Ett blogginlägg med en massa länkar till andra blogginlägg för visst är det så att allt man bloggade om förr i världen var mycket roligare och bättre skrivet?

Eftersom jag har ett djävla måndagsexemplar till kropp och jämt får en massa krämpor så måste jag med jämna mellanrum masa mig iväg till sjukgymnaster, kiropraktorer och andra medicinmän för att få olika typer av behandling. Gud vad jag har fått behandling. Nålar och Gregor Clegane-massage och stötvågor och allt möjligt. Ja, men nu går jag hos en fysioterapeut och behandlar en överbelastat bicepsfäste som vägrar sluta löjla sig. Och han, fysioterapeuten då, påminner så sjukt mycket om någon som jag inte kommer på vem det är. För mig som är ansiktsblind borde det här ju vara vardagsmat, kanske vän av ordning invänder. Fast det är det inte, för när man är ansiktsblind känner man ju inte igen någon människa överhuvudtaget. Det är mer vilsamt (åtminstone så länge man inte träffar någon man borde känt igen) än att hela tiden ha någon guppande i utkanten av medvetandet.

Men så idag kom jag på vem det var. John Locke, i tv-serien Lost. Hur man nu kan göra en sådan association när man inte har kollat på Lost sen det gick på tv för år och dar sen, och när man dessutom gav fan i alltihop någonstans i mitten av den fjärde säsongen för det blev FÖR DJÄVLA RÖRIGT. Sen har jag sett geniala post it-versionen Lost in 3 minutes med Alex Day (youtube:a för nu orkar jag inte länka mer) och känner därför inte längre något behov av att veta hur det gick för passagerarna på Oceanic Flight 815.

Men så här ser alltså min fysioterapeut ut för er som alltid har undrat:

Fysioterapeut?