Nytt steg i livet

Lille P:s ägare hörde av sig och meddelade att hon inte längre behövde hjälp eftersom hon inte längre hade samma problem med att hitta barnvakt som hon haft tidigare så nu kunde/ville hon rida mer och då får det ju bli så. Lite sorgligt, för det har varit en kul resa som ju bara precis har börjat, men det är som det är och jag fattar ju att man såklart i första hand inte skaffar en häst för att andra ska rida på den, eller det hade ju inte jag gjort i alla fall. 

Så från och med nästa vecka är jag "ledig" nästan jämt. Vilket känns helt galet, vem är jag ens när jag inte alltid är på språng mellan aktiviteter? Det kanske är det jag ska ta reda på nu framöver? När jag slutade hålla tusen hundkurser så var ju min tanke att jag bara skulle göra ingenting ett tag - men sen ramlade Lille P över mig som av en händelse, plus att det i samma veva råkade bli en plats ledig i dressyrgruppen, och sen var man ju uppbokat från hjässa till fotabjäll lik förbannat. Men nu är det inget sånt på gång, så VEM VET vad som händer nu? Vem ska jag bli? Vart är jag på väg?  Stay tuned för den gissningsvis inte så jättespännande fortsättningen. 

Som natten

Har läst Som natten av David Ärlemalm och det kan du också göra. Det är inte en fortsättning på Lite död runt ögonen även om ett par av karaktärerna fladdrar förbi där. Handlingen är denna:

För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern "Snäckan" allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. "Som natten" är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.

Jag tyckte det här var en bra bok. Spännande, om man nu får uttrycka det så i någonting som känns som att det skulle kunna ha varit bakgrunder till rubriker om gängkrig och dödsskjutningar. Vet ju personligen inget om det livet, men det kändes otroligt äkta. Lite synd att man inte fick veta mer om det som hänt förr, det som det hintades om men som jag aldrig riktigt fick något grepp om. Men i övrigt var det en stark läsupplevelse. Den får fyra miljonprogram av fem möjliga. Stick iväg till bibblan nu va.

Let's dance in style, let's dance for a while

Äntligen fredag och stormen OTTO är tydligen i antågande. Nu skulle väl inte just vår del av landet vara den värst drabbade så det kan man ju vara glad för.

Har lite röst idag! Kraxar fortfarande som en himla kråka, men igår fick jag ta i som om jag skulle illvråla för att överhuvudtaget få fram några ljud. Nu kan jag prata, om än hest, utan att anstränga mig. Typiskt nog så lade istället mitt headset av när det var dags för veckomöte på Teams, så jag varken hörde eller kunde höras. Vill universum säga mig något ELLÖR?

Dagen inleddes med att jag blev näpsad av en tysk doktor. Alltså inte en läkare då, utan en som har doktorerat i någonting. Det har alla tyskar på mitt jobb verkar det som, och de är också himla måna om att förmedla det. I alla fall. Den här doktorn hade flyttat ett möte som i vanliga fall inträffar varje torsdag klockan 11.00 till klockan 16.30. Jag tackade nej och hänvisade till mina arbetstider. Kan visst vara flexibel ibland, men på torsdagarna behöver jag åka hemifrån 16.45 för att hinna till stallet i tid, och det är få möten som bara varar en kvart. Dessutom har jag sällan något att bidra med på dessa möten, utan ska bara sitta med för att vara uppdaterad i vad som händer. 

Fick sen ett (i mina ögon) DJÄVLA otrevligt mail om varför jag inte hade varit med på mötet och om jag kunde bistå med hjälp eftersom person X (den i mitt team som arbetar operativt med det som tysken är projektledare för) hade inte kommit så långt som planerat. Har ju som princip att aldrig maila i vredesmod och det var nog tur för tysken det. Tror han att jag bara sitter och rullar tummarna hela dagarna och har all tid i världen att avsätta åt att styra upp alla andras göromål? Har redan tagit över två ganska stora puckar från person X för att hen ska kunna ägna sig fullt ut åt tyskens projekt, plus mitt vanliga just-nu-lite-mer-än-heltidsjobb. 

Igår var jag på ÖoB och köpte fler plastboxar. Trodde först att jag hade blivit galen, för jag kunde inte  hitta dom och det var ändå en helt litet hyllplan med denna typ av plastboxar i olika storlekar. Gick runt, runt, runt där jag tyckte mig ha hittat dom igår och kunde fan i mig inte BEGRIPA vart de hade tagit vägen. Tog sedan hela varvet runt, och då visade det sig att de fanns på avdelningen för köksgrejer istället för bland övrig förvaring (där man ändå tycker att det vore rimligare att de fanns?). Åkte sen hem och ägnade en lycklig stund åt att sortera och strukturera upp ännu mer i mitt kyskåp. Är SÅ nöjd med resultatet. Köpte också en trälåda som passade EXAKT in i det utrymme mellan en vägg och ett skåp där jag knör in mina träningsgrejer när de inte används (yogamatta, foamroller, gummiband och såna grejer) så att de nu...tja, ligger i en låda istället för står lutade mot väggen så att de välter och rasar varje gång man närmar sig med dammsugaren till exempel. 

Idag ska jag åka och köpa hönsfoder samt kanske någon liten tomatplanta till Oliver (som älskar tomater) som fyller år imorgon. Förra året fick han lite olika sorter som jag dragit upp från frö, men i år kom jag på det för sent, känns ju rätt B att bara ge bort några krukor med jord "men det kommer nog upp så småningom", så det får bli köpeplantor. Sen hem och försöka lösa logistiken med hundar, Remus ska ju ta det lugnt så tror att han och soffpotatisen Hilding får skippa promenaden så går jag med yrvädrena Laban och Tage. Sen är det tacos till kvällsmat, enkelt och gott. Och sen antar jag att det är läggdags, hahaha. Så brukar mina fredagar sluta. 

Till stallet istället, v 7 2023, pt 2

Gårdagens övning var bakdelsvändningar. Om dom tyckte Köttbullen att de var ungefär lika roliga som framdelsvändningar, dvs allt skedde under protest. Men hon blev oerhört lösgjord av att göra dom, så någon nytta gjorde de väl i alla fall tänker jag. Mot slutet kändes hon jättefin, enda tråkiga var att hon bet sig i tungan eller något (förmodligen under sina protesthandlingar, som just nu yttrar sig som att hon försöker bita tag i bettet, köra upp huvudet och bara *inte göra det man ber*) mot slutet av lektionen så det började blöda. Känns ju inte kul att rida med en häst som är blodig runt munnen. Ja, det gjorde jag ju såklart inte utan satt av och ledde henne den tid som var kvar. Även om det ser tusen gånger värre ut än vad det är så känner åtminstone jag mig som en mördare med järnhänder, och det fastän jag hela tiden försöker vara lätt som en fjäder i handen. Nu var det ju inte som att hon blödde för att jag varit hård i handen (då hade jag nog skämts ihjäl), men tänk om det är vad folk tror? 

Nästa vecka är det teori och jag har anmält mig till en dressyrkurs. Det ska bli kul,  hoppas jag i alla fall. 

In the silence of a graveyard, someone's talking to himself

Jamen välkomna till Tysta Timmen. Eller i mitt fall, Tysta Dygnet? Har nämligen fortfarande ingen röst att tala om (höhö). Gick skapligt att jobba, är ju inte sjuk i övrigt och det går ju bra att kommunicera via mail. Fick igenom en grej som har hängt i luften LÄNGE så att jag äntligen kommer vidare med en uppgift som har stått på vänt i flera veckor pga otroligt trög beslutsgång. Detta innebär förvisso att nu har jag ÄNNU mer att göra, men jag tycker det är hundra gånger mer frustrerande att inte komma någonstans för att man måste vänta på att andra ska göra sitt. 

Veterinären ringde och berättade att Remus' operation hade gått bra och att han kunde hämtas vid 14-15 sådär. Sen ringde min man och sa att han inte hade så mycket jobb inbokat på eftermiddagen så han kunde åka och hämta, fastän han varit och lämnat på morgonen. Det var ju ett erbjudande som inte jag kunde motstå, istället åkte jag till apoteket och hämtade ut smärtstillande som han (Remus alltså, inte min man) ska få i en vecka. Apoteket ligger precis bredvid ÖoB och då såg jag att de hade billigt mjöl så jag in där för mjöl går ju alltid åt. Visade sig sedan att mjölet var "medlemspris" och jag är inte medlem och orkade inte bli heller för det var såna köer till kassan och bara praktikanter (det fanns kanske ett samband) som säkert gjorde så gott de kunde men snabbt gick det inte.
Hittade dock en slags genomskinliga plastlådor som jag trodde skulle passa förnämligt i vårt kylskåp där det alltid råder någon form av kaos som inte blivit bättre sedan lagen om skatt på plastpåsar gjorde att allting från frukt och grönt ligger i exakt likadana bruna plastpåsar. Det egentliga problemet är väl att det inte finns någon grundordning där saker "ska" ligga, utan när vi har handlat trycker vi bara in nämnda påsar där det råkar finnas plats, vilket gör att man inte har någon överblick så det man trodde var äpplen visade sig vara gul lök och när man var hundra på att det fanns tomater hemma så var det i själva verket potatis. 

Åkte hem, tog ut de resterande tre hundarna på en runda i skogen, städade badrummet och tog mig sedan an kylskåpet. Blev så DJÄVLA BRA om jag får säga det själv, helt plötsligt fanns det en överblick och ordning och reda. Behöver en eller två lådor till, och sen ska jag dymo-märka upp dom som en annan kylskåps-Hitler. 

Sen kom min man hem med trattkantarellen Remus och då blev det såklart liv på de andra hundarna, särskilt Hilding tycker det är jobbigt när någon har varit borta och sedan kommer tillbaks och luktar konstigt. Han traskade runt runt som en osalig ande och kunde absolut inte komma till ro, medan Tage och Laban mer var intresserade av att nosa och undersöka och försöka få igång en lek som gick ut på att alla skulle jaga varandra samt brottas och slåss. Ej lämpligt när någon enligt hemgångsråden "ska vila i ett lugnt rum" och det är ju inte som att de begriper sitt eget bästa direkt. Min man skulle iväg igen, så jag ägnade resten av kvällen (kändes det som) åt att försöka ryta åt hundar som inte ville lämna konvalescenten ifred. Inte för att han var så brydd själv, han var nog mest hungrig, men veterinären hade sagt att han ABSOLUT INTE fick slicka på såret, men det hjälper ju inte att sätta tratt på en när det finns tre till som gärna vill leka doktor. Upptäckte också att det är ganska poänglöst att försöka ryta på hundar när man inte har någon röst, det blev liksom bara ett kraftlöst väsande som ingen lyssnade på. Hoppas nu att den här tappade rösten återfinns inom, för det här var inte så kul.

 Avbokade mitt besök hos Laserkvinnan och fick en ny tid i början av mars. Har Remus med på jobbet idag, ska svänga förbi ÖoB på hemvägen och köpa fler Fantastiska Kylskåpslådor och sedan ska jag städa, träna och så iväg till stallet för en dust med Köttbullen. Och sen är det ju snart helg.  

Kärleksbarn

Har läst-om Kärleksbarn av Joyce Maynard, vilket jag gör kanske en gång vart femte år eller så, när jag vill ha något lättsmält. Detta är handlingen:

På trappan utanför tvättomaten sitter Sandy, Tara, Jill och Wanda. Sandy är arton år och gift, de andra är sexton. Alla har barn med sig utom Jill, men hon vet att hon är gravid fast hennes pojkvän inte tror henne. Under en vecka laddad med händelser får vi följa de fyra flickorna och de mer eller mindre frånvarande barnafäderna. Vi möter också Greg och Carla som flytt till New York till - som de tror! - landsortsstadens frid. Ann som blivit sviken i kärlek och svarar på en mycket underlig kontaktannons. Reg och Doris som aldrig brukar ha sex på tisdagar för då går ju Rockford Files på TV. Och mrs Ramsay som har planer på att tvångsadoptera Wandas dotter med motiveringen att Wanda ligger med killar...

Jag har nån slags hatkärlek till den här boken. Den är inte särskilt bra skriven, språket är slarvigt och berättelsen hänger inte riktigt ihop vare sig kronologiskt eller handlingsmässigt. Men samtidigt är det en intressant skildring av vardagligt amerikanskt småstadsliv (som jag föreställer mig det i alla fall). Ingen glamour, bara det gamla vanliga livet med alla dess vedermödor, problem och känslomässiga svängar upp och ner och hit och dit. Älskar ju att läsa om vardag så jag kan väl ha en viss fördragsamhet med att det  åtminstone bitvis egentligen inte är är särskilt bra bok. Den får ändå tre tonårsgraviditeter av fem möjliga.

PS: Första gången jag läste den här boken var jag kanske...25? Upplevde då Doris och Reg som gamla. Noterade nu att de var/är 42 och 45 år. Nu är jag alltså 10 år äldre än Reg. HUR GICK DETTA TILL? 

Voice-over

Ni minns kanske att jag gnällde om att jag befann mig i ett stadium där jag varken var förkyld eller inte förkyld? Där befinner jag mig forfarande, dvs mår rätt bra MEN nu har jag tappat rösten! Det har inte hänt någon gång tidigare under mina snart 55 jordsnurr, men någon gång ska ju tydligen vara den första? Brukar ju för det första rätt sällan ens bli förkyld, och om jag väl blir jag förkyld så blir jag nästan aldrig hes. Men nu är jag tydligen hes utan att ens vara förkyld dårå. Låter just nu som en kombination av Janne Korp och en dålig kopia av en härjad rockstjärna. Roligare kan man ju ha. 

Igår fick jag ju tre (teoretiska) vredesutbrott, den första p g a en kollega som helt ogenerat och utan skam ville dyvla på mig en jätteuppgift. Men den sa jag att han helt enkelt fick lösa på annat sätt än med hjälp av mina resurser, och det gick han med på. Sen fick jag till slut tag på någon HR-människa som kunde hosta fram ett ordentligt anställningskontrakt, fast naturligtvis blev det ändå fel i första omgången. Men nu återstår i alla fall bara underskrifter. Den tredje grejen jag blev vansinnig på igår får väl helt enkelt sorteras in under kategorin "ogjort arbete" och så får man gå vidare i livet.

Igår var det alla hjärtans dag ju. Vi firar inte sånt, men det är det ju så många andra som gör och delar med sig av i sociala medier att man inte precis behöver lida brist på hjärtan, rosor, chokladaskar och annat i sitt nyhetsflöde. Vet inte vad det är med alla hjärtans dag som gör att man inte kan ta avstånd från det utan att nästan framstå som lite misslyckad? Man kan säga nej tack till Halloween och jul och allt möjligt som ju också går rätt mycket under kategorin "köpmännens helger" (ja, jag vet att det finns folk som firar jul allenarådande till Jesu åminnelse men jag tror faktiskt att de är i minoritet), men säger man att man inte firar alla hjärtans dag så brukar man (eller åtminstone jag) få åtminstone någon kommentar om att man inte ska vara bitter, underförstått för att man inte har en man som kommer hem med ett dussin röda rosor och någon romantisk gåva. Jag är verkligen inte bitter, men om man protesterar mot att folk påstår och tror man är bitter pga utebliven firning av alla hjärtans dag så framstår man tydligen som ännu mer bitter, plus patetisk. Hur man än vänder sig har man uppenbarligen röven där bak. 

Idag ska jag jobba, sedan åka och hämta en nyopererad Remus hos veterinären och sen hem och dalta lite extra med honom. Kände mig som en mördare i morse när jag gav de andra hundarna mat och han inte fick någon. Den blicken! Så förbryllad och sårad. Det var inte roligt för någon inblandad. Hoppas nu att operationen går bra så att han inte har lidit i onödan så att säga.