På tal om mobiltelefoner så hamnade jag och kamrat Drakenhierta i en butik som saluförde sådana igår. Och försäljaren där i det närmaste hyllade min gamla omoderna mobiltelefon. Sa att det var den bästa telefonen han någonsin haft, och att han fortfarande använde den i kritiska lägen, som var när han stod och ägnade sig åt skapande verksamhet i betong, vilket uppenbarligen var hans kall här i livet när han inte krängde mobiltelefoner. Det var lite oklart varför detta kall inkluderade att man man samtidigt måste prata i telefon, men man får väl förmoda att även en konstnärssjälar gör anspråk på mänsklig kontakt. Och då ligger en Nokia 5140 på ett av trappstegen i Maslows behovstrappa, bara så att ni vet.
Han, försäljaren alltså, påpekade också vid flera tillfällen att han inte hade någon provision utan "kunde säga precis som det var". Sammanfattningsvis var det följande: Nokia är jättebra. Sony Ericsson är inget vidare. Samsung och Motorola och liknande märken kan man också avhålla sig från om man vill ha ett enkelt liv. Och ju mer funktioner och finesser och annat elände man stoppar in i en telefon, desto mer problem kommer man att få.
Sådana försäljare inger förtroende. Det var nästan så att jag fick lust att köpa en telefon bara för att han var så himla laidback och trevlig. Men han hade ju ändå ingen provision, och jag hade ju ändå redan världens bästa telefon, så det fick vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar