Året är 2021. OS i Tokyo har flyttats fram ett år och idrottarna är rastlösa. Ett av de största guldhoppen på plats är det svenska hopplandslaget. Det finns bara ett problem: Sverige har inte tagit guld på 97 år. Med allt på spel påbörjas den första ritten och åskådarna världen över håller andan.
Jag minns ju detta historiska ögonblick tydligt, bommarna som föll, sekunderna som tickade, fransyskan som vägrade ut sig och gjorde så att det blev Sverige och USA som fick rida omhoppning om guldet istället för att det skulle ha gått till Frankrike. Men det var kul att uppleva det igen. Boken innehöll väl egentligen inte sådär jättemycket nytt (och då menar jag inte att jag vet hur den slutade, för det var ju liksom givet), det mesta av upplevelserna och tankarna har jag redan läst och hört i intervjuer och sociala medier och sommarprat. Men det var ändå läsvärt och välkomponerat med ett bra driv och mycket detaljer. Störde mig egentligen bara på en sak och det är att King Edward på ett ställe kallas "den lilla bruna valacken", för King Edward är ju en fux. Okej att Henrik Johnsson inte är någon hästmänniska (men efter att ha varit gift med Malin Baryard i hundra år så borde han väl ändå ha snappat upp ett och annat basic?), men NÅGON sakkunnig har väl ändå ögnat igenom texten och borde ha reagerat? Men nä, allt ska man tydligen behöva göra själv. Men i övrigt gillade jag den här boken. Den får fyra hästskor av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar