Igår valde jag faktiskt bort Michael Douglas till förmån för Mike Syrén. Sträck på dig, Mike, jag har börjat gilla dig mer och mer. Även i egenskap av programledare för ett relationsprogram med lite suspekt innehåll. För det tycker jag nog fortfarande att det är, vad är det för människor som riktigt vill stoltsera med sina kraschade relationer i tv? ("Där hade ju du kunnat vara med" sa min empatiske chef uppmuntrande till mig idag. Så Mike, om du läser det här, hör av dig om du kör fast, jag har tillräckligt med material för att ensam fylla flera avsnitt, eventuellt en hel säsong.)
Det roligaste med "Skild!" är att den geografiska belägenheten under vilken någon får reda på att relationen är körd i botten ska skildras på millimetern. Förra veckan lät det "Stod du här"? "Nej, det var lite längre upp i backen" "Ok, då går vi dit. Här stod du alltså när du såg din fru vara otrogen, hur kändes det"? och denna vecka var det "Här stod du alltså och snickrade när hon sa att hon ville separera"? "Ja, eller jag stod i själva verket här borta, och därborta var det en lucka". Och vem har kommit på idén att någon av de medverkande ska spela ett instrument, förra veckan misshandlades Stairway To Heaven på elgitarr och nu var det en man som spelade Love Me Tender skitfalskt på saxofon. När jag ska vara med ska jag insistera på att få spela ledmotivet till Bron över floden Kwai på irländsk tin whistle.
Sedan kom förstås en sekvens om hur goda vänner alla var efter sina separationer. Han kommer alltid att finnas där för mig, han kommer alltid att vara min vän, sa en om sitt ex och jag bara dog. Det är ju roligt för er, men jag tycker det är lite suspekt att vara bästis med sina ex, och jag undrar hur sant det egentligen är. Är det inte bara som ni säger för att inte framstå som bittra och misslyckade? Kom igen och erkänn nu.
Men det var nästan så att jag blev lite kär i Mike Syrén igår. Han har ju uppenbarligen både humor och kan tala om känslor, hur många män uppfyller de kriterierna egentligen? För 25 år sedan tyckte jag att Mike var skitball som hade mohikanfrisyr och svarta läderbyxor och sjöng i ett rockband, men man får visst andra krav med tiden. Kör hårt Mike, jag hejar numera på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar