På spaning efter den helg som flytt

Sen jag upptäckte att Blogger hade en funktion där kontot på något sätt synkas med ens telefon (orkar inte ens försöka sätta mig in i hur det funkar) så blir det lite mer bilder i bloggen nuförtiden. Om någon mot förmodan undrade om varför jag plötsligt, efter mer än tio år med i princip helt bildfria blogginlägg, plötsligt har börjat gödsla med mina mästerfotografier.

Förr, innan Instagram fanns, hade jag ju en "fotodagbok". Hade i princip alltid med mig en digital kamera vart jag än gick, satt nästan varje dag och laddade över bilder till datorn och redigerade i Photoshop och kodade i html och laddade upp med en FTP-klient och höll på. Vilket jobb, så skulle jag aldrig orka hålla på nuförtiden. Har blivit så teknik-lat och förkastar nästan allt som kräver mer än att klick och/eller som inte funkar exakt med en gång.

I alla fall. I lördags var jag på självplockning av hallon. Det regnade, men vi plockade i en odlingstunnel så det var inget som störde. Fick ihop 15 liter på typ ingen tid alls. Sen tog det betydligt längre tid att styckfrysa allting eftersom min man envisas med att knöka frysen full till bristningsgränsen, så det fanns knappt någon plats att ställa in en bricka på. Fick ta ut lite bröd under tiden. En gång hade jag en kollega som påstod att man absolut inte kunde frysa in bröd som varit fruset tidigare, men det är ju rena löjan. Det går hur bra som helst. I helgen åt vi även en parmesanost som hade bäst-före-datum 19 mars och i fredags drack jag ett glas juice som gick ut 27 juni. Allt smakade ypperligt och jag lever och har hälsan.

Beviset!

På lördagseftermiddagen blev det regn och åska, men på söndagsmorgonen sken solen igen. Gick ut med hundarna i skogen och höll på att bli uppäten av en miljon myggor. Som ju stormtrivs när det är varmt och fuktigt. Det känns som något man borde ha lärt sig vid det här laget, men nä. Myggmedel och jag går aldrig ut tillsammans.
Jag stannade för att ta en bild av en fjäril på en blomma. Tage är det mest nyfikna som finns så han tvärvände för att kolla vad jag gjorde, och en millisekund efter att den här bilden togs hade fjärilen flugit sin kos.

Fotobombaren Tage.

Sen var det Falsterbo Horse Show och Nation's Cup för hela slanten. På TV då alltså. Och vilken dag! Guld till Sverige i både dressyr och hoppning! AAAAH. Har sagt det förut och säger det gärna igen, Falsterbo gör sig bäst på tv. Så härligt att kunna ligga i soffan (ja, teoretiskt alltså. Ingen ska tro att jag låg avslappnad och slöade när Peder skulle in på sin sista avgörande runda!) och se allting jättebra istället för att sitta på en stekhet läktare och bränna sig i solen och möjligtvis kunna se ETT moment eller ETT hinder bra, och sedan gå och gå i hundra år för att komma till parkeringen och sedan sitta i bilkö i timmar för att ta sig ut från området när allting är slut och alla ska hem. Tack, men nej tack säger jag.

Här är - ursäkta för osammanhängande - en bild av en ros som vi grävde upp från min mans förra trädgård. Vet inte vad sorten heter, men det är en sån där gammal sort som doftar HIMMELSKT. Såna där gamla sorter är såkallat rotäkta, till skillnad från moderna rosor som är ympade på någon grundstam, så de kan sprida sig. I min mans gamla hus växte de längs med en hel husvägg och det var förtjusande. Men den där ynkliga magra jorden vi har vill lite annorlunda när det kommer till förökning. Inte ens ringblommor, som annars brukar dyka upp både här och där, vill fröså sig i vår trädgård. Men efter 10 år eller så har i alla fall denna ros lite försiktigt börjat att ta plats. Blir glad för varje knopp jag ser.

La vie en rose

Ja, det var väl allt. I helgen var det marknad här i byn, men vi orkade inte gå dit. Det har även varit såna där "dagar" som varje stad med någon form av självaktning har varje sommar, med artister och öltält och tivolin och sånt där, i stan, men vi orkade inte gå dit heller. Eller orkade och orkade, sånt där är ju verkligen inget för någon som hatar folk, trängsel och oljud. Ni hör mig aldrig klaga över att "det aldrig händer något", det kan jag lova.

Nu är det två veckor kvar till semestern. KÄMPA!