Rode on the steel breeze

I DIT IT! Sprang 5 kilometer alltså, trots att vädergudarna verkligen inte var på min sida. Hela förmiddagen var det mulet och nästan lite småkallt, men när klockan närmade sig ett så sprack himlen upp och solen började glöda från en i stort sett molnfri himmel och temperaturen seglade upp på 23 grader enligt bilens termometer. Det är något med väder och min löpning alltså, tror aldrig jag har sprungit ett lopp där solen inte har stekt helt obarmhärtigt på mig, och nu när jag är kanske i mitt livs sämsta form och hade behövt ha det lite behagligt så är det inte med vädergudarnas hjälp, den saken är klar. Försökte hitta en lösning i form av en annan dag, men det var tvunget att det skulle bli som igår för i helgen ska det tydligen bli ännu varmare, och sen är ju veckan slut och två gånger i veckan är två gånger i veckan. Ja, jag är fyrkantig när det kommer till sånt. Och nej, jag kan inte springa på kvällarna och jag vill inte heller springa hemma i Nästan-Österlen, i alla fall inte än, för det är så djävla kuperat där, jag har långt kvar innan jag är beredd att lämna min comfort zone i det avseendet, måste tillvänja mig på lättsprungen mark först känner jag. Nu fick det bli så här och det var mestadels en mental övning kändes det som. När jag kom ut ur den skuggiga skogen och hade 2 kilometer på grusväg med svagt uppförslut och stekande sol så började hjärnan processa: Varför gör du det här? Vad spelar det för roll om du går en bit? osv, och då fick jag tvinga mig själv vidare med mantrat Bara en låt till, och när den var slut Bara en låt till och segade mig vidare på ren viljestyrka. Sista kanske 100 meterna är på en stig och långt (som det kändes) därframme såg jag en kvinna med en hund och tänkte att hon var ju lik en av mina ridkompisar, men eftersom jag springer så djävla långsamt så tänkte jag att hon hinner nog försvinna innan jag hinner fram till henne, men hon i sin tur ställde sig lite vid sidan av stigen för att invänta en annan person med en annna hund som skulle passera lite längre upp där stigen delade sig. Hon blev mäkta förvånad när jag dundrade upp vid hennes sida, röd i ansiktet och med svetten ymnigt flödande och bara HALLÅ JA! Vi hade följe en bit och snicksnackade om hästar och stallet för att sedan skiljas åt med orden Vi ses på BOOT CAMPEN! för hon är liksom jag en regelbunden stammis där.  

Åkte hem, svängde inom Coop och hämtade ut ett paket med ett nytt regnställ (så nu kommer det garanterat att vara uppehåll i hundra år) som jag beställt, städade, bäddade rent, tränade ett pass pilates och sen slängde jag mig i soffan med en macka och en bok och där låg jag sedan resten av kvällen och hade det gött. 

Idag ska jag först jobba, sedan till Laserkvinnan på behandling. I helgen händer ingenting mer än att jag och min dotter skrev upp oss på ett stallpass för att fodra och gå ut och gå med skadade hästar, vilket ska göras fyra gånger om dagen och det är ju typiskt att sånt här händer när ridskolan har stängt och personalen semester, precis som den gången när Bulldozern blev skadad, men vi är välsignade med snälla människor som ställer upp och hjälps åt. Övriga planer är att fixa i ordning den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården", en inhägnad hörna där vi brukar ha kycklingar innan de får gå ihop med resten av flocken. Nu i vintras så var det en stolpe till den delen som vek sig p g a blötsnö och det har inte blivit av att fixa det. Men enligt mina beräkningar så ska det kläckas i början av nästa vecka så nu är det hög tid. 

Vi har ju varit deppiga på jobbet p g a ett rykte om att Konsultgubben fått förlängt, trodde ju först att det var ett skämt men vår källa hävdar att han fått höra det från KG själv. Vi försöker ju ha så lite med honom att göra som möjligt så ingen är ju direkt sugen på att ställa en direkt fråga och därmed riskera att få bekräftat att man måste ha med honom att göra dagligen och stundligen ett par månader till. Men igår råkade jag höra när KG anslöt till ett möte där någon gissningsvis ställde frågan när KG skulle ha semester och då svarade han att han "fick vänta till september och då skulle han åka och fiska" eller nåt i den stilen, och man tar väl inte semester i september om man bara ska jobba någon månad till? Hoppas hoppas att det var som vår källa missförstått något i hur länge KG skulle vara anställd. Den som lever får se. 

A little sweet spot for the rain

Fick igår det för mig mycket deppiga beskedet att Konsultgubben, som jag skrev om igår och som för tillfället är mitt största irritationsobjekt, enligt uppgift från en hyfsat säker källa som säger sig så att säga ha hört det från hästens mun, fått sitt uppdrag förlängt till antingen slutet av september eller slutet av oktober, om detta blev källan lite osäker, men det är illa nog som det är. Har ju i varje stund jag irriterat mig på Konsultgubben, fortsättningsvis kallad KG, tröstat mig med att det ju bara är tillfälligt och framför allt nu bara några veckor kvar innan våra vägar skiljs åt, förhoppningsvis för all framtid. Ursprungligen skulle KG:s uppdrag vara till slutet av augusti, och det kan man ju börja förlika sig med nu när man är i mitten av juli och dessutom, som jag, ska ha semester i augusti, så jag kände ju att AAAH, vad gött, när jag kommer tillbaks från semestern så är det bara en vecka kvar innan han slutar. En vecka kan man ju stå ut, men säg den lycka som varar? Får väl bita ihop ett tag till dårå. Men igår var det svårt, för det är faktiskt väldigt oklart vad KG egentligen sysslar med. Enligt uppgift från vår VD, som är den som har anställt honom i samråd med produktlinjechefen, så ska han "stötta och hjälpa till med utvecklingen" av produktlinje X. 

Härförleden testade mitt team en produkt från produktlinje X man konstaterade att en testparameter avvek från det normala. KG blev därför involverad, hans titel är (ungefär) X-tekniker, så då tänker man sig väl ändå att han, i egenskap av tekniker, skulle kunna bistå med lite assistans i utredningen som följde, eftersom han, enligt sig själv, har ett helt arbetsliv av erfarenhet från om inte exakt våra produkter så i alla fall snarlika, och någon gång under detta långa arbetsliv borde han väl ha stött på en eller annan reklamation eller problem. Jag har sagt till honom ungefär en miljon gånger att jag nästan inte jobbat någonting överhuvudtaget med produktlinje X, så är det något han vill diskutera angående det så är det bättre att han tar det med produktlinjechefen eller vår VD eller strängt taget vem som helst som inte är jag, för så lite kan jag om X-produkterna. Men uppenbarligen talar jag för döva öron, för KG kom till mig och frågade om "vi" kunde godkänna detta trots det avvikande värdet? Jag svarade att det fick han ta med produktlinjechefen, och också att han måste informera produktionschefen ifall detta var någonting som skulle levereras inom snar framtid. Ja, jag tar ett snack med hen, svarade KG och stultade iväg. Efter ett tag svarade produktlinjechefen att produkten kunde godkännas, men kolla ditt och datt på labbet för att säkerställa att det var OK. KG frågade då mig hur man gjorde ditt och datt. Det trodde jag att du skulle kunna svara på, svarade jag lite halvsyrligt för han är ju ändå anställd som X-tekniker, men det kunde han uppenbarligen inte. Då sa jag att man skulle ju kunna ta samma råvaror som använts i produktionen och göra en blandning på labbet för att i alla fall utesluta att det var något med råvarorna, så har man ju något att gå vidare på, och KG svarade att det skulle han göra.
Sen gick det ett par dagar och inget hände förrän produktionschefen kom stormande ner till oss och sa att vi hade fått en stor order på just denna produkt och varför hade hen inte fått någon information om att det var problem? KG svarade då att "det var ingen som sagt till honom att det var bråttom" och vi andra bara dog för vi är mitt i högsäsong och HUR kan man  ens vara på ena arbetsplats och inte märka att eller fatta varför alla springer som skållade råttor överallt? Ja, då hade KG inte "tagit ett snack" med produktionschefen om detta, vilket han utlovat minst två gånger att han skulle göra. Inte heller hade han gjort en blandning på labbet med ingående råvaror som han hade sagt till mig att han skulle göra, och när produktionschefen undrade om vi kunde producera så var hans kommentar att "vi får väl hålla tummarna att allt går bra". Alltså? Då kan man ju i princip lägga ner allt arbete med kvalitetsarbete om det ändå bara går ut på att man ska hålla tummarna och hoppas att det bara var någon slags naturlig variation som peakat lite för mycket. Och den idioten ska man behöva stå ut med kanske flera månader till? Jag var så glad över att både JätteBebisKollegan och Herr Dysterkvist sagt upp sig och man äntligen kunde få omge sig med lite mer normala människor, men det borde jag ju ha fattat att det inte skulle förbli så eftersom mängden idioter i världen är ju konstant och så fort ett tomrum uppstår så kliver någon annan fram och blommar ut i dumheter och galenskap. 

Jaja. Precis när jag skulle gå hem så ringde min projektledare och samtalet drog ut lite på tiden så när jag skulle möta upp min man på Byggmax så hade han redan handlat allt som behövdes. Så då slapp jag i alla fall det! Kom hem, gick ut med hundarna och kände mig mer död än levande, tyckte hela kroppen värkte och det kändes som att jag hade gått flera mil när det i själva verket bara var knappt 5 kilometer. Gjorde min fotrehab när jag kom hem men bestämde mig för att skippa tabatan, för egentligen har jag ju bestämt att onsdagen ska vara vilodag men så blev det ingen träning som i tisdags p g a fixardag i stallet, och ingen på fredag för då ska jag till Laserkvinnan, så därför tänkte jag att jag kunde ta ett pass som igår då, men nu gjorde jag inte det i alla fall. Det är ju inte hela världen, men jag känner mig alltid lite dålig när jag skippar något som jag bestämt mig för att göra för att jag inte TYAR. Men ibland får man helt enkelt försöka nöja sig med good enough. 

Låg på soffan och slöspelade Logic Puzzles på telefonen fast jag egentligen hade tänkt läsa, men det blev inte heller av. Sen kom min man in och så påbörjade vi vår filmkväll där vi avslutade den thailändska filmen Hunger, som vi börjat kolla på förra veckan och som väl helt ärligt bara var sådär. Rätt förutsägbar och det var mycket tid som huvudpersonen tillbringade med att bara stå och stirra ut i tomma intet utan att säga ett knäpp, plus att vi inte fattade hur någon människa överhuvudtaget skulle vilja tillbringa en enda minut i sällskap med Chef Paul för han var ju helt labil och i det närmaste psykotisk. Nästa vecka ska vi se något med Bruce Willis och en autistisk pojke som fladdrade förbi på Netflix' tipslista. 

Idag är det torsdag. Ska springa efter jobbet eftersom jag ska till Laserkvinnan imorgon. Tyvärr, för mig i alla fall, verkar det som att det ska bli varmt idag också, men det är väl bara att bita ihop. Hemma vankas det städning, det får man väl bita ihop kring det också. Men sen är det fredag och sen helg. Semestern känns fortfarande avlägsen, dessutom har vi fått en massa deadlines att förhålla oss till i projektet jag jobbar i, i augusti så nu funderar jag på att kanske bara ta två veckor och sen en vecka i september eller oktober, eller kanske ta en ledig dag i veckan några veckor. Jag får se, har inte bestämt mig än men det lutar åt det. 

Potatismysteriet, ett drama i en akt

För ett tag sen så var det en i mitt team som slutade, och nu när det har gått ett tag och personen ifråga är sörjd och saknad av ingen alls så ska jag berätta en i mina ögon HELT SJUK händelse som inträffade i början av  detta året. 

