"En sann historia", som det brukade heta i Mitt Livs Novell

Det finns saker jag inte gärna vill avvara och mp3-spelaren är en av dem. Fast jag måste säga att jag har haft en smula otur med mina investeringar.

Först köpte jag en som var asdyr och hade alla funktioner som fanns i hela världen. Den gick sönder efter några veckor. Jag skickade tillbaks den till företaget som sålt den eftersom det var miljoner års garanti kvar. Företaget fick ett tomt kuvert. Jag påstår att någon på posten numera "äger" en trasig mp3-spelare, men de förnekar allt. Att lära sig av detta: Lita inte på posten. Rekommendera dina brev.   

Sedan köpte jag en annan som också var asdyr och som hade alla funktioner som fanns i hela världen plus att man kunde sätta i ett flashkort och få nästan hur mycket minne som helst. Den hade en stor och flott display som förvandlades till en soppa av flytande kristaller när jag råkade ställa en ryggsäck på golvet där mina jeans, i vars ficka mp3-spelaren låg, låg. Alla funktioner styrdes via menyer som nu inte längre gick att läsa. Jag hittade aldrig kvittot. Att lära sig av detta: Spara dina kvitton på bra ställen. Släng inte kläder på golvet. Packa inte 10 böcker i semesterryggsäcken om du tänker ställa den på din mp3-spelare. Eller inte annars heller om du inte har tillgång till bärare. 

Sedan köpte jag en tredje som var mer medioker. Den var trevlig, men en gång förvandlades pluggen till hörlurarna till en hävstång som orsakade en massiv glappkontakt i elektroniken så att man i princip bara kunde stå blickstilla och hålla andan om man ville använda den. Den lånade jag ut till Barbie när hon skulle resa till USA och behövde förströelse på planet, och till detta ändamål fungerade den utmärkt. Hon fick behålla den sen. Att lära sig av detta:  Ha inte mp3-spelaren i fickan på supertajta jeans när du dricker öl och svinar runt på krogen.

Sedan tänkte jag att skulle strunta i alla funktioner som jag ändå aldrig hann använda innan mina mp3-spelare dog jämmerdöden, så jag köpte en billig där den enda finessen i princip var typ "play". Den höll riktigt länge, men en dag var jag ute och sprang i ett av denna sommarens många ösregn och då blev det någon slags kortslutning i den. Att lära sig av detta:  Elektronik och vatten är inte en bra kombination. Jag förväntar mig nästan Nobelpriset i fysik för denna upptäckt.

Jag beställde en ny likadan, men det skulle jag aldrig ha gjort eftersom den gamla helbrägdagjordes och visade sig fungera hur bra som helst när den väl torkat. Att lära sig av detta: Det är dumt att förhasta sig. Och elektronik och vatten kan funka ibland. Ge hit Nobelpriset.

Så nu har jag två mp3-spelare. Eller jag har i själva verket tre, för jag har även en som innehåller en ljudbok och som alltid ligger i handväskan ifall jag skulle få dödligt tråkigt någon gång och hamna i akut behov av förströelse. Fast det händer så sällan att jag nästan alltid får börja om och lyssna från början, för jag har tappat tråden. Det är Leif GW Perssons Linda som i Lindamordet som jag snart kan utantill med avseende på kapitel ett. Sedan får jag roligt igen och behöver inte lyssna vidare. Det kan låta som om nästan vad som helst är roligare än Leif GW Persson, men här är det valfritt hur man väljer att tolka.

Men annars har jag två mp3-spelare. Den ena innehåller musik för alla livets skeden och den andra blev, sedan den återvänt från Hades' rike, upphöjd till att vara Lars Winnerbäckspelare, en utomordentlig lösning på frågan vad jag skulle göra med den gamla när den visade sig fungera.  Det är fint att ha en Lars Winnerbäckspelare när man blir på Lars Winnerbäckhumör, vilket är ganska ofta.
. 
Och så har jag ju som sagt en Leif GW Persson-spelare också. Hippfaktor: -800.