And the tears I cry might turn into the rain that gently falls upon your window

Jag är nu tryggt återbördad till fosterlandet och har sovit i min egen säng i natt. Eller, för att vara korrekt så sov jag i min pallsoffa i Flickrummet™ men den är ju också min. Igår morse låg jag ändå i hotellsängen och tänkte på hur GÖTT det ändå är att vakna på hotell. Eller kan vara, det finns ju undantag för lyhörda hotell där man hör vartenda ljud: porslinsskrammel från köket, hissgnissel, människor går förbi i korridoren både arla och särla och babblar högljutt som om de var ensamma i hela världen och inte alls omgivna av potentiellt sovande människor bakom florstunna dörrar. Men den här gången var det ett tyst hotell och jag vaknade till flera gånger med känslan av att jag var utsövd men att det ändå gick att somna om och att det var flera timmar kvar tills jag behövde stiga upp. Låg där och gottade mig åt den där känslan av att man ligger i rena lakan i ett nystädat rum och en överdådig hotellfrukost väntar. MMMMM...en sån bra start på dagen. Sen visade det sig tyvärr att hotellfrukosten var ytterst medioker, i alla fall om man inte är superförtjust i att starta dagen med patéer och syltor och annat kallskuret, för det fanns det i sådana mängder att man skulle kunna tro att man befann sig på ett julbord, och det plus en miljard danska ostar är inte vad jag är supersugen på klockan sju på morgonen. Aja, det fanns ju bröd och marmelad och sånt, så det var ju inte som att jag gick svältande därifrån, men det var  så att säga mer som en vanlig frukost jag lika gärna kunde ha ätit hemma. 

Överlevde mötet och sedan var min chef snäll och skjutsade mig tillbaks till LUFTHAVNEN, trots att det kanske bara tog 2 minuter med bil, efter att jag, i vanlig ordning med eposet som ideal berättat om mina strapatser att ta mig därifrån och till hotellet på ett sätt som fick hobernas vandring mellan Fylke och Mordor att framstå som en stillsam söndagspromenad. Tog tåget till Malmö och tyckte det var goda marginaler att sedan hinna med den buss som skulle ta mig till åtminstone relativt nära Nästan-Österlen där min man sedan skulle hämta upp mig för att jag skulle slippa åka in till Ankeborg och sedan nästan lika lång väg tillbaka för att slippa stå vid en starkt trafikerad väg och vänta i kanske 45 minuter på att icke-synkade busslinjer skulle ta mig mellan A och B. Över bron (eller under, beroende på hur man ser det) gick det i ett nafs, men sedan stod det tåget stilla i Hyllie i en kvart för att polisen skulle utföra ID-kontroll, fast jag såg varken poliser eller för den delen någon som kontrollerade biljetter så där hade både kreti och pleti och resten av kung Davids livvakter kunnat slinka in i det ur granit huggna svenska riket utan att någon reagerade (om det nu var det som var syftet med ID-kontrollen, oklart). Mina 18 minuter som jag trodde jag skulle ha på mig att ta mig mellan tåg och buss på Malmö central krympte till tre, för ett par gånger stod tåget också stilla och väntade på tillstånd för att få köra vidare. Fick springa som en galning, men hann. Tänkte att nu ska jag sitta och halvslumra, men bussen var iskall och bakom mig satt någon slags fondförvaltare klistrad vid mobiltelefonen och kommunicerade input om en presentation till någon kollega samt hela bussen. Tyckte han var rätt dryg, för han sa hela tiden saker som Jag vill få dig att glänsa i det här och så vidare, men hade hela tiden invändningar i stil med Ja, så kan man kanske göra, men jag tror det är bättre om du...och så kom det en lång radänga om hur man kunde säga eller göra istället. Men efter att han avslutat sitt jättelånga samtal så ringde han upp en annan kollega, alternativt någon chef, och berättade att han hade "briefat" (alltså SKJUT MIG den dag jag börjar använda det uttrycket på ett icke-ironiskt sätt) NN angående presentationen och då lät det som att NN i det närmaste var narcissist, så det var kanske helt befogat att han blev satt på plats. Har ju haft min beskärda del av såna kollegor.  Brrr. 

Kom hem, kände mig exakt sådär dränerad på energi som jag blir av att a. vara på resande fot, om så bara för en dag, b. sitta i möte och känna att man måste leverera PÅ TOPP utan att ha 100 % täckning på det kontot, och c. prata, eller åtminstone försöka förstå danska. Sånt tär på krafterna, åtminstone mina. Hade lust att bara lägga mig i fosterställning och vegetera när jag kom hem, men tog mig samman och gick ut med hundarna istället. Nu har det töat så mycket att det åtminstone är barmark där det har varit plogat, SÅ SKÖNT att kunna gå normalt och slippa vagga fram i ultrarapid som en ängslig pingvin. Runt Malmö och Lund var det dock ingen snö alls noterade jag sniket och missunnsamt, för här ligger den fortfarande decimetertjock överallt utom på vägarna. Men det ska vara runt fem plusgrader de kommande tio dagarna så förhoppningsvis kanske man kan få se lite gräs och jord titta fram inom kort. SOM MAN LÄNGTAR. Har ju inte varit uppe i skogen på flera veckor, sinnessjukt. Men snart så. 

Åkte till stallet för att ha teori och kvällsfodring, sen hem och slänga sig i bingen. Åkte till jobbet i morse, plötsligt började bilen pipa och det flashade fram en stor varning på displayen, men den visades bara någon millisekund så hann inte se vad det stod förrän efter ett tag, men det fortsatte att pipa och blinka så att man skulle kunna tro att bilen var på väg att explodera. Det visade sig att bilen var missnöjd med att passageraren inte hade något bälte på sig. Passageraren var i det här fallet min dator, så jag blev i min tur missnöjd med bilens i mina ögon rätt överdrivna säkerhetstänk. Min förra bil kunde ibland plinga till när jag lastade in säckar med hönsfoder i baksätet, men vad väger en dator? Ett kilo? 

Nu ska jag påbörja alla miljoner nya arbetsuppgifter som gårdagens möte genererade. Sen hem och promenera, träna pilates och ikväll är det handboll, Sverige mot Norge. Brukar ju vara en laddad historia, men nu är ju Sverige redan klara för semifinal och Norge har verkligen inte varit sig lika i det här mästerskapet, det är till och med så att min norska kollega som jag alltid sms:ar intensivt med under alla handbollsmästerskap, har gett upp och börjat heja på Sverige. Hoppas såklart ändå på vinst, för det hade ju varit förfärligt om Sverige plötsligt skulle förlora mot ett lag som har förlorat mot nästan alla, även om det inte har någon betydelse för mästerskapet som sådant. Men principen! Hehe.