Hurra, Sverige-Norge 32-28

Har precis sett damernas premiärmatch i OS - fastän OS inte börjar förrän imorgon - mot ärkefienden Norge, där Sverige ledde lite till en början med, men låg under med två i halvtid. Sen tog det SJU MINUTER innan det blev svenskt mål, Norge har ju Katrine Lunde som tydligen aldrig blir för gammal för att stå i mål och hennes lägstanivå är...obehagligt hög. Plus att Linn Blohm fick rött kort rätt tidigt i andra halvlek (läste sedan på nån sportsajt att hon fått det efter "tre varningar" men det var ju såklart "tre utvisningar"). Trodde att det var kört där, men tur då att Bundsen storspelade i målet, Hagman satte straffarna osv så att underläge så småningom blev lika och sedan ledning. Och vinst! Mot Norge! Hurra vilken start! 

Dagen efter kvällen före eller nåt

Igår smet jag från jobbet vid elva, körde inom Granngården och köpte hönsmat och kycklingfoder. Fick den sedvanliga är-du-medlem-frågan i kassan och rabblade upp mitt personnummer. Grattis i efterskott, sa hon i kassan när hon registrerat det, och jag tänkte att jaha, det kanske står där att man precis har fyllt år. Sen kom jag på att det ju framgår av personnumret. Tur man inte är med i Mensa för då hade man väl blivit utesluten fortare än någon hinner säga differentialkalkyl. 

Åkte hem, fixade i ordning det sista i hönsens ungdomsgård och sen påbörjades Operation Flytt. Ulrika hade fått fyra kycklingar och det var hålslag på ytterligare ett av de kvarvarande äggen. Christine P hade  inte fått några men det var hålslag på ett av hennes ägg också. I redena ligger de i typ kattlådor, så det var bara att lyfta ur hönan, ta kattlådorna med ägg och kycklingar och ställa ner i ungdomsgården. Ulrika fann sig snabbt tillrätta, men Christine P irrade omkring och ville inte gå och lägga sig på äggen direkt. Sa till min man att han fick ha ett öga på det och i så fall lägga in äggen till Ulrika om hon inte la sig inom de närmaste timmarna. 
Har tyckt att hönsen gått från att värpa sjuka mängder ägg till nästan ingenting de senaste veckorna, men tänkt att det är väl inte så konstigt, Ulrika och Christine P har ju ruvat, då värper de inget, Elizabeth har ruggat och då värper de inte heller och sen kanske de andra bara rent allmänt tar paus. Hittade dock en rejäl ägg-gömma under en buske i hönsgården igår, det var säkert 15 ägg så de var lite flitigare än jag trott ändå. 

Gick sedan ut med hundarna och tog sedan bussen till stan och mötte upp Jenny. Vi brukar alltid gå till ett ställe där de har kinamatsbuffé, men igår fick vi för oss att vi skulle prova något nytt plus att det ju också kunde vara trevligt att för en gångs skull sitta på en uteservering. Vi beställde mat och en flaska vin att dela på. Flaskan kom in, servitrisen hällde upp lite för provsmakning och då var det  helt fesljummet. Frågade om de inte hade en kall flaska för det var ju ändå vitt vin, men det hade de inte och då var det inget mer att göra, enligt den här människan. Sen kom vi på att vi kunde fråga om de inte hade typ en ishink och det kunde ju till slut ordnas fram efter många om och men. Bortsett från det hade vi det väldigt trevligt. Berättade om Potatismysteriet och vi skrattade så vi grät. Sen tog vi en promenad, åt en glass på torget, gick till ett hak vid järnvägsstationen och tog ett glas vin till och sen var klockan 21.30 och det var dags att tänka på refrängen för nästa buss går 22.30 och då är man hemma vid 23 och det är lite väl drygt när man sen ska upp vid 4 nästa dag. Det var drygt ändå, kände jag i morse. Huvudet dunkade som om vi hinkat i oss flera såar med vin, men det får det väl anses vara värt. 

Kom hem, gick och stängde hönsgården och noterade att min man lagt in Christine P:s ägg till Ulrika, eller det är i alla fall vad jag hoppas på för de var i alla fall inte i hennes låda. Hoppas det blir något av dom, det återstår att se. 

Idag ska jag jobba, sen hem och städa och sen till stallet för möte. Och sen efter det är det OS-premiär för damernas handboll. Lång dags färd mot natt, men sen är det fredag och snart är det helg så det är bara att knoga på. 

If I were a normal man

Igår fick jag genomlida ett såkallat småprat med KonsultGubben. Trodde ändå att han liksom hade fattat vinken vid det här laget eftersom jag fan i mig ALLTID är, absolut inte otrevlig, men inte heller bjuder in till att socialisera. Men igår när jag kom upp till fikarummet för att äta lunch så satt han där och åt lunch och läste tidningen. Jag mikrade min matlåda, slog mig ner vid ett annat bord och började scrolla på telefonen och tänkte mig en lugn stund med Logic Puzzles. Men nähä, då skulle det nödvändigtvis vevas igång ett samtal.

KG: Det verkar som att det ska bli bättre väder idag än igår.
Jag: Mhm.
KG: Ja, för igår kom det ju en riktig regnskur.
Jag: Mmm. 
KG: Riktigt rejält var det.
Jag: ---
KG: Ja, så när jag gick till bussen så blev jag helt genomblöt.
Jag: Mm...ja, så blir det ju. 
KG: Det var liksom stora pölar överallt så det gick bara några meter, sen var jag dyngsur om fötterna.
Jag: ---
KG: Det gick liksom inte att undvika dom!
Jag: ---
KG: Och jag hade ju inga gummistövlar direkt...det försöker jag faktiskt undvika i möjligaste mån.
Jag: Mm.
KG: Och man har ju inte med sig dom till jobbet heller.
Jag: Nä...man har väl inte det.
KG: Men idag skulle det bli fint väder tydligen.
Jag: Ja.
KG: Det ska tydligen vara lite sånt här varannandagsväder nu?
Jag: Ja, kanske det. 

OCH SÅ VIDARE, det tog liksom inte slut där och alltså...vad ÄR det för mening med att hålla på så här? Påminner mig alltid om en skämtteckning av Berglins där två personer står och kallpratar lite tvunget och en av dom tänker Men kan vi inte bara nosa varandra i röven istället? Och hade jag varit hund så hade jag varit en sån där som hade fräst ifrån att nu djävlar är det NOG, men man är ju tyvärr lite för väluppfostrad för det. Gode Gud, gör så att KG:s kontrakt verkligen går ut i augusti och inte blir förlängt som ryktet säger. 

Kom hem sent på grund av ett möte som låg utanför min vanliga arbetstid men som jag ändå kände att jag behövde vara med på, fast efter mötet så kände jag att jaha, vad bidrog jag med egentligen? så det var kanske helt i onödan men det vet man ju aldrig innan. Tittade till hönorna Ulrika och Christine Perfect och då hade det kläckts en liten Cream Legbar-kyckling under Ulrika. Gick ut med hundarna, det var varmt som satan och inte skonsamt mot mina blåsor under fötterna. Gick hem igen, travade ner till bibblan och lämnade böcker. Strosade omkring därinne en stund bara för att jag kunde. ÄLSKAR meröppet, det är fan i mig som att ha fått nyckeln till himmelrikets portar i handen. Gick sedan hem igen, gjorde fotrehab, åt kvällsmat och fikade med min man. Gick ut för att stänga för hönsen och då var det minst tre kycklingar under Ulrika, ingen än så länge under Christine P. Ulrika låg där och kurrade och purrade och var så nöjd så nöjd. Det ljudet borde det göras sånt där white noise av, kom ihåg var ni hörde det först.

Idag ska jag sluta tidigt, måste åka och köpa kycklingfoder men framför allt hinna hem så att vi kan hjälpas åt att flytta Ulrika och Christine ner till ungdomsgården. De ligger ju i redena nu och redena är belägna kanske en halvmeter upp från marken, så om kycklingarna skulle få för sig att gå på upptäcksfärd och ramlar ur redet så kan de inte ta sig upp själva. Har inga föreställningar om att de andra hönsen skulle vara särskilt hänsynsfulla mot andras kycklingar, så det blir kanske i så fall det sista de gör, kycklingarna alltså. Så det måste göras och sen måste jag ju tillbaka in till stan igen för att träffa Jenny och dricka vin, så därför får jobbet ta smällen den här gången, hehe. Har noll procent dåligt samvete för det, slår ju ofta knut på mig själv och trollar med knäna för att få ihop det med att vara tillgänglig för både mitt team samt människor i andra tidszoner så det är verkligen inte hela världen om jag någon gång prioriterar me, myself and I. 

Igår när jag lyssnade på slumpmässigt utvalda låtar från Spotify så spelades Six Ribbons, ni vet ledmotivet till tv-serien Mot Alla Vindar som gick på svensk tv någon gång i början av 80-talet? Har sett-om den en gång till sedan dess och på det stora hela så tycker jag att den fortfarande står sig, om än att den är lite långsam. I alla fall. Ledmotivet handlar ju om allt vad karaktären Jonathan skulle ge Mary i kärleksgåva om han hade haft pengar eller varit någon annan, men nu hade och var han ju bara en fattig bonde och därför fick hon bara sex sidenband. Jag har alltid trott att han har sjungit If I were a normal man, I'd bring you six carriages and six snow white horses to take you anywhere och tänkte att nämen vad HAR han för djävla referensramar egentligen, det är väl ändå ingen normal människa som har ett sexspann hästar att ta till bara sådär, speciellt inte på den tiden? Var tvungen att googla upp  texten nu, och då visade det sig att han sjöng "nobleman" istället. Det förklarar ju ett och annat. 

Tranorna flyger söderut

Har läst Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén och det tycker jag att du också ska göra om du inte redan gjort det. Detta är handlingen:

Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir alltmer knapp för att hinna lösa det som ibland känns omöjligt - relationen till sonen.
Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.

Jag fastnade omgående för den här boken och har i princip sträckläst den från första sidan till sista.  Älskade exakt ALLT med den. Varning för storlip både här och där, i alla fall om man är en sån där blödig typ som jag tydligen är. Den här boken får fem Oviksfjäll av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop NU. 

Från det ena till det andra

Igår tog jag och mina Compeedbeklädda jättestora blåsor under fötterna en löptur efter jobbet, egentligen hade jag väl behövt vänta någon dag till men nu var det så att igår skulle det regna och idag ska det bli sol och värme, så då bestämde jag mig för att beta av veckans första 5 kilometer som igår då. Bortsett från blåsorna kändes det bättre än tidigare, minns att förr sa jag alltid att det tar fem gånger som är skitjobbiga och sen är man på banan igen. Fast det var ju innan jag hade artros i knän och fötter, så nu kanske det är tio gånger som gäller? Oavsett så var det skönt med ett lätt duggregn istället för stekande sol, fast sista biten var ändå jobbig. Gick en stund efteråt för att varva ner, då började det ösregna. Jag hade vit funktions-t-shirt som visade sig bli helt genomskinlig när den blev blöt, men det var ändå ingen annan som var ute i regnet så det spelade ju ingen roll. 

Åkte hem, möttes av min man som höll på att gräva nån himla ränna på gårdsplanen för han hade fått för sig att han skulle avleda vatten "så att det inte skulle bli översvämning i källaren". Fick bita ihop om kommentaren att har det inte blivit översvämning i källaren på 70 år så blir det nog inte det idag heller, plus att jag inte kunde se att den där rännan skulle göra varken till eller från, för man vill ju varken jinxa eller skapa dålig stämning. Men det är så typiskt min man, i vissa avseenden verkar han vara helt impulsstyrd.  Frågade bara hur han tänkt sig att man skulle vända bilen, för den där rännan skar liksom av en kritisk bit av det just nu mycket begränsade utrymmet som man har att vända på, för nu har virket och takplåtarna med mera byggnadsmaterial till det nya uthuset kommit och förvaras på gårdsplanen "så länge". Jag kan vända bilen åt dig, svarade han och jag bara slängde över bilnycklarna till honom och gick in, som om jag vore en rik Hollywoodfru eller något. Såg sedan genom fönstret hur han tillbringade orimligt mycket tid med att snirkla och trixa och köra fram och tillbaka någon decimeter i taget. Jag tänker sannerligen inte ha ha en decimeterdjup och decimeterbred ränna längs med hela gårdsplanen att snubbla och bryta benet i, så den ska bort senast till helgen och det blir mitt sista ord. Som förvisso ännu inte är sagt än, men jag ska ta upp det när det är läge, vilket det alltså inte var igår.

Tränade ett pass pilates och sedan tillbringade jag väl i stort sett resten av eftermiddagen och kvällen i soffan med en god bok. Min bästa sysselsättning tror jag. Minns den där härliga känslan när man var liten och hade varit på biblioteket och kom hem med en hög böcker som man kunde ligga i timmar och läsa. Bodde ju långt ut på landet och kunde p g a det inte leka och umgås med andra barn på den såkallade fritiden. Faktum är att innan jag började skolan hade jag knappt träffat några andra barn än mina syskon, förutom i söndagsskolan men där var man ju inte i första hand för att socialisera med andra. Jag gick i söndagsskola i en frikyrka som hade någon form av uppsökande verksamhet så de åkte och hämtade alla traktens ungar varje söndag och skjutsade hem dom efteråt också. Föräldrarna tyckte väl att det här var ett toppenarrangemang med gratis barnpassning halva söndagarna och hade de fått bestämma så hade man väl fått gå kvar i söndagsskolan nästintill tills man konfirmerades. Som jag minns det fick man först sitta på hårda stolar och lyssna på predikan och psalmer i vad som kändes som timmar, sedan var det uppptagande av kollekt och därefter en lite mer avspänd bibelstund där någon vuxen berättade en lite mer barnvänlig version av Jesu lidande och död som illustrerades pedagogiskt med hjälp av små sandlådor på ben där pappdockor föreställande kristna figurer kunde flyttas runt i takt med berättelsen. Ibland fick man flytta en docka! Det var väl dagens höjdpunkt ungefär. Det fanns även en flanellograf, det var väl den tidens motsvarighet till youtube. Efter bibelstunden var det bön och  lite allmänt framsägande av tacksamhet och sen blev man hemskjutsad. Att man lekte eller ens pratade med någon annan har jag inget som helst minne av, men det gjorde man kanske också. 

När jag var kanske sju år eller nåt så fick den här frikyrkoförsamlingen en ny pastor som hette Christer. Har inget egentligt minne av hans föregångare, men Christer minns jag mycket väl för han var så karismatisk, han var också väldigt gladlynt  och skojfrisk och pratade om Jesus som om de var personliga bekanta och att han hade mött Honom på vägen utanför alldeles nyss. Han, Christer alltså, var som en sån där bussig vuxenkompis även om det inte var så man definierade honom utan man sa väl bara att han var snäll, till skillnad från "sträng" som man upplevde att nästan alla andra av de frireligiösa var, de var kanske tyngda av arvssynden. Men Christer spelade mycket gitarr och istället för de vanliga psalmerna så sjöng han sånger om Jesus som han själv skrivit (sa han i alla fall, ingen var källkritisk på den tiden) och ordnade läger med övernattning (spännande!) in  the name of the Lord. Sen försvann han ur mitt minne, vet inte om det var för att jag (trots Christer) tröttnade på söndagsskolan eller om det var att han bara slutade. Många år senare åkte jag och mina föräldrar förbi den lilla frikyrkan och jag frågade om Christer och hans familj fortfarande bodde kvar. De bodde i en lägenhet i frikyrkans ovanvåningen och det var också där (i deras vardagsrum) där de där bibelstunderna med sandlådan och flanellografen utspelade sig, kul villkor för tjänstebostad kan man ju tycka såhär i efterhand men det var såklart inget man reflekterade över på den tiden. Fick då veta att han hade fått sparken för längesen för att han hade förskingrat församlingens pengar. Så kan det gå. Inget material till en tv-serie med Alba August i huvudrollen direkt. 

I södra Norrland väntas regn

Har läst I södra Norrland väntas regn av Cecilia Klang. Det är en (mycket) fristående fortsättning av Kan innehålla spår av Tommy Roos som jag gillade väldigt mycket. Detta är handlingen:

Femtiotreåriga Susanne Åkesson har ägnat sitt liv åt att ta hand om hemmet, sambon Lars, barnen och sin ensamstående mamma. Men när sönerna sedan länge är utflugna, mamman plötsligt dör och Lars förtidspensioneras från chefsjobbet på fabriken är det ingen som behöver henne längre. Susanne funderar över vad hon ska göra med sitt liv, utan egna pengar och ett riktigt jobb och med Forshammarbornas dömande blickar i ryggen.
I sin mammas nedgångna sommarstuga hoppas hon på att få vara ifred och hitta sig själv, men det enda hon hittar är minnen från sin egen barndom och från mammans till synes innehållslösa liv. Och när termometern stadigt visar trettio grader, väderleksrapporten är den enda underhållningen och den lokala butiksinnehavaren Lotta ständigt flåsar henne i nacken undrar Susanne om hon fattat fel beslut.
Kanske borde hon bara ha fortsatt som förut? Eller är det så att livet, till skillnad från vädret, inte alls går att förutse? När man minst anar det kan det komma en storm, ett solsken eller en man som vill paddla kanot.

Jag tyckte inte den här boken var fullt lika bra som Kan innehålla spår av Tommy Roos. Det betyder inte att den var dålig, språket är bra och miljöskildringarna fina, men karaktärerna kändes lite...tja, jag vet inte,  liksom överdrivna i sina stereotyper på något sätt. Inte så trovärdigt. Och den del av historien som jag tyckte var intressant, hur Susanne blev så diametralt olik den hon var som ung, nämndes knappt annat än i förbigående. Synd. Den här boken får tre värmeböljor av fem möjliga. 

Ännu en helg har passerat

I fredags åkte jag till Laserkvinnan för behandling och sedan hem. Det var svinvarmt men jag hade böcker att lämna på bibblan och ett paket att hämta i affären, så jag traskade iväg. Barfota, det går jag ju så ofta jag bara kan och det är väl inget med det i vanliga fall, men nu vet jag inte om det var värmen? för när jag kom hem igen hade jag stora blåsor under fötterna. De har väl lite angett tonen för den här helgen, kan man väl säga, för GUD vad jag är trött på att inte kunna ta ett steg utan att det ska göra ont någonstans. 

Men man får ju bita ihop, sätta på Compeedplåster och fortsätta sitt liv. Promenerade en mil i skogen med hundarna på lördagen, körde ett benpass, åkte sedan till stallet för att ta hand om sjuka hästar. En var halt och skulle promeneras 10 minuter och sedan skulle benet spolas med kallt vatten. Allt gick bra utom att ta av och på bandaget som han hade runt sitt onda ben, det var han inte road av och det är inte heller roligt att greja med en häst som viftar med benet en decimeter från ens huvud. Men till slut kom det där bandaget både av och på igen. Den andra hästen stod inne p g a ett sår som hade vätskat sig tidigare, men det såg fint ut. Han skulle longeras i trav för hon som haft morgonpasset hade tyckt att han varit lite spänd i magen. Han var måttligt road av detta tilltag, ska väl sägas, och inte hade vi någon longerpisk att peta på med heller, bara ett fjösigt dressyrspö, så det slutade med att min dotter höll i longerlinan och jag sprang efter och liksom jagade igång honom varje gång han hade tendens att vilja sakta ner, vilket var typ hela tiden. Så jag fick också motion, hehe. 

Åkte sedan hem, åt en försenad lunch och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi kollade på House of dragons, tycker den här säsongen är rätt lam? och sen tittade jag på ett par avsnitt av den danska serien Bakom varje man som jag började kolla på för ett tag sen men som jag tycker är lite väl tillrättalagd och förutsägbar, man har ju ändå lite höga krav på danska serier, va. 

Igår stapplade jag ut i skogen med mina Compeedförsedda fötter, det gick ändå rätt bra första halvan av promenaden, men sen började det bli mer plågsamt men vad ska man göra, det är ju bara att knota vidare. Kom hem, tränade pilates, gjorde fotrehab, stekte pannkakor till lunch. Sen tog jag och min man itu med att fixa iordning i den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" för nu i veckan ska det bli kläck enligt mina beräkningar. Såg då att den svekfulla hönan Christine Perfect lämnat sina ägg och var ute och fröjdade sig med resten av flocken! Petade in hennes ägg under Ulrika, som inte sviker i första taget om så de andra hönorna hade fått gå på tivoli varenda dag, hon ligger troget kvar, men det är risky business för hon är så ilsken och hugger efter en så fort man försöker närma sig. När jag skulle lägga in äggen till henne för några veckor sedan så råkade hon träffa ett av dom när hon högg efter mig och det gick i tusen bitar, så det är inte något försynt litet "ursäkta mig, jag ruvar, var god stör ej"-meddelande hon förmedlar utan mer DIE MOTHERFUCKER! Det gjorde ju inte så mycket då (förutom att jag betalat 20 kronor för detta ägg till ingen nytta), men nu finns det ju eventuellt en nästan färdigutvecklad kyckling inuti och då vill man inte ha ett kraftfullt DIE MOTHERFUCKER-pickande på det. Men det gick bra. Sen fixade vi i ordning ungdomsgården där dom ska vara efter kläckning. Från början har vi låtit Ulrika med kycklingar bo första tiden i den bur vi från början hade vaktlarna i för att sedan flytta in i ungdomsgården, men den buren var helt murken och vi slängde den i våras någon gång för då hade Ulrika inte visat några tecken på att vilja ruva på över ett år. Men henne ska man inte räkna bort! Nu får hon, och eventuellt Christine Perfect, flytta in i ungdomsgården direkt där "vi" (mest min man om man ska vara ärlig) nu har byggt typ ett litet vindskydd. Christine Perfect ångrade sig nämligen efter några timmars friluftsliv och gick och lade sig igen, nu på ett plastägg. Ligger hon kvar i eftermiddag så får jag väl försöka sno tillbaka något av Ulrikas ägg igen åt henne. 

Satt sedan i trädgården och läste några timmar, omgiven av hönsen. Det är så himla rofyllt. Sen masade jag mig in och lagade middag medan min man fortsatte med sitt projekt att riva uthuset. Sen åt vi middag, duschade och gick och lade oss, typ. 

En tråkig sak som hände i fredags var att hönan Himlajord gick hädan. Hon måste ha smitit ur hönsgården efter att jag räknat in dom i torsdags kväll, för jag är jättenoga med att kolla så att alla är inne innan jag stänger för natten. Tretton hönor som inte står stilla och låter sig räknas in är för mig omöjliga att hålla ordning på så jag bockar av dom färgvis: två vita, två grå, två svarta, två bruna, fyra blommiga och så Kim Wall. Som också är grå, men på ett annat sätt än de andra och tydligen klarar min hjärna bara av att ha saker i multipler av två. Alla var inne, det är jag bergsäker på, eller i alla fall inräknade, men hon måste som sagt ha smitit ut bakom min rygg utan att jag varken märkt det eller sett henne när jag gick in, för i alla fall så var hon i trädgården utanför hönsgården på fredagsmorgonen när min man kom ut, och också helt svag och konstig. Han lyfte in henne i hönsgården och då dog hon, bara sådär. Var det stress på grund av att hon varit ensam hela natten? Det får vi aldrig veta, men jag kände mig som en djävla mördare även om det absolut inte fanns något uppsåt. Himlajord var dessutom en av våra bästa värphönor. Röven! 

Den här veckan är det mest jobb, men på onsdag ska jag träffa Jenny och dricka vin och planera inför vår resa till Stockholm och Tjejmilen. Tyvärr sammanfaller det med att jag har en sån där dag med möten både tidigt och sent, så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det logistikmässigt men det får väl ge sig. På torsdag kväll är det styrelsemöte i stallet. Sen har jag väl inget mer inbokat vad jag vet. Men det kommer säkert att ändra sig, hehe.