Telia har varit i förhandlingar med dom som äger (bland annat) Kanal 5 och inte kommit överens, så istället för Arga Snickaren och Wahlgrens värld fick vi C-More och SF Filmkanalerna tills de kommit överens. Tyvärr kom de sedan överens alldeles utmärkt, så det varade inte så länge. Jag hade nog inte velat betala för att ha dessa kanaler, för vi hade någon slags frivisning lite innan jul (eller när det nu var, ett tag sen i alla fall) och det verkar som att samma filmer och serier loopas om och om igen under ett visst antal dagar. Men sådär lite då och då är det ju inte dumt.
I helgen som gick såg jag Lyckligare kan ingen vara, en svensk romantisk komedi. Svensk film är ju lite av min guilty pleasure så jag var nöjd även om den (såklart) var väldigt förutsägbar. Tyckte bäst om Kjell Bergkvists karaktär som för en gångs skull bara var sympatisk. Resten var väl ungefär som förväntat. Men ett okej tidsfördriv.
Igår satte jag istället tänderna i Rosie, ett irländskt drama som enligt IMDb sammanfattas som The story of a mother trying to protect her family after their landlord sells their rented home and they become homeless. Det är Roddy Doyle som har skrivit den, så det kunde ju inte vara fy skam tänkte jag som gillar socialrealism och elände på film. Blev dock rätt besviken, för det enda som hände var att Rosie, hennes man och deras fyra barn åkte runt i en bil och ringde runt till olika hotell för att försöka hitta någonstans att bo över natten för det är tydligen så sociala myndigheter löser den irländska bostadsbristen. Hotellen var väl måttligt förtjusta över denna lösning, för det var svårt att få napp och att hitta något mer permanent boende verkade vara lögn i helvete. Men sedan hände det i princip inte mer än så, det var ett evigt ringande och ett evigt köra-runt-barn-till-och-från-skolor och filmen slutade sedan i princip bara rakt av, ungefär som om budgeten hade sprängts vid ett visst skede och filmarna hade lagt ner kamerorna och gått hem.
Alltså, jag fattar ju att det är viktigt och att historien behöver berättas och att poängen med slutet kanske var att det inte finns något slut, i alla fall inget lyckligt sådant, men som film betraktad var den tyvärr rätt kass. Tyckte också att Rosie, med utgångspunkt från den rådande situationen, var rent omänskligt blid och tålmodig.
Nu blir det väl inget mer filmtittande på dom kanalerna eftersom Telia och Kanal 5 har kommit överens, så de lär väl försvinna inom kort. Aja, det var roligt så länge det varade i alla fall.
I lördags kväll kom min man dragande med den senaste (?) Pirates of the Caribbean-filmen och ville att vi skulle se den, så det gjorde vi. Fast jag sov nog en liten stund också. Tycker inte de där filmerna är jättemycket att hänga i julgranen om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte karaktären Jack Sparrow och tycker Johnny Depps minspel är så himla störigt. Men det är väl inte jag som är målgruppen heller, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar