Lille P vecka 49 2022

På tisdagen testade igen att rida utan att longera först, och den här gången gick det superbra. Han skrittade lugnt och fint på lång tygel utan tendens att börja takta. Sedan tog jag tyglarna, man får liksom smyga in det momentet, och jobbade lite i skritt och det gick också ganska bra. Ett par taktningar, men ändå rätt avslappnat för att vara honom. Jobbade sedan på fint i traven, han HAR motor men också en tendens att bli lite springig och bara flänga runt. Men nu kändes det som att han faktiskt började arbeta. Jobbade lite med volter och serpentiner, det är fortfarande vingligt ibland, men går bättre och bättre. Galoppfattningarna gick riktigt fint. Testade att ta ett kort ridspö och tippa lite på bogen som man alltid gjorde förr, men sen hette det ju att galoppfattning ska komma bakifrån och så skulle man förstärka ytter bak istället för inner fram. Men jag har inte riktigt fått till det där med Lille P, kan också bero på att jag har dålig tajming såklart. Hjälpen ska ju komma när ytter bak är i marken, men det är ju inte så himla lätt att få till när det samtidigt travas på i racertempo och man både ska tänka på att ställa lite utåt och vara i ett hörn och ge tydliga hjälper, osv. Hur som helst. Testade att göra oldschool-varianten och det gick mycket bättre. Kanske är det så han blivit inriden? 

På fredagen blev det ett lättare pass pga att han var nyverkad och ridbanan hade frusit och var stenhård. Vet inte om det var som han var öm eller om det var för att det kändes ovant att gå på hårt underlag eller en kombination? Hur som helst jobbade han fint i skritten, taktade nästan ingenting. Travade honom bara lite, mest jobbade vi med övergångar och böjda spår. Kändes bra! Det gjorde det däremot INTE på söndagen, för då skulle jag rida ut på ett fält eftersom ridbanan var frusen. Och där hade Lille P inte varit förut och det tyckte han var jetelezkigt. Spänd som en fiolsträng och taktade heeela tiden. Gav honom lång tygel för att han skulle slappna av, men då tog han det som att han skulle få beta och det var ju inte tanken. Kortade upp tygeln lite och då blev han sur och ville inte gå fram. Fick fram honom, men då började han takta igen och sådär höll det på. Slog efter skänkeln och lyssnade inte på någonting. Okul ridning om man säger så. Dessutom var det åtta grader kallt och jag var lite stressad för jag hade en tid att passa. Men här får man ju inte ge sig utan jag framhärdade. Skrittade runt två stora fält och när vi var på väg tillbaka och jag började känna att okej, det här fixar sig, ja då flaxade det väl upp en flock fåglar som hade legat och tryckt på marken. Så där for han iväg, men det var ju i och för sig en mer begriplig reaktion och jag satt kvar. Sen när vi kom upp till stallet så fick han för sig att en svart balja bredvid gödselstacken var farlig (den har stått där hela tiden) och kickade efter den! Så han hade verkligen nerverna på utsidan, kan man nog lugnt säga. Tror det har varit lite mycket för honom denna helgen. I lördags skulle han byta hage och gå på lösdrift med några unghingstar, men där blev det bråk så då fick dom ta honom från lösdriften och sätta honom i en hage ihop med ett äldre sto, och hon satte honom på plats direkt. Och sen ridas ut ensam på okänd mark för första gången på söndagen. Det har aldrig varit några problem att ta honom till ridbanan, men det här var väl uppenbarligen något annat. Eller så var det bara En Sån Dag helt enkelt. Kalla dagar med hög och klar luft brukar ju åtminstone jag kalla för knäpphästväder. Men man märkte på honom att han var upprörd, för han bajsade säkert 6-7 gånger på dom kanske 20-25 minuter vi var ute. Och svettig var han fastän vi bara skrittat (eller det var i alla fall tanken att vi skulle göra). Aja, vi får väl se hur det går nästa gång.  