Den här killen, för det var en kille, vi kan kalla honom Herr Dysterkvist, för det var verkligen ingen person som slog klackarna i taket eller bjöd till i något avseende, utan det var liksom en aura av sålt smör och tappade pengar kring hela hans personlighet. Vissa dagar var det så att man undrade om han ens hälsade eller om det bara var en utandning som man välvilligt kunde tolka som ett hej. Man kan ju såklart inte alltid vara på topp och jag antar att det är mer synd om en sån person än vad det är om dens relativa omgivning, men det är ändå rätt energikrävande att i princip dagligdags behöva förhålla sig till en som i princip har 365 dåliga dagar per år och jag tycker kanske att man åtminstone kan försöka anstränga sig något för att inte ens kollegor ska behöva känna att de ständigt befinner sig i tvåtusentalsversionen av Det sjunde inseglet så fort man måste ha med en person att göra. Fast vad vet man, Herr Dysterkvist kanske gjorde vad han förmådde, men att det här kanske verkligen var det muntraste han kunde åstadkomma. 

Hur som helst. Vid tidpunkten för händelsen jag strax ska berätta om, någon gång i slutet av februari, så var det bara jag, Herr Dysterkvist och min bästiskollega Stefan som jobbade i den lokal där jag (eller vi) sitter. På mitt jobb är det två byggnader varav den ena i folkmun brukar kallas "kontoret" (fast den till 95 % består av en fabrik) och den som jag, Stefan och Herr Dysterkvist befann oss i går under benämningen "labbet" (fast den till 95 % består av lager och verkstad). Det officiella fikarummet ligger i kontorsbyggnaden, men på labbet har vi också ett pyttelitet kombinerat kök slash omklädningsrum slash förråd där det finns mikrovågsugn, vattenkokare, kaffebryggare och ett litet kylskåp. Vi som jobbar på labbet brukar ställa våra matlådor i vårt kylskåp på morgonen när vi kommer och tills det är dags att "gå över" (som vi säger när vi lämnar labbet och förflyttar oss till den andra byggnaden), men ibland om man har lite bråttom eller inte ids "gå över" så äter man lunch vid sitt skrivbord eller i ett litet konferensrum som också finns här. 

En dag strax innan lunchtid så kom Herr Dysterkvist till mig och frågade om jag möjligtvis av misstag hade råkat ta hans matlåda? Nej, jag har inte haft lunch än, svarade jag och framkastade sedan den i det läget inte helt orimliga teorin att det kanske i så fall var Stefan som hade råkat ta fel låda. Stefan är en person som är allmänt omtyckt och jag tror att om man inte gillar Stefan så har man nog heller inte en enda vän i hela världen, men han också rätt glömsk och ibland på gränsen till lite virrig så om någon inte skulle känna igen sin egen matlåda så var det väl han.
Herr Dysterkvist påtalade att han hade "känt lukten av bakad potatis" när han stod ute i labbet och jobbade, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då för det är inte är helt ovanligt att det luktar mat i våra lokaler. Källan till det är att grannfastigheten som back in the days var ett AMU-center som för ett antal år sedan började användas som temporär skola dit man flyttade elever medan andra skolor i Ankeborgs tätort renoverades och nu har det på något vis blivit en permanent lösning i detta industriområde från 60-talet. Vårt friskluftsintag till allmänventilationen sitter på ett ställe där det händer att folk står och tjuvröker så att det luktar cigarettrök i våra lokaler, men då och då händer det också att det luktar mat, kanske från hemkunskapen eller skolköket.

I alla fall. Jag och Herr Dysterkvist gick över till det officiella fikarummet. Där mötte vi Stefan, som då  fick frågan om han råkat ta Herr Dysterkvists matlåda av misstag. Nej, jag hade ingen matlåda idag, jag har varit borta vid kiosken och ätit en grillad korv, svarade Stefan, och sedan kom vi in på en gång när Stefan och vår dåvarande ekonomichef råkade förväxla sina matlådor. Båda hade en sån där vit plastlåda med rött lock från Ikea som alla hade ett tag, och den här dagen slumpade det sig så att båda två hade  med sig samma maträtt. Stefan hade med god aptit redan hunnit sleva i sig hela portionen när dåvarande ekonomichefen bara Men det här är ju inte min spaghetti och köttfärssås...? med anklagande stämma. Stefan drog denna anekdot som utspelade sig långt innan Herr Dysterkvist hade börjat på jobbet, och sen sa Herr Dysterkvist att han kanske hade glömt matlådan i bilen och sen var det inget mer med det. Fast sen när vi kom tillbaks till labbet och han hade gått omvägen om parkeringen så visade det sig att det hade han inte men då tänkte jag att då har han väl glömt den hemma då och sen var det inget mer me det heller. 

Nästa dag var en fredag och när Herr Dysterkvist kom på morgonen så frågade jag honom om han hade hittat sin matlåda, för det är ju ändå rätt konstigt att en matlåda bara skulle försvinna ur ett kylskåp som står långt in i en lokal som i det närmaste är lika ointaglig som Fort Knox. Nej, svarade Herr Dysterkvist surt, det hade han inte. Men vad konstigt? tyckte jag för det är ju liksom inte så att kreti och pleti vandrar genom labbet. Mitt kontor ligger dessutom mitt emot det kombinerade köket slash omklädningsrummet slash förrådet och jag tycker ju att jag skulle ha märkt om någon ur kung Davids livvakter eller motsvarande skulle ha klampat in och börjat rota i kylskåpet, men visst, någon gång hade jag kanske något ärende ut i verkligheten så jag kan väl inte säga till hundra procent att jag haft koll och  att vakta kylskåp står möjligen på Anna Skippers befattningsbeskrivning, men inte min. Herr Dysterkvist höll med om att det var konstigt, och jag sa något om att det i så fall ju skulle innebära att någon obehörig varit i våra lokaler och rotat i vårt kylskåp och det kändes ju i så fall väldigt olustigt. Jag tycker inte det är olustigt, sa Herr Dysterkvist med en min och ett tonfall som sade det motsatta och det uppstod en del förvirring här innan det framkom att Herr Dysterkvist inte riktigt förstod innebörden av uttrycket "olustig" utan snarare trodde att det var en variant av "lustig". Herr Dysterkvist är svensk och har till och med en förälder som är svensklärare, men ibland när man pratar med honom är det som att han inte riktigt kopplar ihop ord och ords betydelse. Sedan drog han en lång harang om att han visste att han hade haft matlådan med sig, hur han hade preppat den för att han skulle träna efter jobbet och nämnde åter att han tyckte att han hade känt lukten av bakad potatis när han stod ute i labbet. Det var ju till slut inte mer att säga om det, utan han gick iväg för att börja jobba, men efter en halvtimme eller så kom han tillbaks och sa Nej, nu ska jag lägga korten på bordet, vilket blev ytterligare ett sånt där uttryck som användes lite felaktigt för nu fick jag intrycket att han skulle avslöja någon form av sanning om den där djävla bakade potatisen, typ i stil med Jag trodde att jag hade en matlåda med bakad potatis men det var nog bara för att jag kände lukten av det som jag fick det för mig, men istället kom det Jag tror det är Stefan som har tagit den och att han ljuger om det! 

OJ, sa jag och baxnade lite inför denna ändå rätt saftiga anklagelse. När jag hämtat mig lite sa jag att det verkligen inte låter som den Stefan jag känt och jobbat med i över 20 år, att han skulle kunna ta någon annans matlåda av misstag har ju bevisligen hänt (en gång på 20+ år), men det förutsätter ju liksom att det finns två lika likadana och han hade ju inte ens haft någon matlåda med sig igår. Det måste vara så, vidhöll Herr Dysterkvist, för jag tror inte det är du, så därför måste det vara han. 

Det var ju skönt att vara friad från Herr Dysterkvists barocka anklagelser, men ändå. Varför i hela fridens namn skulle Stefan göra det? undrade jag, och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på, och jag kommer aldrig att få reda på det heller, men jag blir bara så djävla förbannad att man inte kan få ha sin matlåda ifred, fortsatte han och var liksom helt svart i ögonen och fortsatte att orera en god stund om att han visste att han hade tagit den med sig och han hade förberett si och så för han skulle träna efter jobbet och så vidare. Men om det nu är så att någon skulle ha ätit upp din potatis, skulle inte själva matlådan den låg i vara kvar här någonstans då i såna fall? undrade jag och kände  hur mina dolda Sherlock Holmes-skills gick igång, men Herr Dysterkvist påpekade att "när man har något att dölja så ser man ju till att röja undan bevisen också" i en ton som om det handlade om Palmemordet allraminst. Så du menar att medan du stod ute i labbet och jobbade så skulle Stefan ha råkat få syn på din matlåda med bakad potatis och sen varit så iskall att han helt utan skrupler mikrade den, åt upp den OCH  sedan gick och slängde själva matlådan efteråt medan du stod i rummet intill? undrade jag och fick en vision av hur det här skulle ha låtit i en amerikansk domstol (i alla fall i amerikanska filmer), liksom DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE? Jo, instämde Herr Dysterkvist, så måste det ha gått till "för det fanns ju ingen annan förklaring". Nähä? Den här diskussionen eller vad man ska kalla det kändes helt surrealistisk, och sen var det dags för ett möte som vi båda skulle vara med på och sen var det jobb och sedan blev det helg och inget mer blev sagt om detta för man är ju ändå inte i första hand anställd för att regissera den nya biofilmen Jakten på den försvunna matlådan. Frågade i och för sig Stefan om han var säker på att han inte hade råkat sätta i sig en bakad potatis av misstag (och kom då lik förbannat farligt nära åtminstone en variant av DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE?) och han svarade (såklart) att det hade han INTE gjort, och det var det ju (såklart) ingen som hade trott heller, och vi himlade med ögonen och bara men herregud, händer det här verkligen? 

På måndagen som följde skulle jag ha medarbetarsamtal med Herr Dysterkvist. Hade vänt och vridit på ovanstående i mina ögon märkliga incident både en och tio gånger under helgen som gick och velat mellan att a. låta det bero och rinna ut i sanden, och b. ta upp det till diskussion eftersom jag tycker det är sinnessjukt att anklaga en kollega att både stjäla och ljuga utan att ha ett endaste bevis för varken det ena eller det andra. Hade jag varit Stefan hade jag blivit skogstokig, men Stefan är som en gås så det bara rinner av honom. Landade till slut i alternativ b, för jag hade ändå andra mindre kul grejer att ta upp angående Herr Dysterkvists arbetsmoral, så jag tänkte att jag kan väl lika gärna ta all skit på en gång. 

Tog alltså upp, efter att jag tuggat mig igenom den mögliga gamla surdegen om den bristande arbetsmoralen, att jag inte tycker att det är okej att anklaga en kollega för både stöld och lögn utan att ha mer än en diffus och högst subjektiv känsla av att det måste vara så eftersom det inte finns någon annan förklaring. Herr Dysterkvist menade på att han inte hade anklagat någon eftersom han inte hade sagt det till någon annan än till mig. Ja, men det är väl illa nog att jag VET att du tänker så om en kollega, har du såna misstankar så får du faktiskt hålla dom för dig själv, svarade jag rätt stramt. 

Då började Herr Dysterkvist svamla rätt så osammanhängande om att det hade blivit ett missförstånd och att det stod en matlåda med lasagne i kylen och han bad om ursäkt om han hade anklagat någon. Jag uppfattade det då som att han hade haft med sig en matlåda med lasagne, men fått för sig att han hade haft bakad potatis och sedan helt enkelt varit så inställd på det att han inte hade sett matlådan med lasagne. Sånt kan ju absolut hända eller jag vet inte, men det finns ju den här Mandelaeffekten och såna där grejer som man är övertygad om har hänt och så har de inte det, så det finns säkert Matlådeeffekten också, men huvudsaken var ju ändå att a. ingen utomstående hade varit inne hos oss och snott en matlåda, och b. Stefan inte längre var oskyldigt anklagad för internt matlådetjuveri, så därmed tänkte jag att saken var utagerad.

Dagarna gick, veckorna gick och den där matlådan i glas med lasagne i stod fortfarande kvar i kylskåpet. När den började få en lätt patina av mögel frågade jag Herr Dysterkvist i en ton av apropå ingenting, om det var hans matlåda, för den var inte min och inte Stefans "och den har ju stått där rätt länge nu". Nej, det var ju den matlådan som någon ställde dit den gången när de tog min bakade potatis, svarade Herr Dysterkvist och det visade sig att den såkallade Mandela-Matlådeeffekten som jag tyckte mig uppfattat inte på något vis delades av Herr Dysterkvist utan hans bild av vad som hänt var att någon smugit sig in på labbet och bytt ut hans matlåda med bakad potatis mot en med lasagne och därefter försvunnit spårlöst för att sätta i sig Herr Dysterkvists bakade potatis istället för den medhavda lasagnen. Men...vem skulle ens göra något sådant? undrade jag och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på för han var enligt sig själv "inte en sån som tog andras matlådor".  

Som väl var hade Herr Dysterkvist vid det laget redan sagt upp sig och det var bara ett par veckor kvar tills han skulle sluta, så jag lät det hela bero. Stefan kom med ett förslag att vi i samband med avtackningen skulle lämna över ett kort där det stod PS: Potatisen smakade utmärkt men du skulle ha saltat lite mer eller något i den stilen, men det vet man inte vilka mörka krafter som skulle kunna ha aktiverats i och med det, så vi vågade inte. Men det här kommer att bli en historia som berättas om och om och om igen vid de arbetsplatsmässiga motsvarigheterna till lägereldarna i åratal framöver, känner jag på mig. 

She studied the lines of my face

Igår jobbade jag, blev irriterad på en person för hen är så...liksom otrevlig fast på ett subtilt sätt som jag inte riktigt kan sätta ord på, det är inte direkt passivt aggressivt men någonting ditåt, sådär så att man efter ett samtal måste fundera på om man har gjort något fel? eller vad det kan vara som gör att hen förmedlar missnöje eller att andra är bromsklossar när de bara gör sitt jobb. Eller som det här: igår sa vår logistikansvarig att det äntligen skulle börja komma containrar från Kina "från och med den 17" (för kännedom så seglar inte båtar från Asien genom Suez längre och därför tar alla såna leveranser mycket längre tid än planerat, slut på info från tillverkningsindustrin), den här lätt otrevliga personen (DLOP) svarade då "nej, de ska komma den 16" och logistikansvarig svarade att nej, det var den 17 och jag fyllde i att det hade varit den 16 men blivit ändrat till den 17 "enligt listan" (som mailats från hamnen dit containtrarna skulle anlända). 
DLOP: Jaha, det var värst vad du hade koll då!
Jag: Japp, jag såg det i den där listan som logistikansvarig mailade ut. 
DLOP (raljerande och med adress till logistikansvarig): Jaha, nu är hon och lägger sig i detta också!
Jag: Nä, alltså det var mest att eftersom X är sjuk så kände jag att jag behövde vara lite uppdaterad ifall jag skulle behöva stötta upp där, det är ju svårare när man ska hjälpa till om man bara kommer mitt i och inte har en aning om något liksom. 
DLOP: Jaha, välkommen till vår värld, då vet du hur vi har det hela tiden.

Det ser ju rätt harmlöst ut i skrift och är väl strängt taget egentligen inget att haka upp sig på, men det är något med tonfallet som irriterar mig, det är ju liksom inte som att jag motarbetar någon? Plus att budskapet (i min tolkning) också är lite att jag lägger mig i saker, och i normala fall bara seglar omkring på en räkmacka medan DLOP och hens gäng sliter med att sätta segel vid masterna i full storm varje dag. Eller nåt, jag vet inte. Men det stör mig. 

En annan sak som stör mig är den här konsultgubben som till synes mest lallar omkring och gör exakt noll procent nytta. Ett exempel i nutid: han fick ett praktiskt problem att lösa, och då kommer han till mig för att höra om jag visste hur man skulle göra. Jag sitter verkligen inte inne med några sanningar kring det konsultgubben jobbar med har förklarat minst en miljon gånger snart för konsultgubben att jag kan INGENTING om hans område. Hänvisar honom därför till produktlinjechefen, som sitter i ett annat land och med vilken konsultgubben har möte varje vecka så det är ju inte som att det är en okänd kraft. Produktlinjechefen ger förslag på saker man kan undersöka kring det aktuella problemet. Konsultgubben kommer då till mig och undrar vad produktlinjechefen menar. Jag säger att det kan jag ju omöjligt veta och hänvisar tillbaka till produktlinjechefen. De mailar lite fram och tillbaka, cc:ar mig varje gång och efter varje mail kommer konsultgubben in till mig och frågar om jag "sett produktlinjechefens mail"? och vill diskutera olika aspekter av det och vad kan han ha menat med ditt och tror jag att han vill datt? Trots att jag VARJE GÅNG säger att jag vet inte, du får fråga honom, jag har ingen aning. Men det budskapet verkar ju fastna väldigt dåligt hos mottagaren. Sen är konsultgubben en sån här person som liksom älskar att höra sin egen röst och som har noll procents känsla för huruvida det är läge för lite chittchattande eller ej. I min värld är det oftast EJ för jag gillar inte att bli avbruten när jag jobbar med något och att bli avbruten för att någon jag inte gillar ska typ kommentera vädret eller motsvarande är väl illa nog, men att någon jag inte gillar ska inleda ett samtal om meningslösa saker som vädret, förvänta sig svar och så ska man plötsligt behöva veva igång en helt intetsägande dialog och stå och snicksnacka om ingenting en stund trots att man tycker att chittchattpersonen ifråga är en djävla mjöldryga som kan gå och gräva ner sig någonstans.

Eftersom man inte är Saga Norén, länskrim Malmö, så försöker man ju ändå hålla lite god ton, men vissa människor, TILL EXEMPEL konsultgubben och innan honom JätteBebisKollegan, uppfattar ju inte subtila signaler som att man sitter och stirrar in i en skärm och fingrarna går som lärkvingar över tangentbordet och man bara helt förstrött svarar Mmm...när någon frågar, utan att släppa blicken från skärmen. Hade jag gått in till någon och fått det bemötandet hade jag backat ut igen och antagit att personen var upptagen, jag hade väl för fan i alla fall inte antagit att det var okej att veva igång ett helt samtal som inleds med att bussen var försenad och på tal om det så var det en igår som hade ett busskort som bara gällde i kommun X men de var i kommun Y och då sa chauffören ditt och sen sa passageraren datt och samtidigt klev det på killar med stora ryggsäckar som var turister från Tyskland, eller kanske var det Belgien, det var svårt att veta och då hade de inte appen med vilken man köper biljetter och då sa chauffören ditt och de här tyska, eller kanske att de var holländare förresten, killarna med ryggsäckarna sa datt, eller det var vad konsultgubben trodde i alla fall, för det här var en helt autentisk monolog som jag fick det tvivelaktiga nöjet att avlyssna fastän jag satt halvt bortvänd och kollade in i en av mina skärmar och enligt mig bara signalerade JAG ÄR FÖR FAN INTE INTRESSERAD. Men såna signaler nådde uppenbarligen inte fram till konsultgubben så snart kommer jag väl att förvandlas till Saga Norén, länskrim Malmö, may her soul be blessed. 

Efter jobbet så åkte jag hem i ilfart, powerwalkade med hundarna "ett varv runt backarna" som vi brukar kalla en viss runda, kom hem, lastade in min man, grästrimmer och motorsåg i bilen och åkte tillbaka till stallet för fixardag. Faktiskt var det en, med tanke på att det var tisdag eftermiddag i semestertider, riktigt stor skara som anslöt och sånt gör ju en glad in i själen, föreningslivet FTW liksom. Jag och en  ridkompis skulle röja vid staketen i en hage där det gick två ponnyer. Trodde jag alltså, men när jag anslöt sa ridkompisen att det var bra att jag kom för vi måste ta in ponnyerna för den ena var halt. Hon tog den halta, jag skulle fånga den andra som inte på något vis var intresserad av att lämna sitt goda gräs utan tungt vägande skäl, och det finns väl inget mer irriterande än när man närmar sig en häst och den bara sprätter iväg utom räckhåll hela tiden? Just den här ponnyn är också något av en ensamvarg och bryr sig inte om när kompisarna försvinner så det hjälpte ju inte att min ridkompis gick mot grinden med den halta ponnyn. Men till slut lyckades jag i alla fall kasta grimskaftet runt halsen på honom och då var det som att han gav upp och vi kunde få in dom och sen blev det ju lite pyssel kring det. Sen beväpnade jag mig med en häcksax och återvände till hagen och röjde loss bland nässlor och björnbär. Fan vad det var jobbigt. Brände mig på nässlorna, rev mig på björnbären och fick stötar av elstaketet så nog kände jag att jag levde alltid. Sen åt vi grillad korv och gjorde upp ett schema för vem som skulle fodra och fixa med de hästar som stod inne de kommande dagarna, för stallpersonalen har semester och tanken är ju då att hästarna ska gå på bete och inte kräva mer än den vanliga dagliga tillsynen. I normala fall går det bra, men i år så har vi haft en häst som fick ett djupt sår på kinden som har fått sys och så nu en i princip blockhalt ponny. NU RÄCKER DET, känner jag. 

Ja, sen var det väl bara att åka hem, ge hundarna kvällsmat och ut med dom en runda och sen duscha och gå och lägga sig. Idag ska min man ta bussen till stan och efter att jag har slutat så ska jag hämta upp honom och så ska vi besöka Byggmax för att köpa spik och lite annat som behövs till uthusbygget. Yay, eller kanske inte. Men hellre att han är med än att han ber mig "svänga inom" och köpa något, för han ger alltid så diffusa instruktioner och för övrigt så heter ju bygg-grejer så diffusa saker, det är tum hit och cc dit och så hittar jag inte det han ska ha och måste fråga nån 19-årig sommarjobbare som inte heller vet någonting och sen slutar det med att jag hetsar runt som den flygande holländaren mellan Biltema, Optimera, Jem & Fix och liknande ställen för att försöka hitta saker som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är eller vad det ska vara till och därför inte heller kan fatta beslut om det går att ersätta med något snarlikt. Det är ett mycket överskattat nöje, tack men nej tack. 

So close, no matter how far

I did it, nästan åtminstone. Sprang 5 kilometer alltså. Enligt väderleksprognosen skulle det vara 20 grader och mulet, men i verkligheten var det 27 grader och sol. Jag är ju mycket känslig för när det "blir för varmt", det orkar jag inte med, men samtidigt vill jag följa det här programmet som Fotspecialisten har satt upp så att jag är i fas när jag ska träffa honom nästa gång, vilket är ett par veckor in i augusti om jag inte minns fel, det var i alla fall innan Tjejmilen. Är inte så himla brydd över själva Tjejmilen egentligen, för runt tar man sig alltid på ett eller annat sätt. Men träningen inför ska göras och då kan man inte hålla på och fega ur varenda gång vädret inte är med en, så jag iväg. De första tre kilometerna gick ändå helt okej, första delen går på grusväg utan skugga men då är man ju i början och har inte fått upp ångan riktigt, och sen när värmen stiger och svetten börjar flöda är det stig i skuggig skog. So far so good, MEN sen ska man ut på grusväg igen och då är det BÅDE stekande sol, ingen skugga och sånt där svagt uppförslut som aldrig verkar tar slut och det blev fan i mig för mycket, fick vid två tillfällen ta en liten paus och gå kanske 100 meter innan jag rasslade igång igen. Det var ju lite deppigt, men jag får som panik när solen bara tokgassar och det känns som att man håller på att implodera av värme och man har som tapetklister i munnen för all saliv har torkat in och kan varken svälja eller spotta.
 Tröstade mig med att jag tyckte sånt var asjobbigt även när jag var relativt vältränad, så det är väl inte konstigt att jag tyckte det här var en variant av helvetet på jorden. Blev ändå lite endorfinfylld när jag svalnat något och började köra hemåt. 5 kilometer minus kanske 200 meter är ju ändå inte fyskam och  speciellt inte i denna värme och fötterna kändes okej så på det hela taget kände jag mig rätt nöjd. Och det var ju tur för väl hemma bad min man mig att flytta alla (enligt honom) "mina" krukor från uthuset, något som han uppenbarligen var oförmögen att göra själv fastän han i övrigt släpat ut varenda pinal på egen hand, men jaja. Släppte ut hönsen, gick en minipromenad med hundarna för det var som sagt 27 grader varmt, och tog sedan itu med detta trök. Det fanns rätt många krukor men tog väl egentligen inte så jättelång tid, det var mest tråkigt. Men nu är det gjort! Gick in, tränade pilates och gjorde fotrehab, vek 200 A4-papper till A5-storlek, reklamblad om vår ridklubb som vi ska dela ut i olika sammanhang eftersom vi inte har råd med någon annan marknadsföring och sen var det ÄNTLIGEN dags att få slänga sig i soffan och slappa. 

Idag är det jobb, sen hem och fiska upp min man och vår röjsåg och tillbaka till stan för idag är det fixareftermiddag/kväll i stallet så resten av dagen lär ju gå till det. Noterade också att krusbären är mogna så på onsdag måste jag plocka av dom innan de börjar spricka och alla traktens getingar kommer dit och ställer till med kalas. I min mans förra trädgård fanns en buske som gav extremt stora krusbär och när vi  skulle flytta så grävde jag upp den, snudd på med livet som insats för den har också extremt stora taggar. Det tog några år för den att etablera sig, men det var det värt. På torsdag blir det en sväng till tippen hoppas jag. Min man har ju en tendens att knö in allt han vill bli av med på första bästa lediga yta han får syn på, och nu går det knappt att komma in i carporten vedporten eftersom allt emballage till den nya duschkabinen ligger inknött där tillsammans med en massa gamla synder i form av allehanda bös. Det är en ständigt återkommande källa till dålig stämning hos oss, jag tycker att jag lägger timmar och åter timmar på att rensa, städa, organisera i carporten vedporten så att det vara snyggt och prydligt och man bara ska kunna gå in och hämta ved, stapla ved, såga ved, whatever, sen startar min man upp något projekt och vips är man istället tvungen att kliva och klättra över en massa grejer som han tryckt in där "så länge", men aldrig att han sedan tar tag i det för att åka och slänga det? Nu råkar det ju vara så olyckligt att återvinningsstationen i Nästan-Österlen bara har öppet måndagar och torsdagar och det är ju de dagar jag rider och därför behöver bilen, men jag skulle påstå att det är fullt möjligt att även andra dagar köra till grannbyarnas återvinningsstationer som har lite mer generösa öppettider. Plus att nu är det sommaruppehåll i ridningen sedan flera veckor tillbaka, men ändå har noll initiativ till tippkörning tagits från hans sida. Jaja. Nästa vecka ska jag träffa Jenny och dricka vin och då ska jag ondgöra mig ännu mer över det här, känner jag. Hehe. 

Glöm aldrig Tintin

Har läst Glöm aldrig Tintin av Sanam Gharaee. Detta är handlingen:

8 januari 2023 skickade jag iväg min åttaårige son Tintin för att ha umgänge med sin pappa Alexander. Tintin som var världens gladaste kille. Omtänksam, snäll, och påhittig.

Alexander hade varit svärmorsdrömmen som höjt mig till skyarna. Sen kom Tintin. När allt inte längre var på Alexanders villkor var jag inte längre den fru han önskade. Åren som kom kantades av hot och psykiskt våld. Trots det kämpade jag hårt för att skapa en kärleksfull vardag för mig och Tintin. När Tintin började bli rädd och vägra umgänge slogs jag, förgäves, för att Tintin skulle slippa träffa sin pappa. Inte ens när Alexander misstänktes försöka kidnappa Tintin utomlands stoppades umgängena. En pappa har tydligen rätt till sitt barn. Till vilket pris som helst.
"Det kommer gå bra", var det sista jag sa till Tintin innan han åkte.
Men det gick inte bra. Några timmar senare knackade polisen på dörren. Alexander har gjort det oåterkalleliga. Han har tagit livet av mitt barn.
Fallet Tintin fick stor uppmärksamhet våren 2023. I Glöm aldrig Tintin skildrar Sanam Gharaee kampen för sin sons frihet. Boken är en sann berättelse om en mamma som försöker rädda sin son från en våldsam man - och förlorar mot det svenska rättssamhället. Om att få sitt barn mördat av den man en gång älskade allra mest.
Frågan på allas läppar var och är fortfarande: Hur kunde det få ske?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. När man som utomstående läser en sån här berättelse känns det helt osannolikt, men uppenbarligen är det ju inte det. Så tragiskt och sorgligt. Betygsätter inte den här boken pga finns liksom ingen rimlig skala. 

Vecka 29

Men det är helt galet att det är VECKA TJUGONIO och att det fortfarande är tre veckor kvar tills min semester börjar. Också helt galet att jag inte äter mer jordgubbar, det är ju ändå det bästa med sommaren men bortsett från midsommar och nån liter köpt efter det så har det varit en jordgubbsfri sommar so far. Tycker de är så himla dyra i år? Ja, allt är ju förvisso dyrt i år, men 50 spänn för en liter (som man ju, om man är jag, glufsar i sig på nolltid) flera veckor efter midsommar? Inte okej. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Det gick bra, men herregud vad långsamt det går! Har ju aldrig varit snabb, men så här långsam som jag är nu så tror jag att jag nästan skulle kunna bli passerad av folk som promenerar i ett raskt tempo. MEN: 6 minutes or 16 minutes: a mile is still a mile som det står i den peppiga Runners 40+-Facebookgruppen som jag är med i. Nu har jag sprungit 3 kilometer två gånger i veckan i två veckor och nu är det alltså dags att trappa upp till FEM KILOMETER. Det känns mastigt när tre kilometer känns som att det är på gränsen av ens förmåga. Fem kilometer är dessutom liksom en magisk gräns för mig för (enligt mig): kan man springa fem kilometer kan man också springa tio, och kan man springa en mil kan man också springa två, det är bara en fråga om pannben. Nu har jag ju inga planer på att springa några fler halvmaraton, men den där Tjejmilen närmar sig ju med vad som känns som ljusets hastighet. Första året jag sprang tog jag mig (också) från i princip helt otränad, men då hade jag ju ändå tränat sen i...april, maj någon gång kanske. Nu är det juli, och jag är dessutom betydligt äldre än vad jag var då, så det är lite som att rassla igång ett gammalt tröskverk som har stått på en loge i en massa år, dammigt och övergivet. Men det är bara att bita ihop.

Efter löpträningen åkte jag till Willys och handlade, sedan hem och tränade ett pass pilates. Kollade på nationshoppningen från Falsterbo och såg Sverige vinna! Såg också en irländare som ramlade i vattengraven, det tror jag i princip aldrig att jag har sett förut. Ingen skadade sig och allt gick bra, så då kan man väl få fnissa lite i efterhand. Sen åt vi middag och kollade på sista avsnittet av The Glory. Tyckte det var en serie som ändå "hade nåt", fast den hade gott kunnat tajtas till lite. 

På lördagen skulle det regna hela dagen och det gjorde det också, verkligen strilade ner från arla till särla. Remus bäddade ner sig i soffan och deklarerade att han inte tänkte ta ett steg utanför dörren om det inte var absolut nödvändigt, så jag hade bara Tage och Laban med mig. Gick drygt 14 km och efter kanske halva tiden så började min regnrock läcka. Jag köpte ju en regnkappa förra året, den ska hålla 10 000 mvp stången och det gör den kanske men det hjälper ju inte när den läcker vid fickorna, man blir blöt i alla fall, så den är inget att ha annat än vid ett lättare duggregn kanske. Rotade fram mitt gamla regnställ som jag köpt i en jaktaffär för hundra år sedan och som jag sedan haft i bilen in case of regn. Kläder från jaktaffärer brukar borga för god kvalitet och jag har testat detta regnställ i skarpt läge i spårskogen ett flertal gånger och funnit det vara helt vattentätt, men nu visade det sig att gummit hade börjat åldras och spricka så det vattentäta var ett minne blott. JAHA. Kom hem, skalade av mig alla blöta kläder, hängde upp på tork, tränade benpass och gjorde fotrehab. Sen låg jag på soffan och läste och väntade på att sändningarna från Falsterbo Derby skulle börja. Det gjorde dom aldrig för det blev  först framflyttat och sedan inställt p g a regnet. Det var ju trist. Ännu tristare var detta: Skulle ställa in en flaska vatten i kylskåpet och tappade den rätt på min fot. Det låter ju helt odramatiskt, men HELVETE vad ont det gjorde, det kändes som att stortån blivit helt krossad. Tur att det var min bättre fot i alla fall så att det blir jämna plågor, sa jag sarkastiskt till min man efteråt. 
Lagade middag och så började vi kolla på andra säsongen av House of Dragons. Hade glömt rätt mycket från första säsongen, till exempel vem som är släkt med vem och det underlättar ju inte heller att nästan alla Targaryans heter någonting med ae som låter nästan likadant. Aja, det ger sig väl kanske. 

Igår tog jag min (nästan) krossade tå och traskade iväg med två av tre hundar. Det regnade inte men var mulet och lite småruggigt så jag tog en fleecejacka. Sen kom förstås solen fram efter tre minuter och sken sedan tjänstvilligt under hela promenaden. Dock var mina skor fortfarande blöta efter gårdagen och att gå i blöta skor utan strumpor genererar friktion som sakta men säkert skrapar bort skinnet på utsatta delar av fötterna. Var helt blodig om fötterna när jag kom hem och skalade av dom igen, skorna alltså, fast det såg mycket värre ut än vad det var. Tvättade fötterna, tränade ett pass pilates, stekte pannkakor till lunch. Sen var det soffa och bok och så småningom Falsterbo Grand Prix där det väl gick lite sisådär för de svenska ekipagen om man ska vara ärlig, men vi har ju också blivit extremt bortskämda med framgångar de senaste åren så det är klart att förväntningarna är höga. 

Ja, det var väl i stort sett helgen det. Kollade lite på EM-finalen i fotboll, men efter 45 minuter och noll gjorda mål så gav jag upp och gick och lade mig. Andra halvlek var tydligen mer dramatisk och det slutade 2-1 till Spanien, men då sov jag min skönhetssömn. 

Den här veckan händer inte så mycket. Fixarkväll i stallet imorgon, det blir väl bara vi närmast sörjande misstänker jag, samt besök hos Laserkvinnan på fredag. Det är väl allt så här långt i alla fall.