Ikväll står jag inför ett viktigt val när jag för en gångs skull bänkar mig i tv-soffan. Ska jag titta på "Falling Down" eller ska jag titta på Mike Syréns skilsmässoprogram?
Förlåt Mike, det är inget personligt eller så, men det känns lite mer lockande att se Michael Douglas gå loss med ett basebollträ i den amerikanska likgiltigheten än att se plågade svenska relationer målas upp och gå i kras. Fast än har jag inte bestämt mig.
På tal om Falling Down så besökte jag och min kompis Kiki förra sommaren något som måste ha varit Malmös dyraste café. Det låg i Västra Hamnen, det säger väl allt och för er som inte har lokalkännedom om den ekonomiska hierarkin mellan Malmös olika stadsdelar kan jag nämna att det är i Västra Hamnen som Turning Torso vrider sig i plågor mot ett försvinnande ozonlager och det kostar nästan pengar att andas när man går förbi.
Kiki och jag hade mycket att tala med varandra om, och efter åratal av csn-finansierade snålfikor på medelmåttiga ställen tyckte vi nu att vi var värda att äta frukost på det där stället i Västra Hamnen, jag har glömt vad det heter med flit för här blir det ingen gratis reklam. Så vi stegade dit och beställde en frukostmeny. Frukostmenyn bestod av bröd, pålägg, juice och kaffe och kostade 35 kronor. Fram till klockan 10.00. Vi var morgonpigga men hade stått och dissat Turning Torso en god stund, så vi kom inte dit förrän 10.05, och bara för det kostade samma saker nu närmare 80 kronor. Det var så ohemult att det var nästan roligt.
Och då sa jag lättsamt Är det nu man ska göra som Michael Douglas i Falling Down? och tyckte att jag var lite fyndig istället för att bara gnälla över hur dyrt det var, för det tjänar ju inte mycket till. Och så var det ingen som förstod det roliga! De coola baristorna, för övrigt ett ord jag lärde mig vid detta besök, hade uppenbarligen aldrig i sina 19-åriga liv sett denna snudd på klassiska film utan stirrade bara oförstående och nästan lite medlidsamt på mig över espressomaskinerna och jättemuffinsarna, och jag fick liksom bara pågå på andra sidan disken tills vi fått vårt upphottade kaffe och kunde gå och sätta oss.
Jag höll därefter ett tal kan man säga, för hela uteserveringen lyssnade uppmärksamt. Jag sa att jag tyckte att det minsta man kunde begära, om man jobbade på ett ställe där man hade menyer som bara gällde vissa tider, var att personalen kände till frukostmenyscenen från Falling Down. Det borde vara ett minimikrav för att överhuvudtaget få ställa sig bakom disken, den borde ingå i internutbildningen och kunde gärna gå på repeat i personalrummet hela dagarna och så vidare. Efter en lång stund bekände Kiki att hon inte heller kände till den scenen, och det var väl ungefär där vi istället började prata om misslyckat sex. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, men efter ett tag noterade vi att hela Västra Hamnen liksom satt och följde med i vårt samtal när vi utan åthävor sågade den ena efter den andra, inga namn nämns här men det gjorde vi där, på grund av deras bristande prestationer i sänghalmen. Jag antar att jag inte riktigt hade ställt om volymen från mitt Falling Down-brandtal till en mer passande nivå, men det är smällar man får ta och det drabbade ju ingen oskyldig precis.
Det var i alla fall gratis, till skillnad från mycket annat i Västra Hamnen den dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar