Winter is coming

I morse, onsdagen den 25 september i nådens år 2013, fick jag skrapa rutorna på bilen. Detta trista drama utspelade sig i Ankeborg, Skåne, Sweden. Inte, som man lätt skulle kunna tro, bland de sju kungarikena i Westeros.

Sovmorgonen som kom av sig

I morse skulle jag ha sovmorgon. För en som stiger upp innan fan själv gör det varje dag är det nästan en pervers tanke. Ställde klockan på 06.00 istället för 04.30 och unnade mig att för en gångs skull "vara uppe lite längre". Låg på soffan och sträckläste Belinda Bauers senaste (Betraktaren. Alltså, LÄS DEN. Så djävla bra!) till klockan 22 (djärvt, verkligen). Beslöt sedan att boken var så bra att den måste ransoneras för att inte ta slut för fort, så sen gick jag och lade mig och gottade mig åt min härliga SOVMORGON som stundade.

Och, SURPRISE, vad tror ni hände? Vem vaknade sin vanliga tid och kunde inte somna om? Nu kan man väl i och för sig invända att det, jämfört med att stiga upp, inte är så dumt att bara ligga i sängen och dra sig i 1½ timme, men ändå. Så djävla ovärt med sovmorgnar som inte vill samarbeta. Tummen ner för dom.

BRON

Såg första avsnittet av Bron, säsong 2, igår. Mmm...Bron. Så djävla bra alltså. Även om det igår kändes lite som att manusförfattarna tyckte att man kanske måste friska upp minnet en del från första säsongen. Etablera karaktärer på nytt. Sån här är Saga, sån där är Martin, det här är deras chefer (Deras chefer förresten! Är de inte lite VÄL mesiga? Jag menar, om man har en arbetsuppgift så kan man väl inte bara säga att "nä, men nu ska jag jobba på mordroteln ett tag" och de bara "jaha, okej" ungefär. Så går det väl ändå inte till?), och det hettade liksom inte till och blev spännande förrän precis på slutet. Då blev det ju å andra sidan VÄLDIGT spännande, och det känns som tusen år till nästa avsnitt. Tänk, så här var det ALLTID förr, innan dvd-boxarnas tog över marknaden. För alla unga: en gång i tiden så var tv-serier någonting som sparsamt portionerades ut ett avsnitt i taget och hur spännande det än var fick man ändå besinna sig i en halv evighet för att få reda på vem som sköt J.R. Det var tider det, innan man kunde ladda ner och streama och masskonsumera.

Hörde en polis på radion som sa att Saga hade alla de egenskaper som han efterfrågade när han skulle anställa folk: Noggrann, metodisk, blir inte känslomässigt engagerad. Han medgav dock att det nog skulle bli "problem i teamet" om det fanns en riktig Saga Norén inom polisväsendet.
Men alltså, är det bara jag som tycker att hon verkar rena DRÖMMEN att samarbeta med? Rakt på sak, ärlig, tydlig, effektiv, smart och ödslar ingen tid på meningslöst kallprat. Skulle tusen gånger hellre välja Saga i "mitt" team (om jag hade haft något villsäga) än en socialt välsmord fjant som säger ett och menar ett annat och antyder ett tredje tills man varken vet ut eller in, och som slösar bort en massa tid på teambuilding och beaktande av de mjuka parametrarna i arbetsmiljön eller något annat meningslöst istället för att få något vettigt gjort.

Känner lite nu att min sociala kompetens ligger på samma nivå som Saga Norén. Inte direkt en jättemerit att ta upp i sitt CV.

Le dimanche

Sov som en, jag vet inte vad man ska dra till med för liknelse när man sover dåligt, oklubbad oxe? skit samma, INTE BRA, i natt. Drömde en massa drömmar om att min bil gick sönder och inte gick att laga och jag var tvungen att köpa ny. En mardröm på riktigt, sånt är ju SÅ DJÄVLA JOBBIGT och jag fasar när den dagen kommer. Med tanke på att The Queen of Volvo rullade ut från bandet på Torslandaverken anno 1990 så lär ju den dagen inträffa inom en överskådlig framtid även om Linus på verkstan tar Frälsaren till vittne att han har sett exemplar som har rullat upp mot 60 000 mil utan att falla i bitar. Den som lever får se.

Klev i alla fall upp i ottan för att åka iväg på det här förbaskade spårprovet, vars när-var-hur-bekymmer förmörkade hela min lördag. I vanliga fall tar jag alltid med båda taxarna när det ska spåras, men idag tänkte jag bara ta med Remus eftersom det bara var han som skulle gå prov. Hilding ville väldigt gärna följa med, men jag lämnade honom kallsinnigt på ovanvåningen (tillsammans med storsovarna min man och Boris, så det var inte så att han var helt övergiven). När Hilding var valp så råkade han nämligen snubbla på sina egna tassar i ett klumpigt första försök att ta sig ner för trappan och sedan dess har han vägrat gå i den, utan får bäras ner och upp varje morgon och kväll. Vi har lockat och pockat med hundgodis och uppmuntrande tillrop, men nix. Han bara tittar på en med jätteledsen blick och går och lägger sig någon annanstans och suckar tungt som om ingen i hela världen har så stora krav på sig som han. Men när det gick upp för honom (vilket inträffar så fort man börjar plocka med termosen, ryggsäcken och spårkläderna) att hans matte och halvmorbror skulle åka till skogen och han skulle inte få följa med så övervann han över ett års ackumulerad respekt för Trappan och dunsade ner för egen maskin. Hade verkligen inte hjärta att lämna honom hemma (fortfarande tillsammans med min man och Boris) efter detta hjältedåd, så han fick följa med. Även om det för hans del mest innebar att ligga i bilen så var han ändå nöjd. Och Remus jobbade på bra och spårade upp sin klöv utan några större bekymmer, så alla var nöjda och belåtna faktiskt.

Enda minuset var att jag, när jag kom hem, råkade nicka till en stund på sofflocket. Nu närmar sig klockan läggdags med stormsteg, men jag är fortfarande OTÄCKT pigg. Nu råkar detta i och för sig sammanfalla med premiären för Bron 2, så just idag gör det väl kanske inte så mycket (men imorgon däremot...zzz). Men Bron alltså. Gotta love Saga Norén, länskrim, Malmö. Nu börjar den snart, hej då. 

Stoppa pressarna

Fick precis, kl 21.55, svar på det sms jag skickade för kanske en timme sen. Vet nu både tid och plats för morgondagens händelser. Nu kommer säkert själva provet att gå åt helvete bara för det.

Mvh
Positiv_68:a

Hanging on the telephone pt 3

Fortfarande inget besked om morgondagen. Är nu sur på riktigt och tycker snudd på att hela lördagen varit totalt bortkastad. Det var kanske att ta i, men kvällen åtminstone. Hade jag bara vetat hur dags jag skulle gå upp hade jag ju kunnat gå och lägga mig och sova bort lördagskvällen istället för att sitta här som en tvinsjuk ungmö och vänta på ett samtal som aldrig kommer, och dessutom elda upp mig så att jag säkert inte kommer att kunna somna på hundra år. Detta är: Så. Sjukt. Djävla. Ovärt.

Irriterar mig även vanvettigt mycket på att min man tittar på brittisk ståuppkomik på tv. Det är väl inte burkskratt per definition eftersom det är en livepublik, men det låter som burkskratt. Och är det något jag inte kan med så är det burkskratt. Tycker dessutom inte att brittisk ståuppkomik är så värst kul. Det är säkert mycket man missar på grund av taskig översättning, men jag kan, till skillnad från publiken då, lätt hålla mig för skratt. Alla låter helt hysteriska och som om de låg på gränsen till att glida över till den maniska fasen av sin bipolaritet.  Nu är det ju inte direkt någonting som tvingar mig att sitta just här i tv-soffan och surblogga om uteblivna telefonsamtal, men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Sitter jag i köket eller matrummet så hör jag ändå tv:n och går jag upp på ovanvåningen så vill jag bara gå och lägga mig. Stör mig även på ljudet som uppstår när min äkta hälft äter chips. Det är inte det att jag själv vill ha chips, bara att han ska sluta tugga på sina. Det här med att vänta på telefonsamtal tär verkligen på ens resurser på alla möjliga sätt.

Hanging on the telephone pt 2

Men SERIÖST. Okej att inte alla tycker att 18-hugget (då jag skrev förra inlägget) är "kväll" bara för att jag är med i en himla sömnsekt. Men nu är klockan nästan 21 och om man ska befinna sig i Tjottahejti gissningsvis senast klockan 8.00 imorgon bitti, och dessutom har en bit att köra och dessutom ska hinna med att rasta sin hund ordentligt innan provet, så börjar det väl nästan dra sig mot läggdags nu? Då vore det väl förnämligt om man visste var Tjottahejti låg någonstans, samt en lite mer exakt tidpunkt. Så att man visste vilken variant av "astidigt" man skulle ställa in väckarklockan på.

Är nu mycket sur eftersom jag har tvingats leva i symbios med min mobiltelefon hela dagen och nu inte ens kan gå och duscha eftersom den då garanterat kommer att ringa. Har nu skickat ett sms till någon som är med och håller i trådarna kring detta, eftersom jag, uppenbarligen till skillnad från resten av världen, inte gärna ringer till folk efter kl 21.00 om det inte handlar om dödsfall eller nåt sånt. Har inte fått något svar på sms:et och blir då ännu surare på folk som inte lever i symbios med sina djävla lurar när nu jag har tvingats göra det en hel dag.

SUR! Är ordet, sa Bull.