Har läst Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle, en bok som har undertiteln Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.
Handlingen:
"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset. 'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar. När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor." Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sina tre barn i några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.
Jag gillade inte den här boken. Eller det hade väl varit väldigt makabert om man hade gillat en bok om barnamord, men, ja, den kan ju vara bra och välskriven och sådär ändå. Men jag tyckte mest att den här berättelsen var rörig, hoppade hit och dit i tiden, varvade brev och journalanteckningar med det som "tidigare varit en väl förborgad hemlighet" och som väl då var ett försök att återberätta vad som hänt. Vet dock inte om man egentligen fick veta speciellt mycket mer om det? NJA, känner jag. Den här boken får en elchock av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar