Till stallet istället, v 24 2024, pt 2

Alltså näe vad misslyckad terminsavslutning det blev. Vi hade planerat att vi skulle rida caprilli, men så blev ridlärare V sjuk, det kan ju såklart hända vem som helst, men vikarien tyckte att vi skulle köra WE istället. Förra gången vi körde WE var i vintras, det var inte kul då men det är åtminstone kul med ridlärare V för hon är så glad och sprallig. Den här vikarien gillar jag inte som person, men det är det många andra som gör så det är väl hon och jag som inte har kemi då. Mitt ogillande bygger på händelser  sommaren 2018 när jag skulle ta hand om Bulldozern när hon var halt. Upplägget var att den här vikarien, vi kallar henne X, skulle åka dit på morgonen och fodra och sätta på kylbandage och promenera med henne och jag skulle göra samma sak på eftermiddagen plus mocka. Och så kom det en dag när jag hade mockat och behövde fylla på spån. Det här var ju på sommaren när de andra hästarna gick på bete och personalen hade semester, så jag frågade en privatryttare vems spånbalar det var som låg där och där, för man vill ju liksom inte ta någon annans, men det var ridskolans spån sa hon, så då körde jag in en bal och ströade i Bulldozerns box. Fick sedan ett så sjukt otrevligt mess från X att det var absolut förbjudet att ta av det spånet, istället skulle man ta av spånet som låg i en box i en annan del av stallet. Och hur FAN skulle jag kunna veta det? Skrev tillbaks att jaha, okej, det visste jag inte, jag frågade en privatryttare som sa att jag kunde ta av det, men då borde jag dessutom ha fattat att jag skulle ha frågat X. Gjort är ju dessutom gjort, det hade väl räckt att X hade skrivit Nästa gång du fyller på spån till Bulldozern kan du ta av det som ligger i NN:s box istället för att få mig att känna mig som Skånes genom tiderna största spåntjuv. 

Tänkte ändå att jaja, då var då och nu är nu och nu får man ge det här en chans, men NÄE. Tror inte hon sa ett ord till mig på hela lektionen, hon sa generellt inte mycket till någon utan pratade bara om WE, men de andra fick ju i alla fall LITE feedback, tyckte jag. Jag har absolut all respekt för människor som håller på med WE, men det här med att göra det någon gång då och då blir ju mest att man rider runt, runt och gör samma sak hela tiden, känns det som i alla fall. Och sen har jag svårt för den typ av pedagogik som bygger på att man frågar folk om det man ska lära ut och därför inte vet, typ: det stod tre koner utplacerade och så frågade X Jaha, vad tror ni man ska göra här? och det var det ju ingen som visste, och på något annat ställe Vad tror ni detta hindret heter? och det var det ju inte heller någon som visste, så det blir ju liksom inte direkt någon dialog ändå.
Sen var det en övning som heter "grinden" där man skulle rygga, då skulle man komma en och en och så skulle hon hjälpa en. När hon hjälpt fem av sex och bara jag återstod så sa hon Nu tänker jag att vi ska rida en liten bana så ni som inte gjort grinden kan få träna lite på den i slutet av lektionen. Och så red vi en bana, och sen när alla gjort det så sa hon Grinden kan ni träna på en annan gång, nu tänker jag att ni ska rida slalom i galopp. Slalom i galopp är inte så lätt som man skulle kunna tro för när man svänger blir det ju som förvänd galopp. Köttbullen var jätteduktig och höll galoppen like a queen genom hela slalomet, men den enda som sa att hon var duktig var jag. Och sen var lektionen slut och jag hade inte fått träna på att rygga. Har inte ens lust att ha överseende med att det inte kan vara så lätt att hoppa in  med kort varsel när man inte känner gruppen, för man kan i alla fall bemöda sig med att fråga Har alla kommit på grinden? eller liknande. Plus ge lite djävla feedback. Hade lust att skrika MEN ÄR JAG OSYNLIG ELLER? men så gör man ju inte. Men det gjorde mig på sjukt dåligt humör. Tur vi har en extra dressyrträning nästa torsdag så det förhoppningsvis blir lite mer normal känsla. 

In the atomic heat

Igår när jag gick från jobbet så skojade jag och sa att jag skulle ha en delad tur, precis som i vården. Som ju måste vara det mest korkade sättet att lösa bemanning på, jag fattar inte hur man inte skulle kunna få ihop det på annat sätt? I industrin förekommer det ju också att man jobbar 24/7 men inte fan finns det några delade turer där, så det borde ju kunna gå att lösa utan att fördärva en hel arbetsdag. Kan man ju tycka. Men just igår och i mitt fall så var det en förnämlig lösning att slippa vara på jobbet mellan 05-17. Jobbade på jobbet till klockan 10.30-ish, åkte sedan hem, gick 7 kilometer med hundarna, åt lunch, gjorde fotrehab. Startade sedan jobbdatorn och jobbade klart dagen hemifrån. Det är kanske inte den mest ultimata arbetsdagen, men någon gång då och då funkar det väl. 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte som var som styrelsemöten i föreningar brukar vara: rätt segt, mycket prat om pengar som inte finns och hur ska vi få det att gå ihop. Ja, det är det ju i nuläget ingen som vet, och det är ju deppigt. Vår klubb har funnits sedan 1940-talet och man önskar ju att den ska kunna hänga med ett tag till, men visst fasen är det tufft. Det är ökade kostnader för foder och hovslagare och  veterinär och försäkringar och det är löner och sociala avgifter och en anläggning som är gammal och en föreningslivsanda som rent generellt i samhället idag är svag. Få personer är sugna på att dra några ideella lass numera, allt ska liksom bara finnas av sig självt på något vis. 

Nog om det. Ikväll är det sista dressyrpasset med Köttbullen för den här terminen, fast jag har anmält mig till en extra dressyrträning nästa torsdag, fast då är det ju inte självklart att jag får Köttis. Men ett ridpass blir det i alla fall, gött. På lördag ska jag hjälpa till på en Pay & Jump och på söndag är jag, hör och häpna. LEDIG. Eller åtminstone har jag inte bokat in något. Egentligen skulle jag ha gått spårprov med Laban, men kursen som spårprovet skulle vara en avslutning på har haft en grupp på lördagar och en på söndagar  där man har kunnat byta dagar lite hit och dit när man haft förhinder, och tanken var att jag skulle gått prov på söndagen även om jag egentligen tillhört lördagsgruppen. Men så var det rätt många i söndagsgruppen som av olika skäl inte skulle komma på slutprovet, så då kom frågan upp om ifall de  kvarvarande istället kunde gå på lördagen så att man slapp ut med domare i två dagar, och då kunde alla det utom jag, men det är ju inte nödvändigt för mig att gå slutprov eftersom Laban redan är färdig viltspårchampion, så då sa jag att jag kunde avstå den här gången. Blev erbjuden ett extra träningstillfälle istället, så det var ju ändå lite win-win. Plus att jag fick en ledig söndag!, vilket känns som en evighet sen, men det är nog bara en känsla för när jag tittar i kalendern så står det i alla fall inget särskilt i den förutom i helgen som gick dårå. Men det har ändå varit viltspårträning i stort sett varje lördag eller söndag sedan vecka 12, så det är väl det som börjar sätta sina spår (SÄTTA SINA SPÅR, höhöhö). Men nu är ju den perioden på året slut, så nu kommer det att trilla in lite hellediga helger framöver. Den här helgen blir det inte, men sen. Denna helg ska min man också iväg på 50-årsfest på annan ort, så det blir dessutom EGENTID för mig. Mmm. Även jag var bjuden på den här festen, men jag har inga problem med att tacka nej. Känner knappt de här människorna, det är gamla vänner till min man som han inte heller träffat med någon större regelbundenhet de senaste 30 åren eller så, och jag skulle väl förvisso kunnat offra en kväll på att sitta och lyssna på när andra catchar upp, men...nä, så roligt är det faktiskt inte. Och så är det det där med "på annan ort", för då måste man fixa hundvakt och då blir det genast en ganska mycket större apparat än att bara ta tåget.  

Det verkar, peppar peppar, no jinx osv, som att knät är lite bättre. Det är fortfarande någonting som hakar upp sig lite, men det känns inte längre som om någon kör in en kniv utan mer att något knäpper till och glider på plats. Misstänker att boven i dramat var söndagens funktionärsuppdrag där det var väldigt mycket stillastående. Har inga problem med att gå mycket, men att bara stå rätt upp och ner kan vara döden för mina knän om det blir för länge. Har haft knäskyddet två dagar, men idag ska jag se om det funkar utan. Hoppas. 

Blackmail keeps you in your place

Det här knät som har börjat bråka vill inte riktigt ge med sig så igår fick jag kapitulera och rota fram något knäskydd ur gömmorna. Som väl är har jag ett helt gäng att välja mellan för back in the days så köpte jag ett knäskydd när jag fick ont i ett knä, sen gick det över och knäskyddet försvann in i någon garderob eller låda och nästa gång jag fick ont i ett knä så kunde jag inte hitta det, fick köpa ett nytt. REPEAT några gånger, senast förra sommaren när vi var i Göteborg och jag fick akut knäsmärta fast det var ju för att jag inte var hemma. Nu har jag i alla fall gjort generell bot och bättring i det avseendet, alla knäskydd ligger i en därtill avsedd låda i den garderob där jag förvarar mina rid- och träningskläder, utom ett par som ligger i den påse där jag förvarar de träningskläder jag har på jobbet om jag skulle behöva ett när jag tränar efter jobbet, och ett annat par som ligger i den garderob/förråd där jag bland annat förvarar väskor och min necessär, så jag aldrig mer ska drabbas av akut knäsmärta på bortaplan och inte kunna göra något åt det. 

Träna skulle jag göra ändå såklart, det trista med artros är ju att man måste hålla igång även om det gör ont. I synnerhet om det gör ont, skulle jag väl vilja säga. Intervaller var inplanerade så jag och mitt knäskydd begav oss ut i spenaten. Det regnade och det finns väl inget mysigare än att springa i ett stilla försommarregn? I tanken åtminstone. I verkligheten sprang jag en runda där första delen är lite off road och går genom en  jättestor kohage och jag skulle väl inte säga att korna betat ner allt, utan den mycket smala och knöliga "stigen" kantades av gräs som nästan nådde mig till axlarna och som tillsammans med vildvuxna buskar mer än gärna lämnade av sig sitt innehåll av tunga vattendroppar och frön. Var bokstavligt talat dyngsur innan jag ens hunnit igenom första delen av intervallerna. Sen kom det vatten på telefonen och plötsligt fungerade inte intervall-appen ordentligt utan ljudet stängdes av ibland och ibland inte. Så det blev väl inte så strukturerat, men knät kändes ändå lite bättre efteråt, som om den här låsningen som kommer och går hade släppt lite, att fysiskt manipulera bort det med att springa på en knölig kostig är kanske modellen? Aja, det återstår att se. 

Kom hem, skalade av mig alla dyngsura kläder, tränade ett pass pilates medan jag lyssnade på hela skivan med temamusiken till Twin Peaks. Satte mig sedan och började pyssla med min telefon. Vi i Bästa Måndagsgruppen™ har en Facebookgrupp där vi ibland kommunicerar med varandra. Det är inte jättemycket aktivitet, det är mest frågor i stil med: Är det någon som vet om vi ska komma ridklädda till teorin idag? och Ska vi lägga ihop till en present åt XXX?, alternativt Jag kommer inte idag, har inte hunnit avboka så kan någon meddela XXX? Det funkar väl sådär, mest för att alla i gruppen inte har Facebook och en annan har har råkat logga ut av misstag och kan inte återställa sitt lösenord. Så som kommunikationskanal är det ju ett ganska bräckligt medium, konstaterade vi i måndags, och bestämde oss för att skapa en WhatsApp-grupp istället. Eftersom jag har varit lite admin för vår slumrande Facebookgrupp så erbjöd jag mig att fixa det (låtsades inte om att jag fram tills typ i februari i år knappt visste att WhatsApp fanns, fast visst, SÅ komplicerat är det ju inte). Men då var man tydligen tvungen att ha allas kontakter inlagda i sin telefon, och det hade jag ju inte. Fast eftersom jag hade fixat present hade alla också swishat mig, så det var ju bara att logga in på Swish, kopiera och klistra in i kontaktboken. Teknikens under va? 

Passade på att rensa lite bland kontakterna också. Man tror man är smart när man lägger in till exempel "Madde" med tanken att man bara känner en Madde. Sen plötsligt känner man en till som då kanske får heta Madelene, men man tänker att man minns ju vem som är vem av dom. Och sådär håller det på och plötsligt har man: Madde, Madelene, Madeleine, Madelen, Madde N, Madeleine H och i stort sett varenda Madde i hela Sverige utom möjligtvis prinsessan Madeleine, och har ingen aning om vem som är vem eftersom de flesta förmodligen är någon som har gått hundkurs för mig eller från något annat diffust sammanhang för tusen år sedan. Nu åkte ganska många Maddar och liknande i papperskorgen. Plus en massa andra människor som jag aldrig någonsin tror jag kommer att kontakta igen. 

Kan dock inte för mitt liv radera numret till en (ska man säga f d här?) bästis som dog 2009. Var tvungen att leta efter det i bloggarkivet för var osäker om jag hade skrivit någonting om det här, men det hade jag nog inte om man inte räknar det här inlägget men det var ju ganska opersonligt ändå, men eftersom jag på den tiden mest använde bloggen som en plats för allmänt raljerande så kändes det fel att plötsligt börja skriva om cancer och död, men det var alltså vad som hände. Har ett antal gånger de senaste 15 åren hovrat med pekfingret över numret och tänkt radera, men...nej. Det blev inte av den här gången heller. 

Idag har jag en lång och seg dag framför mig. I det här projektet jag jobbar med så har vi då och då lite avstämningsmöten och då måste man ha ett tidigt på morgonen för personer i Australien och Nya Zeeland och den delen av världen, och ett sent på eftermiddagen för personer i USA. Och nu ska projektet gå in i en ny fas och det innebär ett möte mellan 8-10 och ett mellan 15-17. Rent teoretiskt så skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle kunna jobba mellan 8-17 sådana dagar, men jag har också  på min att-göra-lista att starta upp vissa saker på labbet så att det är klart när det teamet börjar klockan 7. Så idag är planen att jag ska jobba på jobbet till efter första mötet, sen åka hem, ta en promenad med hundarna och vara lite ledig tills nästa möte börjar. Typ som en delad tur i vården. Inte 100 % optimalt men det får gå. Sen ikväll är det styrelsemöte i stallet som börjar klockan 18 och kan pågå...länge. Aja, man får kämpa på. 

Fallet Mikaela

Har läst Fallet Mikaela av Anna Bågstam, det är en fristående fortsättning på Hemligheten, som jag läste tidigare i år och väl förvisso inte tyckte var någon höjdare, men jag fattade inte att de hörde ihop och den här lät ändå okej i beskrivningen: 

I Fallet Mikaela får Pegasus sitt största och mest utmanande fall hittills. Leon, 23 år, sitter häktad, misstänkt för att ha mördat sin flickvän. 18-åriga Mikaela knivskars till döds hemma hos Leon och bevisningen mot honom är stark.

Advokaten Lydia och hennes biträdande jurist Alex går långt utöver sitt uppdrag för att försöka hitta något som kan få domstolen att tvivla på Leons skuld. I takt med att rättegången närmar sig hittar de oväntade spår och börjar själva undra vad som hänt. Men om det inte är Leon, vem har i så fall dödat Mikaela?

Jag tyckte väl den här boken kanske var snäppet bättre än den första delen, men också rätt klyschig. Karaktärerna känns liksom inte riktigt trovärdiga och det där med att kidnappa någon med att hålla en trasa med eter över hens mun och näsa känns väl som dels väldigt gjort, dels rätt så osannolikt, vem har ens en flaska eter ståendes hemma i garaget och är det verkligen så att det typ räcker med ett andetag för att man ska segna ner och bli medvetslös, är inte det bara en myt? Själva storyn var också på gränsen till svag, tyckte jag. Den här boken får tre väldigt små indicier av fem möjliga. 

Before you shake your head

Har fått någon slags låsning i ena knät som kommer och går och är sjuuuukt irriterande och jobbig. Ett tu tre så pang bara så är det som om någon stuckit in en kniv, ont som fan gör det och knät går inte att böja mer än till en viss grad. Känns inget när jag går, känns inget när jag till exempel gjorde knäböj när jag tränade igår men ibland, lite slumpmässigt verkar det som, när jag ska böja högra knät i en viss vinkel så kommer KNIVEN och det gör svinont och jag blir till lika delar förbannad och ynklig. Detta djävla måndagsexemplar till kropp ändå, va, kan den inte bara BETE SIG? 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, fixade med present till ridlärare A och ridlärare V. Sen fick jag hetsläsa ut en bok som skulle lämnas tillbaka på biblioteket samma dag, för det var sista lånedagen och ingen möjlighet till omlån, fast bibliotekarie-Eva tipsade om att man även kunde smussla ner sina lån i bokinkastet tidigt morgonen därpå. Så långt har jag inte riktigt tänkt, men det kan ju vara bra att känna till om jag skulle komma i någon läs-stress-situation någon mer gång, som jag gjort de senaste veckorna eftersom jag fick hem inte mindre än fyra böcker på 14-dagarslån den här gången. Lämnade tillbaks dom 18.50 igår, så jag hade ändå tio minuter till godo. 

Åkte sen till stallet och red. Eftersom det var sista gången på terminen så tog det lite extra tid för ponnyerna hade flyttat till en ny hage som ligger (ännu) längre bort från stallet och sen skulle det överlämnas present till ridlärare A och hållas tal och tackas och sen skulle vi i Bästa Måndagsgruppen™ såklart också stå och dösnacka lite på stallbacken innan vi äntligen skildes åt på parkeringen. Var väl hemma vid 22.30, i säng 22.45, somnade...oklart när, men såklart inte direkt, så idag är det väl den vanliga tisdagsdimman att ta sig igenom. Ska jobba, springa intervaller, sen hem och träna pilates och förhoppningsvis få en LUGN OCH SKÖN kväll efter det. Hoppas kan man ju i alla fall alltid. 

 

Till stallet istället, v 24 2024, pt 1

Igår var det alltså hoppning och HÖR OCH HÄPNA så tyckte jag det var riktigt kul! För ett par veckor sen sa ridlärare A att vi kunde ju fundera på om det var någon särskild övning vi ville göra eftersom det  inte bara var sista hoppningen utan också sista lektionen för terminen. Och det snackades i stallgången om tävling och kanske "någon bana med lite klurigheter" och jag tänkte att det där får de andra bestämma och jag hakar väl på om det inte är för läskigt. Men ridlärare A är så respektfull mot oss (det är jag och en till i Bästa Måndagsgruppen™) som inte är sådär jätteförtjusta i hoppningen, det är inget hetsande om att vi ska hoppa högre och det är bra bara vi är med och försöker. 

Kontentan av detta blev att vi skulle hoppa en bana på tid, och såklart kan man inte hoppa en bana på tid utan att det blir lite tävling över det. Och då växte plötsligt tävlingshornen ut under hjälmen! Nu ska det sägas att a. hindren var jättelåga, och b. jag hade Köttbullen som jag dels känner väl och är trygg med och som dels ju hoppar allt man styr på. Vi hoppade fram och det kändes bra. Sen var det dags att hoppa banan som var med mycket svängar och hinder på båge. Min plan var att rida korta vägar och snäva svängar, för Köttbullen har ju inte den största och mest vägvinnande galoppen (och skulle hon haft det så hade jag förmodligen bromsat henne eftersom jag inte gillar när det går undan, hehe), och jag tycker jag lyckades rätt bra! Sen fick vi korsgalopp i en sväng, mindre bra, och på en distans stämde inte antalet galoppsprång riktigt så där kom hon lite för nära och rev med sig en bom. Men ändå! Jag var MED! Jag planerade min väg, vågade rida på framåt och tyckte det var ROLIGT. Och det märktes att Köttbullen också tyckte det var kul, det var nästan så att jag tänkte tanken Men om man skulle anmäla sig till Pay & Jump:en på lördag ändå...? men bara nästan alltså. Sa det till ridlärare A efteråt och hon blev ju eld och lågor och bara Ja! Du kan hoppa 40 cm, då behöver du inte hoppa några oxrar! (för det tycker jag också är jätteläskigt) men jag sa att jag fick nog processa detta lite till. 

Jaha, det var vårterminen 2024 det! Har torsdagen kvar såklart, plus att jag har anmält mig till en extra dressyrkurs nästa torsdag. Som det ser ut nu så får vi ha kvar ridlärare A nästa termin också, bra-bra. 

I heard her say over my shoulder: we'll meet again some day on the avenue

Jaha, då var det måååndag. Igen. Pust och stön, det känns som livet bara består av måndagar, helgerna går i en grisblinkning och det är dags att kravla upp ur bingen och ner i grottekvarnen nästan innan man hinner gå och lägga sig. 

I fredags jobbade jag ju som sagt hemma, och jag vet inte vad det är med mig och att jobba hemma men jag tycker det är så segt. Allting är mycket krångligare och besvärligare och fastän jag som i fredags inte ens jobbade en hel dag (eftersom jag ju faktiskt EGENTLIGEN hade tänkt vara ledig) så var jag helt trött och seg, trots att jag varit ute och kört intervallträning på lunchen. Lade mig på soffan och tog en powernap, men istället för att bli pigg så hamnade jag i ett sånt där tillstånd som jag kan hamna i ibland, att jag somnar, vaknar efter en stund, tänker att nu ska jag vara vaken och sen somnar jag igen efter en stund, REPEAT. Tycker det är sjukt obehagligt, nästan som om man vore drogad. Motverkade det genom att gå upp och steka pannkakor till kvällsmat. Vi kollade på The Glory, den är rätt bra men alla personer utom möjligen huvudpersonen och nån till ser exakt likadana ut (tycker jag) och alla heter saker i stil med Joo-Yeo-Jong och Jeon-Jae-Joon, helt omöjliga att memorera så det är mycket Är det hon som är väderpresentatören? Vänta lite, är han den som är färgblind? Han som spelade det där spelet med henne, är han samma person som är gift med hon som är flygvärdinna? som måste redas ut varje gång en scen växlas. Det kanske är likadant om koreaner ser västerländska serier, inte vet jag. 

I säng tidigt, klockan ringde 06.00 och så var det upp och iväg på viltspårträningen. Den gick väldigt bra, hoppas bara inte att det blir en upprepning av förra året då alla träningstillfällen gick superbra och sen gick det ändå åt pipsvängen på slutprovet. Vilket jag tror berodde på att han ville ringa i en vinkel men det gick inte för det var så mycket björnbärsrevor och annan skit där och då hade han inte så mycket rutin att han kunde lösa det på annat sätt. Det ska väl mycket till för att just den situationen ska upprepas, men man vet ju aldrig. 

Åkte vidare från spårträningen till människobyn för att införskaffa lite förnödenheter till avtackningar av ridlärare A och ridlärare V i veckan som kommer. Sen hem och träna pilates och fotrehab, men utöver det blev det inte många knop gjorda resten av dagen. Min man tillkännagav att han tänkte ta "ett par glas rödtjut" på kvällen för det tyckte han av olika skäl tydligen att han var värd. Synd bara (för honom) att jag skulle laga fisk till middag, men vill man så går det som vi brukar säga. 

Gick och lade mig tidigt, klockan ringde 06.00 även på söndagen, MEN VAD ÄR DET FÖR LIV MAN LEVER? Upp, äta frukost, gå ut med hundarna och sen iväg och vara tävlingsfunktionär på en ponnyhoppning på en annan klubb, utan tvivel är man inte riktigt klok? Som klubb måste man nämligen arrangera minst en tävling på en viss nivå varje år för att få ställa ut licenser till de som tävlar för ens klubb, men det funkar också att vara "medarrangör" och då hjälper man en annan klubb, vilket vi nu alltså gjorde. De får ett antal extra funktionärer, vi får ställa ut licenser = win win. Det var kul, även om det blev en rätt lång dag. Var på plats 8.30 och åkte därifrån 16.45. Stod inne på banan hela tiden, vilket innebär att man också är på benen hela tiden så det var rätt trötta fötter mot slutet. Som banpersonal har man ju inte heller riktigt någon naturlig paus för i pauserna mellan klasserna ska banan ju byggas om och sen när klasserna pågår så är man ju på plats för att plocka upp bommar som faller, enda gången man kan vila är egentligen när ryttarna går banan. Men det var en väldigt bra banbyggare, han hade byggt smart så att inga hinder behövde flyttas och hade genomgång med vad som skulle göras inför nästa klass i god tid så så nästa bana var i princip klar samtidigt som prisutdelningen i föregående klass. Vi var också många på banan, vilket såklart underlättade. Det märktes att det var en proffsig klubb som kunde det här med att ordna tävlingar, de hade även som en buffé med vatten, mackor, kaffe, kakor och  MYCKET annat gott på ett lite avskilt ställe där man som funktionär fick gå och förse sig när det var läge, supersmart för då slipper man ju ställa sig i kioskkön. Så oss gick det ingen större nöd på, det var helt enkelt en härlig dag även om det såklart också var jobbigt, men det gör ju inget när man samtidigt har trevligt. Väderprognosen hade utlovat regn och ganska blygsamma temperaturer och det kändes lite löjligt att dra på sig underställ och ta med mössa I JUNI, men det var inget jag ångrade för det blåste friska vindar. Regnet däremot uteblev nästan helt, istället sken solen nästan hela dagen och det fanns noll skugga ute på banan. Solskyddsfaktor 50 var inget jag hade räknat med, så idag är liknar jag en kokt kräfta i ansiktet. Solglasögon hade jag tack och lov i bilen, så idag ser jag ut som om jag varit på Falsterbo Horse Show och suttit på snikbiljettsläktaren utan tak en hel dag i stekande solsken, been there done that and got the jättefula solbränna där man ser ut som Fantomen fast med vit mask efter solglasögonen. 

Åkte hem, fixade middag och sen försökte jag läsa, har cirka en tredjedel kvar av en biblioteksbok med sista återlämningsdatum som idag, ej omlåningsbar. Men det gick inte att hålla tråden så det blev tidigt i säng istället. 

Idag är det sista måndagsridningen för terminen. Och hoppning, GULP. Har visserligen Köttbullen och hon är ju helt okomplicerad och hoppar allt man styr på, däremot är vi inte alltid överens om tempot. Hon vill att det ska gå undan, jag vill ha det kontrollerat. Vi får väl se vem som vinner den diskussionen. Hehe.