Till stallet istället, v 6 2020

Förr i världen när jag jobbade med min bästa vapendragare Jenny så brukade vi, när vi retade oss extra mycket på vissa människor, påminna varandra om FLOOOOODEN. Det härrör från ett gammalt talesätt som lyder Den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi. Har ingen aning om vad det kommer ifrån, vi själva läste det i en bok av Liza Marklund, men andemeningen är ju fantastisk: att de onda får sitt straff och det enda man behöver göra är att vänta ut det. Perfekt att lugna tanken med när man av olika skäl inte vill eller kan skapa en konflikt med någon. 

I fredags var jag tvungen att mumla FLOOOOODEN tyst för mig själv för att inte behöva tillbringa hela kvällen med att reta ihjäl mig på Mansplainern. Det började med att en tjej som är rätt ny i den här Coronagruppen skulle rida en häst som nyligen har börjat gå på hackamore. Då började han direkt: Jaha, ska du ha X? Ja, han har ju fått ett annat bett nu, ett sånt där som inte har något i munnen. Och tjejen bara, jaha, oj då, sånt har jag aldrig ridit med, och så kom en låååång och dryg föreläsning från Mansplainern om "hur det är" att rida med hackamore och det hade väl varit okej om det inte hade varit för att jag vet att han själv red med hackamore för första gången förra fredagen. Han måste ju ha sjukt bra självförtroende ändå. Sen kom Vikarien och Nya Tjejen frågade om det var något särskilt hon behövde tänka på eftersom X hade hackamore och hon aldrig hade ridit med ett sånt, och Vikarien hade bara ett ord att besvara det med, och det ordet var "nej". 

Ja, sen skulle vi rida. I normala fall ställer man upp på medellinjen och så kommer ridläraren runt med pall som man använder vid uppsittning. Men i fredags hade Vikarien ont i ryggen så hon ställde pallen på ett ställe och sa "ni får själva ta er till pallen". Så gör vi ju ofta i Bästa Måndagsgruppen™ och det är inga konstigheter. En person ledde fram sin häst till pallen och jag ledde fram Köttbullen så att jag liksom stod lite som på kö några meter därifrån. När den första personen kommit upp så kom Mansplainern, som uppenbarligen inte fattat att vi skulle göra så här, och bara tog pallen och bar iväg den för att själv använda den. Vikarien hojtade då att hallå, folk stod faktiskt i kö och en normal människa hade väl reagerat med ett "oj, stod du där och väntade, det såg/fattade jag inte, ursäkta", men såklart inte Mansplainern, han bara "jaha" och ställde tillbaks pallen. Likadant efter att vi har ridit, då går han och ställer hästen han ridit i boxen, sedan går han in i ridhuset igen för att snicksnacka med sin dotter (vars unge rider i gruppen efter vår) och det gör han en god stund. Sedan kommer han tillbaka och först DÅ börjar han sadla av och fixa med hästen i slow motion. Är 100 % övertygad om att han gör så för att vi ska hinna packa alla höpåsar under tiden som han står och fumlar med sitt. Nu tycker jag väl i och för sig att det är rätt mysigt med det där efterarbetet, men fy fan vad jag irriterar mig på Mansplainern. Det är inte bara det att han mansplainar och inte hjälper till, dessutom har han för vana att, om vi andra står och har lite eftersnack, bara komma och bryta sig in och liksom ta över samtalet och sedan bara vända sig till vissa i gruppen och exkludera andra. Mig pratar han överhuvudtaget inte med, tror han bara riktar in sig på såna som han vet är lite osäkra och/eller sämre än han, men jag skulle ju aldrig ens drömma om att, om två personer står och pratar, bara stolpa fram, avbryta, rikta sig enbart till den ena och sedan börja gagga om mig själv. Men det var exakt vad Mansplainern gjorde i fredags när jag och en till stod och pratade. Så nu måste jag mässa FLOOOODEN för mig själv för att irritationen inte ska ta över. 

Till ridningen: Vi red ungefär samma övning som förra fredagen, volter och vänd snett igenom, men "de som kunde" fick rida skänkelvikning istället för övergång. Inte för att Köttbullen är någon fena på skänkelvikning, men vi försökte så gott vi kunde. Funkar hyfsat i alla fall några steg i vänster varv, i höger: not so much. Men vi jobbar på det, på eget bevåg har jag också lagt till övergångar där det passar för att det är nyttigt för henne. Kände mig nöjd efter lektionen för hon hade blivit lösgjord och fin och det trots att Karin inte ridit henne i veckan. Då får man ju så att säga manegen lite krattad åt sig och startsträckan till samarbetet blir inte så lång. Men det gick alltså rätt så bra ändå. Gött.