Hemmets trygga vrå

Har läst Hemmets trygga vrå av Cara Hunter, och den var inte alls tokig. Handlingen är den här:

Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre...

Jag tyckte som sagt det här var en bra bok. Spännande och rätt så oförutsägbar, vilket gjorde att jag kunde acceptera att Adam Fawles hade ett tungt-bagage-som-han-absolut-inte-kunde-prata-om-eller-ens-tänka-på, standardpolismodell 1a liksom. Aja, han hade i alla fall inte problem med spriten (standardpolismodell 1b), så man får väl ändå vara nöjd. Tycker i övrigt att det var helt okej karaktärer som man tyvärr inte riktigt fick lära känna ordentligt. Det här är tydligen tänkt som första delen av en serie, så det kommer väl kanske med tiden. Men jag hade gärna velat glutta lite mer bakom kulisserna i Daisys dysfunktionella familj.  Ja, men i övrigt: bra språk, bra driv och tempo i berättelsen, tydligt var man befann sig rent kronologiskt vilket jag tycker är viktigt när man hoppar fram och tillbaka mellan då och nu. Den här boken får fyra maskeradkostymer av fem möjliga.

PS: Igår när jag satt och läste i Outsidern, som jag alltså läser parallellt, så pep jag ÅH, HOLLY! högt för mig själv. Så långt har jag alltså kommit i den boken. Den som fattar fattar.