När jag i princip gifte mig med Nicholas Cage

Idag efter jobbet åkte jag till gymmet för att vårda min kropp lite. Sedan åkte jag hem, och på hemvägen stannade jag till på Konsum för att handla. När jag skulle låsa upp min cykel och trampa hemåt efter väl förrättat värv så gick nyckeln av när jag vred om den. Min självbehärskning var mycket stor, inte en svordom kom över mina läppar men jag tänkte desto fler bittra tankar om alltings jävlighet i allmänhet och skitlås från Biltema i synnerhet. 

Men det var inte mycket att be för, så jag tog min kasse och gick. Jag har absolut ingenting emot att gå, bara jag slipper bära någonting. Jag hatar att bära, vilket till största delen beror på att jag har en nackskada som straffar mig med ihållande värk som inte på något sätt är att leka med så fort jag bär någonting som väger mer än ett normalstort hönsägg någon längre stund. Nu fick jag den stora äran att släpa på både en kasse som vägde åtskilliga kilo, samt en väska full med svettiga träningskläder. 
Efter några hundra meter funderade jag på om jag helt enkelt skulle sätta mig ner på vägen och äta upp all mat som fanns i kassen, för det här var helt enkelt inte roligt. Jag kände mig nästan som Karl Oskar i Utvandrarna när han säger Vad tjänar det till att sträva? Nu tänkte jag förvisso inte fortsätta i samma bana och smäda Gud för att min cykelnyckel gått av, för det såg man ju hur det gick.  Om man smädade Gud, alltså. Om man kan sin Moberg, alltså. Ni som inte kan får läsa på, för det hör till allmänbildningen.

När jag var lite drygt halvvägs hemma så gick handtaget på kassen sönder och jag fick bära den i famnen som ett ostyrigt barn, och jag var nu måttligt road för jag anser mig vara rätt så färdig med den biten. Om jag hade varit amerikan så hade jag stämt både pås- och låstillverkaren för detta psykiska och fysiska lidande som åsamkades mig, men jag är ju svensk så jag bet ihop och strävade vidare på klassiskt maner.

Om mitt liv hade varit en Hollywoodfilm så hade Nicholas Cage uppenbarat sig i detta skede, och erbjudit sig att bära min trasiga konsumkasse hela vägen hem till mig, alternativt skjutsat mig och kassen hem i en flott bil och sedan hade vi blivit kära i varandra och när lite förvecklingar och missförstånd klarats ut så hade vi levt i stort sett lyckliga, och jag tror att han hade skött det där med att handla på ett jättebra sätt. Mitt liv som film idag påminde mer om brittisk diskbänksrealism, en genre som jag kanske hellre hade valt att titta på framför Hollywood, men ska jag spela huvudrollen så tar jag hellre en kärlekshistoria med Nicholas Cage än någon brittisk äkta film-man som gormar och svär och super upp arbetslöshetsunderstödet och är allmänt bitter på livet. 

Men jag kom hem till slut, och det blev en riktigt vacker scen där min 72-åriga granne höll upp porten för mig och gjorde ett solidariskt och bistert uttalande om kassars kassa kvalitet som jag helhjärtat instämde i. Så tog jag mitt Volvo-slagskepp och seglade tillbaks till Konsum och liksom stal min egen cykel som jag sedan körde och dumpade på jobbet. Min förhoppning är att Patrik ska ha något fint verktyg att demolera låset med och jag är helt övertygad om att så är fallet. Patrik är lite som MacGyver, Bosse Bildoktorn och Jesus i en och samma person. Det känns mycket bra att ha en sådan person i sin relativa närhet. 
Nästan lika bra som om Nicholas Cage hade dykt upp och erbjudit mig skjuts hem.