Till stallet istället, v 49 2022, pt 2

På torsdagarna brukar Köttbullen gå på barnlektion innan min dressyrlektion. Barnlektionerna är i ett litet ridhus och de har lite andra tider än i det stora ridhuset, så den lektionen slutar 17.30 tror jag. Vi börjar 17.45 och jag brukar försöka vara i stallet ungefär 17.15, och om Köttbullen går lektion så får jag stå i ponnystallet och hänga bland de barn som ska rida i gruppen efter. Igår var jag dock sen, för det tog tusen år att skrapa rutor och sen skulle jag bara lite snabbt till bibblan för att lämna en bok och hämta en. Bibblan stänger 17.00 och jag kom dit 17.02 så av den planen blev det intet förutom att jag fick slänga in boken i bokinkastet. Vroomade sedan iväg till stan och var väl framme cirka 17.30. Galopperade in i ponnystallet, såg att Köttbullens box var tom och tänkte att jaha, då var jag kanske inte så sen? Sen noterade jag att det var vääääldigt lugnt i ponnystallet, det brukar vara fullt av barn (och föräldrar) som fixar i ordning. Kikade in i det lilla ridhuset men såg bara en massa russ som stod uppställda på medellinjen och väntade på att alla skulle bli klara. Kikade in i stora ridhuset men där var det bara några privatryttare. Var var Köttbullen? Kikade in i lilla ridhuset igen, och då såg jag henne (hon hade hamnat i en död vinkel när jag första gången kastade en blick in där). Nu var klockan sådär 17.40 så jag galopperade in i storhäststallet och fick tag på min ridlärare och förklarade att min ponny blivit stulen och hon in i det lilla ridhuset och började ifrågasätta (fast inte otrevligt), och ingen fattade riktigt vad som hade hänt men det hade väl blivit någon miss i kommunikationen helt enkelt. Inte ens jag skulle kunna med att kräva att ett litet barn som precis suttit upp och skulle börja sin lektion skulle sitta av igen, även om man har lite förtur till "sin" häst om man går i specialgrupp, så jag och ridläraren började sondera terrängen. Det visade sig att ponnyn Gossen var tillgänglig. Gossen är en C-ponny, irländsk import som varit på ridskolan i ett par år. En ridkompis sa häromveckan att hon tyckte han varit "jättetrevlig i början, men nu har han blivit så himla slö". Slö eller ej, nu blev han i alla fall sadlad och tränsad i expressfart och insläpad i ridhuset för ett dressyrpass. Det gick så fort att jag inte ens hann börja oja mig över att det var en ny häst. Tyckte han var trevlig, väldigt mjuk och fin att sitta på, men man fick ju såklart jobba som ett djävla djur för att komma in under skalet av Trött Lektionsponny™, så slö var nog ett rätt så rättvist omdöme. 

Vi jobbade mycket med övergångar, halt och ryggning. Ryggning tyckte Gossen var sådär, det har han säkert inte behövt göra sen han kom till ridskolan. Vet inte vad det är med ryggning men det verkar ha rationaliserats bort ur lektionsinnehållet. Förr var det något man jämt gjorde på lektion tycker jag, typ att ridläraren kommenderade halt och ryggning fyra steg (som nog aldrig blev exakt fyra, men men), men det gör man ju aldrig nuförtiden, i alla fall inte på vår ridskola. Så det gick ju sådär, men det kan man ju förstå. Men sen red vi förvänd galopp och det gick som en dans, till och med att rida på en halv volt. Vad som gick mindre bra var detta: Häxan och en till som jag har döpt till Skrattet (jag vet inte vad hon heter men hon ger upp små halvhysteriska skratt hela tiden, till synes helt utan anledning), hon började för några gånger sen men eftersom Köttbullen står i ett annat stall så är jag ju aldrig med i för- och eftersnacket så jag har inte så mycket koll. Hon rider Trotjänaren, och nu ska jag väl inte döma någon SÅ för jag är ju ingen superstjärna själv, men hon får i alla fall inte fram honom ordentligt och fastän vi inte alls är många i den här gruppen så lyckas hon alltid vara i vägen. Om man till exempel galopperar på en volt och ens häst bryter av till trav så kan man väl vända innanför voltspåret medan man fattar ny galopp, men det gör inte hon utan hon bara skrattar och står där hon står. Igår var det liksom inte ens att hon travade utan verkligen stannade på voltspåret när hon inte kunde hålla igång galoppen. Och Häxan har tydligen någon form av krämpa, för hon måste stanna och pausa ibland, säger inget om det men man kan väl ställa sig på medellinjen och inte 1 centimeter innanför spåret, kan man ju tycka. 

Aja, det är väl sånt man får leva med. Hur som helst: Nöjd med gårdagen och fint att ha en reservponny om nu Köttbullen skulle bli dubbelbokad fler gånger. 

Zzzzeegt

Sitter hemma och "jobbar" (obviously inte just precis nu, men ska snart börja). Tog på mig en tjock stickad tröja men fick komplettera med både fleeceskjorta och mössa för att matcha kombinationen av minusgrader och dragiga tvåglasfönster i min lilla arbetshörna. Det är väl detta ovärdiga tillstånd av Michelingumma som man ska komma ihåg när man (jag) gnäller över att det är varmt på sommaren? Men då är då och nu är nu, och nu tycker jag det är onödigt kallt, det kunde ha hållit sig runt 5 plusgrader OM NI FRÅGAR MIG. Men det var det ju ingen som gjorde, i alla fall inte vid kung Bores hov. 

Igår var jag på den lokala bilverkstan för att hämta ett nytt glas till skyltbelysningen, för det gamla hade spruckit. Jag var helt ärligt endast vagt medveten om att jag ens har skyltbelysning för man ser ju liksom aldrig sin egen? och det är inget jag går och tänker på dagligen och stundligen. Men detta hade uppmärksammats i samband med servicen, och de hade beställt ett nytt glas men det hade inte hunnit komma som förra veckan som ju var Stora Bilserviceveckan i det här hemmet. Igår tog jag mig samman och körde dit och jodå, de hade fått hem det där glaset och ville jag att de skulle byta det åt mig? Det ville jag såklart. Ångrade mig lite när jag såg att det bara handlade om att skruva loss två skruvar, men ångrade mig definitivt inte när det visade sig att det fanns något slags låsbleck (?) som hade rostat sönder, så Bilverkstads-Bengt fick älga in och hämta stora verktygslådan för att fixa. Det var kanske inte raketforskning på det heller, men jag var glad att jag slapp stå och fumla med det. Inne i den pyttelilla receptionen eller vad det kan tänkas heta på en bilverkstad så satt en jättestor gubbe och pratade med sin son med högtalarfunktionen påslagen på sin mobiltelefon, samt volymen uppskruvad till max. Bilverkstads-Bengt och en till satt bakom sånt där covid-plexiglasskydd så det var inte helt lätt att kommunicera med dom i sig, och speciellt inte som en vrålande mobiltelefonkonversation försiggick en halvmeter bakom ens rygg. Ibland undrar man vad det är för fel på folk?

Idag vankas hemmajobb, sen ridning på ridskolan. Imorgon ska jag också jobba, men på jobbet för jag har tid för mammografi och det är i stan och jag orkade inte boka om, lika bra att få det undanstökat liksom. Sen ska jag hem och vidare till Lille P, sen  tillbaks in till stan igen för julfest med jobbet. Är väldigt opepp på den biten och funderade länge på att strunta i att anmäla mig, men sen anmälde jag mig i alla fall. Det är väl bara att åka hem igen om det skulle visa sig bli för tradigt tänker jag. Men är som sagt inte pepp. Känns som att det mest är ett bök med en massa logistik och jag är ju inte ens speciellt förtjust i julmat, men jaja. Det blir kanske kul ändå. 

På lördagen ska Lille P:s ägare rida för tränare och det ska bli kul att se. Sen på söndag ska jag rida honom på förmiddagen, och på eftermiddagen ska jag och min kompis ha en hundaktivitet för att fira att hennes hundträningsföretag fyller år. Du kunde väl för faan ha startat ditt företag på sommaren klagade jag när vi träffades igår för jag hade lovat att hon kunde få vara på mitt jobb och hålla kurs i specialsök för det är ju bra att kunna träna i olika miljöer, för en söndagseftermiddag utomhus i december lockade väl bara sådär, kände jag just där och då men det är ju bara att pälsa på sig och se glad ut. Specialsöksträningen gick jättebra och det var faktiskt nyttigt för mig att bara vara åskådare, för gud vad tydligt man såg vilka fel förarna gjorde och gud vad tydligt man kunde identifiera sig själv med att göra exakt samma fel. 

Vad som gick mindre bra var att en hund som vill vara anonym blev så exalterad att hen gjorde ifrån sig på en äkta matta i ett obevakat ögonblick (okej, det var ingen äkta matta SÅ, men dock: en matta). Vi håller på att byta städbolag på jobbet och det här är sista veckan med det gamla och av den anledningen finns det väldigt sparsamt med städutrustning för den har de plockat med sig därifrån. Fick släpa ut mattan, det var en sån där entrématta som nog var minst tre meter lång och naturligtvis var det en stor hund och det är ju ingen överraskning att stora hundar också lämnar ifrån sig en stor mängd skit som också täckte en förbluffande stor del av mattans totala areal. Fick ligga utomhus och knäskura med vad jag kunde hitta, vilket var en Scotch Brite-svamp, Svinto, varmvatten, Yes och 20 %-ig etanol, medan kursen pågick i bakgrunden. Värdigt, eller hur? Men den blev åtminstone ren. Man har ju så att säga lite erfarenhet av att sanera mattor i sitt liv som hundägare. 

Tycker livet tornar upp sig med en massa just nu, men det är bara denna veckan och nästa, sen börjar min julledighet. Ja, jag ska förvisso jobba till den 22, men ridskolan slutar den 15 (eller den håller väl på veckan ut, men den 15 är min sista lektion. På söndagen den 18 rider jag Lille P för sista gången i år, sen ska han få ha lite vintervila över jul och nyår. Så från och med 19 december ska jag inte ha NÅGONTING att göra på fritiden förrän typ vecka 2 nästa år? Det var väl i och för sig så jag hade tänkt att det skulle bli då i september eller när det nu var jag avslutade min senaste (sista?) hundkurs, men så ramlade ju Lille P in i mitt liv innan jag ens hann börja känna efter hur det känns att "bara" jobba, komma hem och...ja, göra vadå? Det återstår att se. Misstänker att det blir så här: långpromenad med hundar varje dag, lite egen träning, sen ligga i soffan och läsa böcker och glo på film. Det är ju inte det sämsta va? 

Nä, nu vankas det snart möte. Hoppas det är utan kamera så jag kan fortsätta sitta här med mössa på som en annan baglady. Det passar mig rätt så bra, ja själva looken alltså. 

Till stallet istället, v 49 2022, pt 1

Igår när jag kom till stallet så trodde jag knappt mina ögon för det stod Köttbullens namn bredvid mitt på listan över vilka hästar vi skulle ha! Tänkte att det kanske var ridlärare I:s julklapp till mig för att jag befunnit mig utanför komfortzonen en hel termin, men det visade sig mest bero på att Köttbullen varit dum på en nybörjarlektion och behövde sättas lite på plats. 

Gårdagens övning var halt och framdelsvändning (dock inte samtidigt). Vi skulle vända in på medellinjen i trav, göra halt och sedan igång i trav igen. Framdelsvändningarna gjorde vi som halva vändningar i varje hörn på ett litet fyrkantsspår. Tyckte Köttbullen skötte sig rätt bra, hon har svårt för framdelsvändningar och den typ av övningar när det liksom kommer mycket information hela tiden är jättejobbiga för henne. Men det kändes ändå som att hon försökte, så jag var nöjd. 

Nästa vecka är det terminsavslutning och då ska vi rida kadrilj för det är lite av en tradition. Då får vi se om jag får Köttbullen eller någon annan. Nackdelen med att rida kadrilj med Köttbullen är att hon ju är mycket mindre än de stora hästarna och det är svårt när man ska rida i par. Aja, den som lever får se.     

Ny vecka, nya tag

Min bästa stund på hela veckan är måndag morgon när jag vänder upp ett nytt blad på min analoga veckokalender på jobbet, och den är helt tom. Då kan jag fortfarande inbilla mig att det kommer att bli en lugn och behaglig vecka. Sen öppnar jag den digitala och skriver in allt bös som universum anser ingår i mina arbetsuppgifter och så var den stunden och dagen förstörd. Skämt åsido (det var alltså ett skämt att det var min bästa stund på hela veckan), men känslan av en tom kalender är inte så dum även om jag vet att det bara är hittepå. 

Helgen som gick var i alla fall tom på aktiviteter, förutom mitt åtagande med Lille P igår då. Men annars gjorde jag det jag gillar mest av allt: långpromenad med hundarna (14 km på lördagen, 10 på söndagen) samt slappade i soffan med en bok och lite tv. G-Ö-T-T. 

