Har läst 50 stater och 10 blånaglar av Anders Forselius. Ska jag vara helt ärlig så hade det här kanske inte varit en bok jag hade kastat mig över i första taget, men nu råkar jag känna Anders litegrann. Vi kom i kontakt med varandra på någon slags vuxenversion av Lunarstorm ("Vilda Webben") på den tiden det begav sig, d v s någonstans ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Tyckte han var en kul och trevlig person, men också helt galen - han cyklade typ jorden runt och sprang maraton som om det inte fanns någon morgondag. Vad är det som driver såna människor, kan man ju undra, eller i alla fall undrar jag det (fortfarande). Hur som helst så inledde vi något slags samarbete (på den tiden hade jag uppenbarligen hur mycket tid som helst?) där jag korrekturläste krönikor och fick betalt i rödvin. Eftersom vi aldrig har träffats fysiskt så gick det rent praktiskt till som så att jag fick en summa insatt på mitt konto samt ett meddelande vilken sort jag skulle köpa. Väldigt trevligt måste jag säga. Sen dess har det runnit mycket vatten under många broar och Anders har - utan inblandning av min barska rödpenna - skrivit en hel bok som handlar om detta:
Vilka var de sista ord som revolvermannen Doc Holliday yppade på sin dödsbädd? Och vilken svensk svordom snappade den amerikanska fotbollsstjärnan Abby Wambash upp när hon hade Pia Sundhage som förbundskapten? Det och mycket annat avslöjas i reseskildringen "50 Stater & 10 Blånaglar". Under arton månader cyklade Anders Forselius omkring i USA och sprang maratonlopp. Ett äventyr som startade med den klassiska tävlingen i Boston och sa småningom avslutades mitt ute bland majsfälten i Iowa. När Anders korsade mållinjen i Des Moines Marathon blev han därmed den förste svensk att ha sprungit maraton i varje amerikansk delstat. I boken som är uppdelad på ett kapitel för varje delstat berättar Anders om sina strapatser och alla spännande möten. Han har bland annat träffat Kurt Cobains nanny och blivit bjuden på köttbullar hemma hos Wayne Gretzkys föräldrar.
Med på resan var även Alex Blackburn, en ung kille från Kalifornien som dog endast tolv år gammal och vars sista önskan var att få sin aska spridd över hela världen.
Jag är kanske lite partisk nu, men jag gillar den här boken. Det är en lagom mix av anekdoter, roliga fakta och värdelöst vetande om USA i allmänhet och varje delstat i synnerhet. Jag har aldrig känt någon enorm längtan efter att åka till Amerika, men nu var det så att till och med jag blev lite sugen, för här får man en helt annan bild än den rätt trista som ofta målas upp i media. Sen tycker jag (helt allvarlig nu) det är en så fin grej det här med att sprida Alex Blackburns (och en till persons) aska över världen. Utöver detta så skänker Anders 10 kronor per såld bok till Viggo Foundation, som är en stiftelse vars mål är att få barn med neuropsykiatriska diagnoser att idrotta. Bara det är ju skäl nog att köpa boken, men det är också en riktigt trevlig och underhållande läsupplevelse. Den här boken får fem flaskor rödtjut av fem möjliga. Schas iväg till närmaste bokhandel med er allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar