Mitt liv är bra som det är, tack

Har läst Mitt liv är bra som det är, tack av Johanna Sernelin, en bok som jag nappade åt mig från Nyss återlämnat-vagnen på bibblan. Detta är handlingen:

Emelies liv är bra som det är, tackar som frågar. Hon trivs på jobbet, är nöjd i sin relation, och inte alls arg på sin mamma för det som hände i det förflutna. Och syrran? Som bästa vänner! För Emelie skulle väl aldrig ljuga?
När Emelie anar att sambon är otrogen söker hon upp den hon tror är älskarinnan. Plötsligt befinner hon sig i ett trassel lögner samtidigt som det förflutna börjar göra sig påmint på ett minst sagt påträngande vis. Hon kommer inte bara den andra kvinnan nära utan upptäcker även fler sanningar än väntat, inte minst om sig själv.

Jag gillade den här boken inledningsvis, det var bra driv och jag tyckte mycket om karaktären Emelie men tyckte till slut att karaktären Alexander bara var TOO MUCH, det finns väl ändå gränser för hur mycket någon (Emelie) vill stötta en rockstarwannabee som lever upp ens pengar, aldrig visar någon uppskattning och som inte ens kan passa tiden i tvättstugan. Fast visst, de här typerna finns ju, men det blev lite väl överdrivet kan jag känna. Mot slutet av boken tyckte jag att inte heller att Emelie kändes lika trovärdig längre, utan att gå närmare in på handlingen så känns det inte som att det var en rimlig utveckling av en  karaktär som är ett kontrollfreak i grunden. Stör mig lite på rena sakfel, t ex är det E4:an och inte E6:an som går förbi Jönköping och nog säger man Kristinakyrkan och inte Kristinekyrkan? (googlade dock det sista och det visade sig att det var jag som hade fel, men jag backar aldrig ifråga om E4:an). Den här boken får tre par strumpor av fem möjliga.