Startar datorn för första gången sedan i måndags eller nåt sånt. Har först jobbat som ett as och sedan varit ledig som ett annat as. Fast ledig, jag vet inte. Tycker mest det har varit viltspår för hela slanten, och visst är det jättejättekul, men den där kvoten att ligga på soffan och glo på skräp-tv och dumsurfa, den är verkligen inte fylld. Och lär inte bli det den här helgen heller.
Igår kväll var det viltspår i mörker med jägarna. Tanken var att spåren skulle bli så lika som möjligt ETT RIKTIGT EFTERSÖK. För alla som jagar verkar innerst inne tycka att viltspår, jaja, trevlig hobby men det är inte som ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Och det är det såklart inte, det fattar ju jag med, men för mig som inte jagar och som inte har varken kunskap, möjlighet eller den ringaste lust att ägna mig åt ETT RIKTIGT EFTERSÖK är viltspåret i sig en alldeles tillräcklig utmaning. Men nu skulle vi minsann få prova på, vi som ännu inte varit med om ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Vi blev indelade i par. Min parhäst hette Christer. Tror jag. Han sa nämligen inte så mycket. Jägare, åtminstone dom jag har träffat, har den egenheten att de inte pratar så mycket, när det inte handlar om att skrodera om jakt. Då finns det däremot ingen bortre gräns för hur mycket man kan tröska kornen ur varje steg som tagits, varje skott som avlossats, den exakta storleken på varje djur som någonsin fällts. Och varje djur är det bästa och roligaste att jaga. Älgjakten förstås, den är ju någonting i hästväg. Men inget går egentligen upp mot bockajakten. Och vildsvinsjakten som ju har kommit starkt de senaste åren, det är sannerligen ingenting för veklingar om nu någon trodde det. Fågel! Det är ju det man lever för, skjuta och apportera fågel. Finns inget som går upp mot det. Fast att jaga hare är ändå speciellt. Kanin går också an, de som inte har myxomatos, för dom sparkar man helt sonika ihjäl. Så vidare in på grytjakt, räv, grävling, och nu även mårdhund. Och när man precis tror att det inte finns fler djur att jaga så är det någon som kläcker ur sig att jamen ripjakt, det är det ju ändå något visst med. Och alla gubbarna hummar och nickar och håller med och alla har tydligen varit i fjällen och jagat ripa minst en gång. Eller åtminstone hört talas om någon som gjort det, och det räcker för att fylla ut tystnaden som uppstår.
Jag beordrades att ta med hund och Kanske-Christer fick en bössa i näven. Han skulle vara skytten, som alltid är med på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Nu var det bara ett luftgevär, men det var KÄNSLAN. Ett skott avlossades vid spårstarten, vilket skulle föreställa att en jägare skadesköt "någonting" som försvann "ditåt", och sedan var det bara att börja traska. Remus först, sedan jag, Kanske-Christer och slutligen kursledarna. Spåret i sig gick bra bortsett vid ett tillfälle när Remus hittade ett oemotståndligt sorkbo under en massa visset fjolårsgräs, men med lite lock och pock kunde han slita sig och efter några hundra meter kom vi fram till en tavla föreställande ett viltsvin som kursledarna helt ambitiöst hade släpat ut i ingenstans för att riktigt illustrera det skadskjutna viltet. Där blev vi hejdade en bit ifrån, och så fick Kanske-Christer avlossa det fällande skottet, för så går det till på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Sedan fick Remus gå fram och hitta en dovhjortsklöv, lite ologiskt med tanke på att det var vildsvin vi "jagade", men så petig med detaljer får man ju inte vara.
En stund senare var det Kanske-Christer som skulle gå med sin hund och således min tur att vara "skytt". Det var roligt och jag låtsades att jag var Rambo som smög fram i terrängen på jakt efter demokratins fiender. Ska man vara kritisk så hade Rambo gissningsvis inte varit beväpnad med ett fjösigt luftgevär om "Charlie" hade lurat i krokarna, men nu handlade det ju om ETT RIKTIGT EFTERSÖK, så här fick man hålla inne med de putslustiga kommentarerna. Väl framme vid det "skadskjutna" vildsvinet fick jag avlossa ett skott i halvmörkret på kanske 25 meters håll. Nu fattar ju jag med att det inte är så enkelt som att skjuta på en skylt, men med tanke på a. att mina liljevita tjänstemannahänder i princip aldrig hållit i ett vapen, och b. detta specifika vapen troligtvis var anpassat efter en gorilla med 2 meter långa armar som gjorde att jag, snäppet ovanför dvärg, knappt nådde fram till avtryckaren, så gick det ändå ganska bra. "Ett bogskott", nickade kursledaren gillande, och Kanske-Christer sa att den visste minsann var den tog och med sån pricksäkerhet kunde jag få gå som skytt med honom på ETT RIKTIGT EFTERSÖK när som helst. Ja, detta var ju förstås menat som ett skämt, för RIKTIGA EFTERSÖK är alltså inget för amatörer, men det var ju snällt sagt.
Sedan var det mest en evig väntan på att de andra skulle bli klara, men så kan det vara på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Så nu har man fått en inblick, fast det betonades hela tiden att så lätt som det var nu var det verkligen inte på ETT RIKTIGT EFTERSÖK, om nu någon mot all förmodan skulle få för sig det.
Idag var det Hilding Vildings tur att spåra. Hilding är snart ett år, men när det kommer till viltspår är han en bebis. VA? VAD ÄR DET HÄR? KOLLA! DET LIGGER BLOOOOD I SKOGEN! sa han med tydlig adress till hela världen, och sedan såsade han omkring en god stund kring "skottplatsen" (som det hade varit om det hade varit ETT RIKTIGT EFTERSÖK) innan han till slut bestämde sig för att ge sig iväg för att se om det fanns något kul längre bort. Ett par gånger stannade han och verkade förvånad över att det var HAN som hade kommandot, men i stort sett gick det riktigt bra.
Kom hem lite tidigare än förväntat och tyckte mig därför ha tid att både baka bröd och kanelbullar, laga middag och se ett avsnitt av American Horror Story. Tycker inte den är på långa vägar lika läskig längre, man har liksom vant sig vid att 95 % av alla som är med är döda, men kommer och går och på det hela taget uppför sig som om de vore i livet. Vi är inte överens om huruvida Constance och den brännskadade gubben är i livet eller ej. Jag tror de är det, min man tror de är döda. DEN SOM LEVER FÅR SE, hahaha.
Har fått omotiverat ont i ett knä och det stör mig. Ibland är jag i det närmaste hundraprocentigt övertygad om att det sitter någon med en voodoodocka föreställande mig samt en rejäl nål att sticka in på väl valda ställen (har sett på Arkiv X hur det kan gå till), för jag har liksom inte GJORT något som skulle få vänster knä att göra löjligt ont i vissa lägen. Det gör ju liksom inte ens ont hela tiden, utan det är precis som om en nerv kläms till i vissa vinklar och då är det som om någon stack en kniv in under knäskålen och bände till. Värst när jag ligger i sängen och ska vända mig, så det handlar ju inte ens om någon belastning. SLUTA UPP MED DETTA, ni som sitter med voodoo-nålarna. Vi måste kunna prata om saken som vuxna människor.
Ja, men i övrigt är det jämna plågor som det heter. Nu har jag druckit ett glas äppelvin och klockan närmar sig midnatt, så nu är det hög tid för GODNATT. GODNATT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar