När jag hade trekant med grannarna och Jack Nicholson...så gott som.

Igår fick jag lördagskvällssyndrom istället för fredagskvällsdito. Eller jag var i och för sig trött hela dagen. Det är lite skamligt att tillbringa i princip hela eftermiddagen och kvällen i soffan, Luthers ande simmar då och då omkring i mitt medvetandes bakvatten men igår fick han klara sig på egen hand, jag slängde inte i någon frälsarkrans och bjöd in honom att ge sina synpunkter på min slöhet. Istället läste jag "Jack" (den tar aldrig slut) och låtsades att jag var produktiv. Det gick ganska bra.

När det började mörkna tittade jag på en svensk dokumentärfilm om en 62-årig bonde som vårdade sina marker med kärlek och hårt kroppsarbete. Han hässjade hö och hamlade lind och harvade och sådde och körde timmer med häst i sakta mak och i harmoni med allt, och hans tankar om naturen och den biologiska mångfalden var otroligt kloka och insiktsfulla. Och så fick han cancer och dog och sedan var filmen slut. Det var så sorgligt att jag var tvungen att fortsätta med en amerikansk fördumningsfilm för att inte bryta ihop. 

Och så skulle jag gå och lägga mig tidigt, men då hade väl grannarna fest. Nu låter det som om jag bor i slum och social misär och det gör jag inte, jag bor i en högst respektabel bostadsrättsförening med det fantasieggande namnet "Trekanten", bildad under en tidsepok när geometrisk form låg närmare till hands än associationer av mer sexuell natur. Men det är ju så lagom kul i det övererotiserade 2000-talet att ringa till olika hantverkare och presentera sig som Sparkling från Trekanten. Jag fantiserar om att lägga till ...om du minns mig, min väninna var blond, men hittills har modet sviktat. 

Hur som helst, i Trekanten går det otroligt städat till. Man skulle nästan kunna tro att det bara bor Amish-folk där, alternativt att huset ägs av riksförbundet för dövstumma och att jag råkat flytta dit av misstag. En gång när jag var ganska nyinflyttad så satte det unga paret som då bodde vägg i vägg med mig upp en lapp i trappuppgången om att de skulle ha fest och kanske spela musik till sent. Då förväntar man sig ju ett rejält fylleslag, men när jag tassade förbi vid tiotiden på kvällen så var man i det närmaste tvungen att lägga örat mot deras ytterdörr för att uppfatta att jo, det var nog några som pratade därinne. Och då kan jag tillägga att det ändå är ganska lyhört, jag hör grannarnas radio när de lyssnar på P1 på söndagsförmiddagarna men några backanaler har jag aldrig noterat.
 
Så när jag hörde att ett stort antal människor vandrade upp mot tredje våningen med klirrande kassar i händerna så blev jag inte direkt bekymrad för min nattsömn. Faktum är att det inte hördes ett knäpp på hela kvällen. Ingen musik, inga fylleskrål, ingenting. På ett annat ställe jag bodde var det bråk mellan två ungdomsgäng och en pappa till ungdomarna i det ena gänget lade sig i och det andra gänget skulle göra upp och stod utanför och vrålade Leif din jävla fitta, kom ut och visa dig med samma emfas som Ernst-Hugo Järegård när han stod på taket till Rigshospitalet och skrek Danskjävlar. Det var tider det, men så går det inte till i Trekanten.  Förrän vid elvatiden när hela gänget från tredje våningen skulle ut på stan. Då vandrade de i sakta mak nedför de tre trapporna i en lång rad, som bufflar på väg mot vattenhålet för att dricka, under det att alla högljutt samtalade med varandra. 
Jag vet ingen lokal som är så framgångsrik ifråga om att förstärka akustiken som en trappuppgång. Precis vartenda ljud mångfaldigas och det ekar så att fonetiken blir lika obegriplig som om den sagts på swahili, och så måste den som är längst ner ropa Ursäkta min herre, jag uppfattade inte vad ni sade och så ska alla i mellanleden hjälpsamt dra sin version av vad som yppats så att allt blir en enda brölande gröt som letade sig in i mitt sovrum där jag precis hade lagt mig till vila i Morfei armar. 

Själva förflyttningen av den råmande boskapshjorden tog nog bara ett par minuter, men det tog flera timmar för mig att somna om. Fast det är ju inte hela världen när man är ledig dagen därpå.

Sedan har jag en nyinflyttad granne med hund. De bor mitt emot mig och hunden skäller alltid till lite uppsluppet när den kommer ut i trappuppgången. Det stör inte mig, för det är en liten hund och bara ett par glada gläfs som inte på något sätt befinner sig på samma ljudnivå som grannens ambitiösa och extremt uthålliga sssssccccccchhhhhhhhhhhhhhh varje gång det sker. Det där sssssccccccchhhhhhhhhhhhhhh:andet tar liksom aldrig slut och eftersom det i regel utspelar sig precis utanför min ytterdörr så är det nästan som om grannen stod inne hos mig och väste som en ångpanna på väg att explodera och så får jag associationer till vad som utspelades på Overlook Hotel i The Shining och förväntar mig nästan att Jack Nicholson ska stå med en yxa i badrummet och tjoa Here's Johnny rätt vad det är.  Eller det kan även ha att göra med den filmaffisch med just detta motiv som sitter i mitt badrum, jag vet inte.

Hur som helst så vet jag inte riktigt hur man går tillväga när man ska be sin granne be sin hund att vara tyst på ett lite tystare sätt. Det lär ju knappast vara ett fall för Grannfejden i TV3 i alla fall.