Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Även om de liksom är lite...too much ibland, det känns som att det ska vara liksom helgjutet, både djupt och känslosamt och hjärteslitande och samtidigt lite putslustig vardagsrealism och tokroligheter. Men det går väl att stå ut med att det blir lite pladdrigt och plottrigt ibland, för intrigerna är riktigt bra.
Fast...måste det vara så djävla många människor med? Den ena karaktären efter den andra presenteras, ofta är det någon som kände offret och/eller förövaren för många år sedan, och sedan är det offret och/eller förövarens sociala krets idag. Plus hela poliskåren med fruar och sambor och barn och svärmödrar och grannar och syskon. Ofta beskrivs även en händelse som utspelade sig för länge sedan och som på något sätt är upptakten till ett brott som begås idag, parallellt med beskrivningen av brottet som begås idag, och rätt så skickligt vävs de två historierna ihop. Ja, jag är imponerad. Men det är för många människor och för många Hilding, vem fan var nu Hilding, var det en äldre släkting till familjen, eller var det gubben som bodde granne med hennes mormor när hon var liten eller var det drängen på gården där hon var fosterbarn under kriget? Men det kanske är sånt som håller igång hjärncellerna så de inte förtvinar och dör.
Och jag hade ju blivit precis skogstokig om jag hade varit polis i en småstad och blivit beskriven på det sätt som poliserna i Tanumshede blir beskrivna, den ena pajasen är ju värre än den andra och ineffektivitet är ju bara förnamnet. Jag menar, Camilla Läckberg är ju ändå gift med en polis, och inte vilken polis som helst utan supersnuten Martin Melin, vinnare av första säsongens Robinson. Jag undrar hur han tar det när hans fiktiva kollegor ibland nästan framställs som inkompetenta clowner som ägnar merparten av arbetstiden åt att fika och uträtta privata ärenden. Om det ger upphov till slitningar i deras relation på samma sätt som andra blir osams om översvämmade tvättkorgar och stökiga källarförråd? Fast han är ju stockholmare, så han tycker kanske det är lite roligt att lantisarna framställs som lite efterblivna, så att han själv liksom kan glänsa. Eller så är det verkligen så det går till på alla polisstationer, vad vet jag?
fredag 21 oktober 2011
Friday I'm in love
Igår var vi för en gångs skull hemma båda två en torsdagskväll, och då kändes det som att det var läge för ett avsnitt av Desperate Housewives, vi har i nuläget bara ett avsnitt kvar av säsong 3. Säsong tre av...åtta kanske? Jaja, hur som helst. Tända brasan, fylla tekopparna, ladda dvd-spelaren. Mysfaktor 100.
Och vad hände? Jo, TV:n började vrenskas. Bilden försvann med jämna mellanrum och ersattes med en död grå ruta. Sedan kom den tillbaks, och när vi precis hade lutat oss mot soffkuddarna så försvann den igen, och sådär höll det på. Vi petade och drog lite i sladdarna. Det hjälpte inte ett skit. Jag blev förbannad (pms och trilskande teknik är en mycket, mycket dålig kombination) och tappade helt lusten till allt som hade med TV att göra, så jag satte mig och började läsa en bok om såna som kallar sig resande istället, vilket ju var ungefär så långt från det glamorösa livet i Fairview man kunde komma.
Jag tror mycket på tingens självläkande effekt. Ofta börjar faktiskt saker funka igen om man bara stänger av och låter dom vara ett tag. Och den här TV:n är inte ens gammal, max 3 år, så den borde inte lida av ålderskrämpor. Men tyvärr var situationen densamma idag som igår. Jag drog ur alla sladdar och satte i dom igen, jag startade om digital-boxen, jag startade om gateway:en, inget hjälpte och jag bara kände hur orken och livsglädjen rann ur mig. För ikväll är det fredagskväll. Ordet "fredagsmys" (urrrrk) finns inte i vår vokabulär, men på fredagar brukar vi kolla på Robinson på TV4 Play (eftersom jag normalt inte är hemma på torsdagskvällarna) och igår bestämde vi att vi skulle beställa pizza och korka upp en vinare till denna händelse. Och då vill man väl för helvete bara att ens djävla tv ska fungera! Jag blir så trött (pms och trilskande teknik var inte en bra kombination idag heller).
Nu är det ju inte alls så illa som det låter, eftersom vi faktiskt har en TV till (vi hade varsin när vi flyttade ihop), men: ORKA hålla på och kånka omkring på TV-apparater och koppla sladdar till TV och dvd-spelare och hemmabiosystem och hela helvetet (pms i kombination med vilken teknik som helst är nog ingen vidare bra idé känns det som). Men då klev min man fram och var vardagshjälte och sa att han skulle fixa det. Utan att jag behövde lyfta ett finger.
MY HERO. Eller ja, nu har han förvisso inte gjort något annat än spelat AC/DC-skivor och pysslat med helt andra saker, än. Men jag lever på hoppet.
Och vad hände? Jo, TV:n började vrenskas. Bilden försvann med jämna mellanrum och ersattes med en död grå ruta. Sedan kom den tillbaks, och när vi precis hade lutat oss mot soffkuddarna så försvann den igen, och sådär höll det på. Vi petade och drog lite i sladdarna. Det hjälpte inte ett skit. Jag blev förbannad (pms och trilskande teknik är en mycket, mycket dålig kombination) och tappade helt lusten till allt som hade med TV att göra, så jag satte mig och började läsa en bok om såna som kallar sig resande istället, vilket ju var ungefär så långt från det glamorösa livet i Fairview man kunde komma.
Jag tror mycket på tingens självläkande effekt. Ofta börjar faktiskt saker funka igen om man bara stänger av och låter dom vara ett tag. Och den här TV:n är inte ens gammal, max 3 år, så den borde inte lida av ålderskrämpor. Men tyvärr var situationen densamma idag som igår. Jag drog ur alla sladdar och satte i dom igen, jag startade om digital-boxen, jag startade om gateway:en, inget hjälpte och jag bara kände hur orken och livsglädjen rann ur mig. För ikväll är det fredagskväll. Ordet "fredagsmys" (urrrrk) finns inte i vår vokabulär, men på fredagar brukar vi kolla på Robinson på TV4 Play (eftersom jag normalt inte är hemma på torsdagskvällarna) och igår bestämde vi att vi skulle beställa pizza och korka upp en vinare till denna händelse. Och då vill man väl för helvete bara att ens djävla tv ska fungera! Jag blir så trött (pms och trilskande teknik var inte en bra kombination idag heller).
Nu är det ju inte alls så illa som det låter, eftersom vi faktiskt har en TV till (vi hade varsin när vi flyttade ihop), men: ORKA hålla på och kånka omkring på TV-apparater och koppla sladdar till TV och dvd-spelare och hemmabiosystem och hela helvetet (pms i kombination med vilken teknik som helst är nog ingen vidare bra idé känns det som). Men då klev min man fram och var vardagshjälte och sa att han skulle fixa det. Utan att jag behövde lyfta ett finger.
MY HERO. Eller ja, nu har han förvisso inte gjort något annat än spelat AC/DC-skivor och pysslat med helt andra saker, än. Men jag lever på hoppet.
torsdag 20 oktober 2011
Fear of the dark
Jag har en tax som i princip inte är rädd för någonting. Han är helt oberörd för smällar, skott och höga ljud, och det fastän han är uppvuxen med en äldre hund som beter sig som om jordens undergång är nära förestående så fort någon osäkrar en revolver på tv. Boris skäller, ylar, piper, gnäller samt försöker pressa in sin schäferstora kropp under soffan medan Remus obekymrat snarkar vidare. Remus springer glatt fram till hundar som är tio gånger så stora som han själv och skulle förväxla honom med en lunchmacka, och frågar om de ska leka. Han vaktar tomtgränsen mot betesdjuren i hagen, och fastän han väger 9 och tjuren 900 kg så beter sig Remus ändå som att det är självklart att han ska gå segrande ur en eventuell strid.
Men när det kommer till dammsugaren är det inte roligt längre. Dammsugaren representerar All Världens Ondska och så fort någon bara öppnar städskåpet så slokar Remus ihop och vandrar dystert iväg med hängande huvud och svans som om han är på väg till sin egen avrättning.
Nu har min man dammsugit undervåningen en stund. Remus och jag har kurat på ovanvåningen under tiden, inte för att jag är rädd för dammsugaren utan för att min dator står här och jag kände för att varva ner min uppstressade själ med en omgång Bubble Shooter. När dammsugaren närmade sig trappan upp till andra våningen tyckte Remus att det var lika bra att försöka sig på att krypa upp i mitt knä, och lyckades då trampa på strömbrytaren till förgreningsdosan så att hela datorn slocknade. Och jag var SÅ nära ett highscore i Bubble Shooter! Fan också. Orkade inte börja om från början så jag bestämde mig för att blogga om dammsugarskräcken istället, men då gjorde väl den fege fan samma sak en gång till!
Tur att både Firefox och Blogger klarar av att återskapa sånt som abrupt ryckts loss ur moderlivet med hjälp av en darrig taxtass.
Men när det kommer till dammsugaren är det inte roligt längre. Dammsugaren representerar All Världens Ondska och så fort någon bara öppnar städskåpet så slokar Remus ihop och vandrar dystert iväg med hängande huvud och svans som om han är på väg till sin egen avrättning.
Nu har min man dammsugit undervåningen en stund. Remus och jag har kurat på ovanvåningen under tiden, inte för att jag är rädd för dammsugaren utan för att min dator står här och jag kände för att varva ner min uppstressade själ med en omgång Bubble Shooter. När dammsugaren närmade sig trappan upp till andra våningen tyckte Remus att det var lika bra att försöka sig på att krypa upp i mitt knä, och lyckades då trampa på strömbrytaren till förgreningsdosan så att hela datorn slocknade. Och jag var SÅ nära ett highscore i Bubble Shooter! Fan också. Orkade inte börja om från början så jag bestämde mig för att blogga om dammsugarskräcken istället, men då gjorde väl den fege fan samma sak en gång till!
Tur att både Firefox och Blogger klarar av att återskapa sånt som abrupt ryckts loss ur moderlivet med hjälp av en darrig taxtass.
 |
| Mes? |
Conan The Librarian
Idag blev det stressigt. Min ljudbok, eller min och min, bibliotekets ljudbok som jag har lånat ska det förstås vara, höll på att ta slut (rekommenderar den för övrigt, Tre sekunder av Roslund & Hellström, läst av Peter Andersson, ruskigt bra helt enkelt). Eftersom biblioteket här i byn har stängt på tisdagar och fredagar så kände jag att ett besök idag var av nöden, så att jag inte skulle stå ljudbokslös vid färd till och från jobbet både imorgon OCH på måndag och eventuellt både tisdag och onsdag om jag nu inte skulle hinna dit på måndag. Här var det minutiös planering som gällde.
Problemet var att boken bara nästan var slut. Inte riktigt alltså, så jag fick ta med mig den in från bilen och lyssna färdigt medan jag städade. Allt var lugnt tills min man kom hem och påpekade att biblioteket stänger klockan 17 på torsdagar. Jäklar, hur lyckas jag ALLTID missa det? Det är nästan alltid på torsdagar jag kommer på att jag "måste" till biblioteket, och jag kommer nästan alltid inspurtande sisådär kvart i fem och får stressvälja böcker. Och jag som älskar att strosa runt på biblioteket och bläddra och välja, det är lite som julafton. Man borde ju ha lärt sig, men uppenbarligen inte.
Ja, så då fick jag paniklyssna färdigt på det rafflande slutet. Kvart i fem var jag klar (fick skippa det avslutande eftersnacket med författarna) och vi bänkade oss i bilen (mycket pinsamt när det är mindre än en kilometer dit, jag lovar att klimatkompensera en annan dag) och anlände till biblioteket några minuter senare.
Förra gången vi var på biblioteket lånade min man några böcker och en film. Filmen var en gammal VHS-kassett om byns historia som förmodligen inte varit utlånad en enda gång sedan omkring 1979, men film som film. Lånetiden för film på vårt bibliotek är en vecka. Det hade han missat, så nu var den 14 dagar försenad. Avgiften för icke återlämnade filmer är hårresande TJUGO KRONOR OM DAGEN! Även för en sketen VHS-rulle med amatörfilmat hembygdstjosan och burkigt monoljud. Min man fick betala så feta böter han snudd på blev delägare i biblioteket.
Vilken SKAM!
Problemet var att boken bara nästan var slut. Inte riktigt alltså, så jag fick ta med mig den in från bilen och lyssna färdigt medan jag städade. Allt var lugnt tills min man kom hem och påpekade att biblioteket stänger klockan 17 på torsdagar. Jäklar, hur lyckas jag ALLTID missa det? Det är nästan alltid på torsdagar jag kommer på att jag "måste" till biblioteket, och jag kommer nästan alltid inspurtande sisådär kvart i fem och får stressvälja böcker. Och jag som älskar att strosa runt på biblioteket och bläddra och välja, det är lite som julafton. Man borde ju ha lärt sig, men uppenbarligen inte.
Ja, så då fick jag paniklyssna färdigt på det rafflande slutet. Kvart i fem var jag klar (fick skippa det avslutande eftersnacket med författarna) och vi bänkade oss i bilen (mycket pinsamt när det är mindre än en kilometer dit, jag lovar att klimatkompensera en annan dag) och anlände till biblioteket några minuter senare.
Förra gången vi var på biblioteket lånade min man några böcker och en film. Filmen var en gammal VHS-kassett om byns historia som förmodligen inte varit utlånad en enda gång sedan omkring 1979, men film som film. Lånetiden för film på vårt bibliotek är en vecka. Det hade han missat, så nu var den 14 dagar försenad. Avgiften för icke återlämnade filmer är hårresande TJUGO KRONOR OM DAGEN! Även för en sketen VHS-rulle med amatörfilmat hembygdstjosan och burkigt monoljud. Min man fick betala så feta böter han snudd på blev delägare i biblioteket.
Vilken SKAM!
onsdag 19 oktober 2011
Bonde söker fru slash Bron
Ikväll är det tv-kväll här i Ankeborg. Först är det Bonde söker fru, programmet jag älskar att hata, och därefter den dansksvenska deckaren Bron.
Om man ska börja med bönderna så känns den här säsongen inte så spektakulär. Ingen av deltagarna kvalar in som något av de här lite inavlade praktexemplaren med utstående tänder och lite vansinnig blick som aldrig flyttat hemifrån och som knappt ens har sett en kvinna på vykort. Det närmaste man kommer är en söt och blyg viol som ser ut att vara cirka tolv år och som man mest av allt får moderskänslor för. Jag kunde tänka mig att adoptera honom om jag fick ha hand om barnbidraget, fast han vill tydligen mest av allt ha barn själv, så det blir inget av med det experimentet. Och så är det en gubbe som bara verkar vara en hyvens gubbe, så man fattar ju inte varför han är singel. Och så är det en lesbisk hästbonde som är söt och pigg och glad, så man fattar inte heller varför hon är singel. Och så har vi Pelle Nyström, den manliga hästbonden som ser ut och agerar som att han är Blekinges svar på Casanova, fast ändå en känslig kille. Enligt honom själv åtminstone. Ja, vi får väl se hur detta slutar.
Ja, och sedan är det Bron då. Jag gillar den skarpt. Jag gillar den danska slapp-polisen, men jag tycker bäst om "Saga Norén, Länskrim, Malmö". Hon är så befriande rationell och rakt på sak. Jag inbillar mig att det ska föreställa att hon har Asperger syndrom, fast jag undrar om man verkligen klarar testerna till polishögskolan då, ska inte dagens poliser även vara mjuka och empatiska och fyllda av social kompetens?
Häromdagen googlade jag lite på Saga Norén och hamnade då på ett antal bloggar som sågade henne som "bitch" och "fullständigt osannolik". Då blev jag förbannad. Det vimlar av manliga surgubbar i filmpoliskåren, Gunvald Larsson är ju kroniskt otrevlig, Ewert Grens har ju för fan varit sur i över 25 år, Nygren i Wallander är ju snudd på folkilsken. Men det är tydligen helt okej för en manlig poliskaraktär att buffla på, men Saga Norén ska få skit för att hon inte lindar in orden i bomull utan liksom bara...sjunger ut. Dessutom är hon ju både skitsmart och otroligt effektiv. Jag säger bara: Go, Saga!
Om man ska börja med bönderna så känns den här säsongen inte så spektakulär. Ingen av deltagarna kvalar in som något av de här lite inavlade praktexemplaren med utstående tänder och lite vansinnig blick som aldrig flyttat hemifrån och som knappt ens har sett en kvinna på vykort. Det närmaste man kommer är en söt och blyg viol som ser ut att vara cirka tolv år och som man mest av allt får moderskänslor för. Jag kunde tänka mig att adoptera honom om jag fick ha hand om barnbidraget, fast han vill tydligen mest av allt ha barn själv, så det blir inget av med det experimentet. Och så är det en gubbe som bara verkar vara en hyvens gubbe, så man fattar ju inte varför han är singel. Och så är det en lesbisk hästbonde som är söt och pigg och glad, så man fattar inte heller varför hon är singel. Och så har vi Pelle Nyström, den manliga hästbonden som ser ut och agerar som att han är Blekinges svar på Casanova, fast ändå en känslig kille. Enligt honom själv åtminstone. Ja, vi får väl se hur detta slutar.
Ja, och sedan är det Bron då. Jag gillar den skarpt. Jag gillar den danska slapp-polisen, men jag tycker bäst om "Saga Norén, Länskrim, Malmö". Hon är så befriande rationell och rakt på sak. Jag inbillar mig att det ska föreställa att hon har Asperger syndrom, fast jag undrar om man verkligen klarar testerna till polishögskolan då, ska inte dagens poliser även vara mjuka och empatiska och fyllda av social kompetens?
Häromdagen googlade jag lite på Saga Norén och hamnade då på ett antal bloggar som sågade henne som "bitch" och "fullständigt osannolik". Då blev jag förbannad. Det vimlar av manliga surgubbar i filmpoliskåren, Gunvald Larsson är ju kroniskt otrevlig, Ewert Grens har ju för fan varit sur i över 25 år, Nygren i Wallander är ju snudd på folkilsken. Men det är tydligen helt okej för en manlig poliskaraktär att buffla på, men Saga Norén ska få skit för att hon inte lindar in orden i bomull utan liksom bara...sjunger ut. Dessutom är hon ju både skitsmart och otroligt effektiv. Jag säger bara: Go, Saga!
De sälla jaktmarkerna
Idag fick jag jaga iväg ytterligare en pestsmittad kanin från jobbet, det verkar nästan ingå i mina arbetsuppgifter numera. Visserligen ville jag bli veterinär, eller åtminstone "nåt med djur" när jag var liten, men bara för den sakens skull behöver man ju inte hamna i en postapokalyptisk version av Watership Down.
 |
| En helt vanlig arbetsdag. |
Robinson!
Jag har visst inte bloggat nåt vidare om årets Robinson. Det duger inte. Årets Robinson är ju jätterolig, även om de måste ha misslyckats kapitalt med castingen för en vekare samling lycksökare och kändis-wannabees har väl inte skådats i mannaminne. Det lipas och gnälls och hoppas av på löpande band på grund av den ena mesiga orsaken efter den andra ("jag saknar min familj", "mina ben har blivit så smala", "jag måste tänka på mitt psykiska välbefinnande").
Men Hjalmtyr! Bara att komma från den översta överklassen och heta Hjalmtyr är ju bra tv i sig. Och när man dessutom helt ogenerat målar ut sig själv som vinnare (ok, jag fattar att det är TV4 som liksom mjölkar fram uttalanden och klipper ihop dom i en skön mix, men det kvittar) och som fan så mycket smartare än alla andra och sedan inte klarar av att lägga ett pussel på 4 träbitar. HA HA HA!
Och Vicky! Bara att vara man och heta Vicky borde ju vara ett handikapp i sig, men är man dessutom dryg som fan och strör uttalanden i stil med "kvinnor är sämre ledare än män" omkring sig så kan man gott kollapsa. Speciellt när man dessutom från dag ett har gått omkring och framhävt hur extremt vältränad man är, och sedan klarar inte denna fysikens A-människa av att simma omkring och brottas lite i vattnet utan att bryta ihop och vilja åka hem till mamma.
Och sedan stör jag mig sjukt mycket på att man stavar sitt namn Denicé, men uttalar det som Denise. Borde det inte uttalas med e på slutet, ungefär som makramé eller frikassé i så fall, eller vad skulle annars poängen med en accent vara? Sedan är ju den här Denicé duktig och sådär, men ingen direkt favorit ändå.
Egentligen gillar jag ingen i årets Robinson utom Ola, men han stammar så otäckt när han talar. Det kan ju förstås inte han hjälpa, men jag associerar ständigt till Claudius i den gamla tv-serien Jag, Claudius. Eller Jag K-K-K-Claudius, som vi brukar säga. Och där drällde det inte direkt av sympatiska karaktärer. Fast det är ju inte Olas fel. Förlåt, Ola. Ola är faktiskt min enda favorit, för han verkar ha en skön och avslappnad attityd till livet i allmänhet och Robinson i synnerhet. Mats, snuten, är inte så dum han heller, fast han är lite gnällig. Men vem FAN hade inte varit det i detta sällskap?
To be continued förstås.
Men Hjalmtyr! Bara att komma från den översta överklassen och heta Hjalmtyr är ju bra tv i sig. Och när man dessutom helt ogenerat målar ut sig själv som vinnare (ok, jag fattar att det är TV4 som liksom mjölkar fram uttalanden och klipper ihop dom i en skön mix, men det kvittar) och som fan så mycket smartare än alla andra och sedan inte klarar av att lägga ett pussel på 4 träbitar. HA HA HA!
Och Vicky! Bara att vara man och heta Vicky borde ju vara ett handikapp i sig, men är man dessutom dryg som fan och strör uttalanden i stil med "kvinnor är sämre ledare än män" omkring sig så kan man gott kollapsa. Speciellt när man dessutom från dag ett har gått omkring och framhävt hur extremt vältränad man är, och sedan klarar inte denna fysikens A-människa av att simma omkring och brottas lite i vattnet utan att bryta ihop och vilja åka hem till mamma.
Och sedan stör jag mig sjukt mycket på att man stavar sitt namn Denicé, men uttalar det som Denise. Borde det inte uttalas med e på slutet, ungefär som makramé eller frikassé i så fall, eller vad skulle annars poängen med en accent vara? Sedan är ju den här Denicé duktig och sådär, men ingen direkt favorit ändå.
Egentligen gillar jag ingen i årets Robinson utom Ola, men han stammar så otäckt när han talar. Det kan ju förstås inte han hjälpa, men jag associerar ständigt till Claudius i den gamla tv-serien Jag, Claudius. Eller Jag K-K-K-Claudius, som vi brukar säga. Och där drällde det inte direkt av sympatiska karaktärer. Fast det är ju inte Olas fel. Förlåt, Ola. Ola är faktiskt min enda favorit, för han verkar ha en skön och avslappnad attityd till livet i allmänhet och Robinson i synnerhet. Mats, snuten, är inte så dum han heller, fast han är lite gnällig. Men vem FAN hade inte varit det i detta sällskap?
To be continued förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)