Till stallet istället, v 5 2024, pt 1

Fem minuter innan det var dags att åka till stallet igår kände jag att Nää, jag skiter i det. Jag vill inte. Det är vad hoppning gör med mig nuförtiden. Sen åkte jag ändå dit. Hela vägen dit irriterade jag mig på att jag hört ridlärare V säga lite perifert till någon att Jag har lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite när de andra har hoppvecka och jag tror men vet inte säkert att torsdagar och måndagar har hoppvecka samtidigt. Tänkte att jag skulle säga till någon att jag inte går i en dressyrgrupp för att få hoppa och vill dom hoppa så får dom väl gå i någon annan grupp, men sen lade jag ner den där diskussionen med mig själv och ingen alls för det har ju inte ens inträffat. Fast känner jag Häxan rätt så är det säkert bara en tidsfråga. Hon är liksom en sån som inte kan ta att någon tycker annorlunda, förra terminen hade vi ju en gång när vi tog några språng och efteråt sa hon något i stil med att det här var kul och då svarade jag att jag inte tyckte det och då skulle hon liksom övertyga mig om att jag visst tyckte det var kul eftersom det per definition är kul att hoppa. Enligt henne dårå. 

Var på dåligt humör, men det kan man ju inte vara i stallet någon längre tid. Fick Hästen, vilket jag misstänkte eftersom det var honom jag "egentligen" hade det här blocket. Informerade ridlärare A om min massiva opepphet som inte på något vis minskade när jag såg övningen som gick ut på att hoppa tre hinder som stod på medellinjen och där fokus väl var att rida rakt och ha bra rytm och jämna galoppsprång. Ridlärare A var förstående och sänkte när det var min tur. Hästen är snäll, men han är lång och lite stel och har stor galopp och eftersom det var hoppning så var det inte så mycket fokus på lösgjordhet och liknande när vi red fram, det blir mer ren uppvärmning för annars hinner man inte hoppa. Kändes som att jag satt på en Finlandsfärja när jag styrde upp mot hinderserien, men Hästen är tack och lov rätt så okomplicerad och hoppar snällt det man styr honom på. Det var absolut inte högt, men jag som är van att rida ponny tyckte förstås att det var jättesprång ändå. Fegade ur en gång och styrde åt sidan, men sedan tog jag mig samman och hoppade serien. Två gånger, sen tyckte jag att jag hade gjort mitt. Känns ändå bättre att sluta när man har en bra känsla än att det ska vara som det var förr i världen när ridlärare och tränare bara hetsade en att  hoppa högre och rida snävare svängar så att det nästan alltid slutade med att någon ramlade av (som jag minns det i alla fall), eller åtminstone att det blev stopp. Det är klart att man måste utmana sig själv för att utvecklas, men seriöst så känner jag att om man är inne på sitt 56:e jordsnurr så behöver man inte utvecklas mer när det kommer till hoppning. Värt att känna till: Jens Fredricsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-VM-guld i Herning 2022), är ett år äldre än jag, och Rolf-Göran Bengtsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-EM-guld i Milano 2023), är sju år äldre än jag, så alla tycker ju tack och lov inte som jag. Hehe. 

Aja, jag var med (i alla fall lite) och överlevde och nu är det några veckor till nästa hoppning. Gött.