FAN vad dagarna liksom bara skenar iväg. Nyss var det fredag, men då hade jag ont i huvudet. Hatar att ha huvudvärksdagar, det är en sådan waste of time. Först plågas man i många timmar och hoppas det ska gå över. Sen slutar det ändå med att man måste ta knarkhuvudvärkstabletter och kan inte ta ett glas vin på kvällen, fast det spelar ingen roll för man är ändå för trött för att göra någon annat än att gå och lägga sig. Sedan var lördagen ungefär likadan, fast med inslag av viltspår som bara gick sådär. Söndagen innehöll också viltspår, Hildings första. Ingen huvudvärk för mig. Hurra! Hilding spårade fint, men så blev han rädd för en stor sten och sprang iväg och ville gömma sig. Sedan kröp han försiktigt fram igen och skällde ut stenen ordentligt innan han vågade sig förbi och kunde fortsätta spårandet. Pinsamt. Det är ju liksom inte som att han aldrig har varit i en skog förut, men plötsligt framstod jag lite som Paris Hilton som bara går och bär omkring på sin hund i en väska.
Det var den helgen, så när klockan ringde 04.30 i morse så kunde man ju hålla sig för skratt. Men det var bara att susa iväg till jobbet, knoga på, åka hem, gå ut med hundar, samt tyvärr konstatera att inga tomat- eller gurkplantor överlevt förra veckans omplantering. Eller om det var nattfrosten som var dödsstöten, fast de borde ha klarat sig eftersom de stod väl inbäddade i fiberduk i växthuset. RÖV är väl ordet, men det är inget att göra åt och det går ju för allt i världen att köpa plantor också, man måste ju inte dra upp dom från frö. Fast lite fusk känns det som.
Nu: äter popcorn, dricker läsk, kollar med ett öga på Rederiet på öppna arkivet. Idel onyttigheter. Har på mina få lediga stunder lyckats beta av hela Lackalänga med stor behållning. Igår tittade jag på Frida - en trotjänarinna, en fantastisk produktion om en gammal kvinna som jobbat som hushållerska åt en gammal läkare i en flott Östermalmsvåning där hon fick bo i en liten skrubb innanför köket och sitta i detsamma och äta resterna av doktorns middagar. Så jag ser inte bara skräp, vill jag poängtera. För ett tag sedan såg jag till exempel Navigators, en film i regi av Ken Loach som handlar om privatiseringen av British Rail. Som bonus på den dvd:n fanns en kortfilm om en kvinna som jobbade på en kakfabrik i Lettland. Hennes man hade dött, hennes son satt i fängelse, hennes arbetsuppgifter bestod av att knäcka ägg och separera gula från vita från arla till särla dag ut och dag in. Berättar detta enbart för att få lite motvikt i min fäbless för Uno, Joker och familjen Dahléns öden och äventyr. I övrigt längtar jag rätt mycket efter att de senaste säsongerna av Sons of Anarchy och The Walking Dead ska släppas på dvd. Inbillar mig nämligen att jag behöver rejäla doser med såkallad kulturbulimi för att inte stressa ihjäl mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar