ska behöva stå där och vänta på mig så det är väl det som har gjort att jag känt mig stressad för jag måste ju först hem och ut med hundarna och sen kan jag ju inte säga exakt på pricken hur lång tid det tar att gå en viss runda med dom. Men snart kommer jag nog att ha hand om honom själv, och då blir det ju en helt annan sak. Jag gillar ju absolut att ha mycket att stå i, det är mer det här att ha tider att passa HELA TIDEN som frestar på.  

Är i alla fall väldigt nöjd med att jag varit disciplinerad och inte fuskat med den egna träningen fastän det verkligen tagit emot vissa dagar den här veckan. Bestämde mig ju någon gång i våras för att nu djävlar får det brukas lite allvar och tränas någonting varje dag. Sånt där är ju (åtminstone för mig) lätt att upprätthålla när man är i början av något nytt och man har kvar den där nä-nu-djävlar-känslan. Det är ju inte en slump att alla gym är fullknökade i januari när varenda käft ska infria nyårslöften om att leva sundare. Problemet är väl sedan att fortsätta köra på i samma ambitiösa anda när annat börjar pocka på annan uppmärksamhet (det är väl inte heller någon slump att det också börjar glesna i leden på gymmet framåt februari-mars sådär). 

Fick ju ett sånt himla lyft när jag var på teori i stallet i påskas och ridlärare I hade ett pass med fysträning för ryttare och jag insåg att det funkade för mig (just då var jag inne i en dålig period med min artros). Så sen dess har jag kört I:s träning två dagar i veckan, pilates två dagar i veckan och övriga dagar ridning, långpromenad och/eller cykling. Så just nu provar jag mig lite fram vilket upplägg som funkar i Mitt Nya Liv när jag ska rida fem dagar i veckan istället för två (men å andra sidan inte ha några hundkurser). Jag kan absolut inte sitta och invänta feeling utan måste ha ett bestämt upplägg med vad jag ska träna varje dag, annars blir det ingen ordning med någonting. Sen måste jag absolut också börja jobba lite med att vissa dagar får good enough räcka, men det är just nu mest på tankestadiet, hehe.

JA, men som sagt. Min man åkte iväg till Stockholm för att (bland annat) gå på 50-årskalas. Jag var väl också lite pliktskyldigt medbjuden, men tror det blir roligare för både honom och mig om han åker ensam. Jag är verkligen ingen festmänniska i allmänhet och i synnerhet inte tillsammans med människor jag knappt känner, och i det här fallet var det gamla kompisar till honom som jag knappt träffat. Plus att det alltid är ett djävla meck att ordna för hundarna om vi ska åka iväg tillsammans, och det är verkligen inte heller gratis att lämna in 4 hundar på pensionat över en helg, så vi var helt överens i denna fråga. Så nu väntar en orgie av egentid för mig som jag hoppas kunna förvalta väl. Sen är det ju alltid lite märkligt det här med egentid, för egentligen gör jag ju INGENTING som jag inte lika gärna skulle kunna göra när min man är hemma, men det är väl kanske lite mer den här känslan av att bara kunna rå sig själv utan att hela tiden behöva förhålla sig till någon annan. Innan jag åkte till Gotland frågade jag min man vad han skulle hitta på som gräsänkling och hans stora grej var då att sitta uppe och titta på science fictionfilmer i mörker. Och det är ju verkligen någonting som han skulle kunna göra i princip vilken dag som helst efter 21.00 för då vilar yours truly tryggt i Morfei armar, men det var väl samma för honom då (hoppas bara inte att "science fiction" är ett kodord för någon form av avancerad porr som alla utom jag fattar). 

Men först ska visst en arbetsdag avverkas. HEJ LUTHER, nu kör vi.