Har läst Flickebarn 291 av Ninni Schulman. Har nog läst alla hennes böcker och gillat dom rätt mycket, även om jag tröttnat lite på journalisten Magdalena och hennes evinnerliga bekymmer om precis allt. Men det är bra böcker med perfekt balans mellan drama och vardag, precis så som jag gillar. Den här boken är dock någonting helt annat:
Ninni Schulman befinner sig på botten efter en uppslitande skilsmässa. I samtalen med sin terapeut inser hon att hon måste ta itu med de barndomsupplevelser som har format henne, och hon beställer fram sina gamla sjukhusjournaler. Född med en ryggskada som hotade att ta hennes liv genomlevde Ninni en uppväxt präglad av sjukhusvistelser, ensamhet och utanförskap.
Vad gör det med ett barn att skiljas från sina föräldrar och alltid känna sig annorlunda? Och hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad just så som man är?
Jag kände mig lite tveksam efter att ha läst den här boken. Alltså, jag förstår ju mycket väl att saker måste bearbetas och att skriva om dom är väl ett bra sätt, men är det nödvändigt att ge ut en bok om vad man minns och inte minns om sin barndom? Tycker 50 % av boken är mest beskrivningar av hur saker såg ut, vilket ju i alla fall inte direkt intresserar mig. Det var samma när jag läste Mig äger ingen av Åsa Linderborg, det kändes som att halva boken var miljöbeskrivningar staplade på varandra. Ej jätteimponerad och förstod inte riktigt varför den blev så djävla hyllad. Förlåt, det är väl som att svära i kyrkan, men jag tycker så. Ja, men i alla fall. Nä, jag gillade inte riktigt den här boken. Jag vet inte riktigt vad den ville säga? Ja, jag förstår att det var en jobbig uppväxt osv, men...nä. Den här boken får två journaler av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar