Döda kvinnor förlåter inte

Har läst Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam. Har läst flera av hennes tidigare böcker och gillat dom, och den här har ju blivit så himla hyllad så förväntningarna var höga. Detta är handlingen:

Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser bor alla i samma fastighet på Södermalm. De förs samman av ett fruktansvärt dödsfall på den gemensamma gården, under den kylslagna nyårsnatten mellan 1895 och 1896. Det står snart klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning.

Och som vanligt när förväntningarna är höga så blir besvikelsen desto större, för jag tyckte helt ärligt att den här boken bara var sådär (vilket nästan känns lite som att svära i kyrkan). Det stod också om den att En gedigen research ligger bakom Katarina Wennstams mest passionerade bokprojekt någonsin och det kanske är det som är en del av problemet. När vissa människor skriver historiska romaner så har man inga som helst problem med att känna att man ÄR i den tiden, man liksom bara sugs med utan att någon pedagogiskt förklarat för en vad som fanns och inte fanns "på den tiden", det framgår liksom naturligt. Men den här boken känns så otroligt överarbetad med detaljer om hur det var "på den tiden" att det mer känns som en SO-lektion på högstadiet än en roman, även om Katarina Wennstam också försöker låta sina karaktärer förklara en del, till exempel genom att bara råka vara patient hos Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, eller bara råkar gå på något föredrag som handlar om korsetters vara eller icke vara. Sen tycker jag också rent generellt att det känns rätt så osannolikt att de här fyra kvinnorna (en änkefru, en sällskapsdam, en sömmerska och en husa) "på den tiden" skulle bli sååå djävla tighta, tror inte att det var fullt så enkelt att sudda ut gränserna mellan klass och samhällsskikt, men vad vet väl jag? Plus det faktum

(((((( !!!!!  SPOILER ALERT !!!! )))))

att änkefrun med syfilis bara skulle råka träffa en stilig singelkarl som OCKSÅ hade syfilis (och att båda var symtomfria förutom något sår, och utöver det, vad det verkade som, fyllda av kättja och liderlighet) och som DESSUTOM var en rent fenomenal älskare, känns ju som en väldigt onödig tantsnuskdetalj som jag hade kunnat leva utan, samt det kändes väldigt osannolikt att sömmerskan Hildur bara skulle RÅKA hitta för utredningen av dödsfallen helt avgörande dokument i en kakelugn där de var halvt uppbrända men där det bara RÅKADE finnas kvar så mycket information att det kunde leda till ett gripande, och när sedan boken slutade med att Fredrika startade en detektivbyrå så kände jag mig på gränsen till uppgiven. Den här boken får två fallna kvinnor av fem möjliga.