Saliga äro de lättkränkta

För ett par veckor sen var jag på teater och såg Den besynnerliga händelsen med  hunden om natten, (en fantastisk bok av Mark Haddon som nu har blivit en pjäs där Hildings bror Versus har en roll, (dock inte, som jag först trodde, som hunden som det hände något besynnerligt med, men det finns fler hundar i denna berättelse). Det ville man ju inte missa, förutom att jag var nyfiken på hur det skulle gå att göra en pjäs av denna rätt så speciella bok. Svar: Det gick bra. Det gick för djävla bra. Ni som bor i Skåne, gå och se denna pjäs, det är fan i mig en order).

Jag hatar att köra bil i städer där jag inte hittar. Pjäsen visades i Lund, och för er som inte känner till det så är Lund verkligen ett rövhål att köra bil i. En massa enkelriktade knöliga kullerstensgator som inte leder någonstans annat än till andra enkelriktade knöliga kullerstensgator, och det finns ingen att fråga för alla man möter ute på gatorna är nyinflyttade studenter som möjligtvis kan vägen till Smålands Nation, men det är ju aldrig dit man ska. Men inför det här besöket hade jag gjort noggranna efterforskningar. Från avfarten på motorvägen så skulle det bara vara att köra raka spåret in till Mårtenstorget och där kan man parkera och sen ligger teatern bara ett stenkast därifrån. Så enkelt kan det väl helt enkelt inte vara? Nä, mycket riktigt. Det visade sig att det inte bara var jag som hade tänkt denna listiga tanke om var man lämpligast ställer bilen en söndag eftermiddag i Lund. Mårtenstorget var knökfullt, så jag fick panikköra runt i smala medeltida gränder med ett blodtryck som i raskt tempo närmade sig helt ohälsosamma nivåer, och när jag till sist hittade en tom ruta att ställa bilen i visste jag inte var jag var någonstans utan fick peta igång Google Maps i telefonen för att hitta till teatern och sedan gå med mobiltelefonen utsträckt framför mig som om jag tillhörde av någon forntida infödingsstam som ödmjukt försökte blidka den vite inkräktande mannen med gåvor.

Men det gick ändå bra till slut. Jag var dock "lite sen" enligt mina mått mätt. Pjäsen började klockan 16.00 och jag kom dit 15.52, men hade mina parkeringsplaner gått i lås så hade jag varit där kanske 15.40 eftersom jag hatar att stressa. I alla fall. Fram kom jag ju, och jag hade till och med kommit ihåg att memorera gatan-där-jag-ställde-bilens namn så att jag skulle hitta tillbaks till den sen.

Det var jättekö till garderoben, men de som jobbade där var flinka och raska så det gick ändå rätt så kvickt. Framför mig stod två välskräddade kärringar som såg ut att vara från socialgrupp ett och som kanske hade tänkt att de skulle avrunda en strävsam vecka som omfattat både Rotarymiddagar och bridgeaftnar med att lapa i sig lite kultur sådär på söndagseftermiddagen. De lämnade in sina persianpälsar ytterplagg (vet faktiskt inte riktigt vad en persianpäls är, men det låter rikt och passande), betalade, fick en bricka. Sen går ju vilken normalt funtad människa som helst ÅT SIDAN och låter de andra människorna som står och trampar i kön bakom komma fram. Eller hur? Men inte de här exemplaren på misslyckad evolution. De stod lugnt kvar i trängseln framför disken, till synes helt omedvetna om att folk ville fram och få lämna in sina kläder. Den ena slog upp programmet och började famla efter läsglasögonens senilsnöre för att läsa någon oerhört viktig information om pjäsen hon stod i begrepp att se. Den andra öppnade handväskan, tog upp en kam och började piffa till frisyren eftersom en mild midvintervind hotade att ha flyttat på några hårstrån. Båda tittade med härsken min på mig när jag trängde mig fram med jackan i handen och ett så syrligt URSÄKTA MIG att pH-skalan inte riktigt räcker till för att beskriva.

Allvarligt. Hur är folk egentligen funtade? Blir så djävla trött att jag är på god väg att förvandlas till Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Kötta loss med ett basebollträ bland idioter och ställa saker tillrätta. Dock: vill helst ej bli skjuten av en töntig polisman vid namn Prendergast mot slutet av min fantastiska dag då folk ska få vad de förtjänar.