Nästa helg blir det lite mer action, även om den är långt ifrån fullspäckad. Men det är julfest med jobbet på fredagen, på lördagen ska Lille P:s ägare rida honom för en tränare och då vill jag gärna komma dit och titta, och sen på söndagen har jag Lille P på förmiddagen och en hundaktivitet på eftermiddagen. Har ju  helt kommit bort från att ha fullspäckade helger så det här känns lite på gränsen, haha. Speciellt som veckan därpå (till skillnad från denna som faktiskt är rätt lugn trots den inledande raljeringen) också är fullspäckad. Det verkar som att årets-sista-möte i alla kategorier som det finns möten i har landat just i vecka 50. Men det är ju bara att harva sig igenom och sen är det vecka 51 och årets sista jobbvecka. HÅLL UT. 

Lille P vecka 48 2022

Jag har ju varit väldigt noga med att longera innan jag rider för så har ägaren gjort och jag har därför longerat kanske 10-15 minuter i både skritt och trav och ibland lite i galopp i båda varven innan jag suttit upp. Sen var han ju väääldigt tjurig och stod emot på banan förra veckan, och vi kom fram till att det kanske tröttar honom mer än vad man tror. Så på tisdagen testade jag att bara longera i skritt kanske 5 minuter innan jag satt upp. Nu vet jag inte om det var en ren tillfällighet, men han taktade faktiskt ingenting i skritten ens när jag kortade upp tygeln. Överlag kändes han positiv, jobbade på bra i traven, galoppfattning i höger varv gick bra men i vänster varv blev det fel men det bryr jag mig inte så mycket om just nu eftersom det mest handlar om att han ska förstå hjälperna. Finliret får ju komma sen. 

I fredags testade jag att sitta upp direkt, utan att longera först, men då var han lite otålig och ville inte riktigt stå stilla, plus kändes lite stressad i skritten, taktade och slog med huvudet och sådär. Så idag gick jag tillbaks till 5 minuters longering i skritt och då var han mindre stimmig. Dock ville han inte riktigt stå stilla när jag skulle sitta upp, men det kan också ha att göra med att jag de senaste gångerna ställt pallen i mitten av ridbanan istället för i ett hörn som jag gjort tidigare. Aja, bara att gneta vidare med den detaljen. Annars kändes han rätt bra i ridningen, ägaren har ju beskrivit honom som lite lat, men jag tycker nog han har rätt mycket egen motor. Har börjat jobba lite med övergångar för att han ska få en uppfattning om att man inte bara kan älga fram i egen takt. 

En liten notis på temat "världen är liten". Ni minns kanske Bulldozern, ponnyn jag red innan jag började rida Pojken (som jag red innan jag började rida Köttbullen). Hon såldes ju 2018 eftersom hon varit halt av och till och bedömningen var att hon bara skulle hålla för promenadridning. Visste bara att hon sålts till någon som bodde "lite utanför" byn där jag bor, och ibland går jag och spanar i hagarna för att se om hon går där någonstans. Sedan visade det sig att hon sålts vidare och sin sista tid var hon uppstallad på gården där Lille P står. Tyvärr fick hon tas bort för något år sedan p g a att hon var typ halt på alla fyra benen. Sorgligt, men hon fick i alla fall stå på ett bra ställe sin sista tid i livet. 

Lågorna

Har läst Lågorna av Lina Bengtsdotter. Detta är handlingen:

Efter ett desperat samtal från barndomsvännen Katja återvänder Vega till Silverbro, det lilla samhället hon lämnade för London tio år tidigare. Under uppväxten var de två oskiljaktiga, Katja med sin trasiga barndom och Vega med saknaden efter sin mamma. Men när Vega kommer hem till Silverbro är Katja spårlöst försvunnen och tankarna går oundvikligen till Katjas moster Sofia Lo, tonåringen som försvann för mer än trettio år sedan. Vad har hänt Katja? Har de två försvinnandena någonting gemensamt och kommer Vega hitta Katja i tid, eller riskerar deras mörka hemlighet att avslöjas?

Jag gillade ju Annabelle, Francesca och Beatrice av samma författare, minus karaktären Charlie Lager. Den här boken kändes tyvärr väldigt mycket som att Charlie Lagers ande genomsyrade hela den här boken. Alla karaktärer var mer eller mindre bittra, deppiga, drack lite för mycket och hade tunga bagageväskor att släpa på. Tyckte inte berättelsen hade någon riktig styrfart utan kändes på det hela taget rätt ointressant. Den får två stjärnbilder av fem möjliga.