Till stallet istället, v 47 2022, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat. Jag hade Tösen, det gick väl sisådär. Förra veckan tyckte jag det gick rätt bra, men då hade hon inte gått någonting den dagen. Igår hade hon gått lektionen innan och då var hon väl lite tröttare. Seg var väl bara förnamnet, tyckte emellanåt att jag satt på en stor degklump som jag hade att fösa framför mig. Hård i munnen är hon också. Tyckte ändå att hon började komma till sig lite efter att vi hade galopperat på uppvärmningen, men då var det dags att börja med bommarna. Det var ändå en rätt kul övning, man skulle vända upp på medellinjen, sedan trava över en serie bommar på böjt spår, rakrikta, sedan rida över en ny bomserie på ett annat böjt spår åt andra hållet och sedan rida rakt fram på medellinjen igen. Och det var petnoga med vägarna, började man mitt på första bommen så skulle man komma ut mitt på sista bommen också, så här fick man ha tungan rätt i mun, skänklarna på rätta ställena och fokus på var man var och vart man skulle. Var helt trött i huvudet efteråt, hehe. Tyckte själv att jag red rätt så bra på själva övningen, men formen (Tösens) kunde ha varit bättre. Ändå var hon på gång, och när vi travade av efteråt längde hon på halsen och sökte sig framåt och neråt, så där hade ju lektionen kunnat få börja. Men då var det såklart slut på det roliga.    

Lille P vecka 46 2022

Blev ju bara två pass med Lille P förra veckan p g a helgens snöKAOZ. Blev ju bara två veckan innan dess också p g a covid-vaccinationsfeber, hoppas kunna bryta denna trend nu. 

Om jag trodde att det var ett trendbrott att Lille P kom fram till mig i hagen istället för att jag får gå och hämta honom så trodde jag fel, det var nog bara en ren tillfällighet, för nästa gång så bara tittade han på mig (och mitt äpple) när jag ropade på honom och sen fick jag i alla fall knata ner och hämta honom. Jaja. 

I fredags var det blåsigt och kallt, sån där hög luft som brukar göra att hästar är lite extra på tårna och liksom bara letar efter en anledning att få flyga i luften. Lille P kändes också lite stökig, men han är ändå så otroligt cool med allt. Det pågår en stor militärövning en bit bort och kanonskotten dånade utan att han rörde en min. Inte heller bryr han sig om att det dönar förbi bussar och lastbilar på vägen precis vid ridbanan (nu låter det som att det är en motorväg och det är det såklart inte, men gården och ridbanan ligger precis efter en kurva så alla fordon dyker upp rätt så oväntat). Det är ju riktigt skönt. Vi kämpar på med ridningen, just nu tycker jag väl inte det händer så mycket utan vi jobbar väl mer med att befästa det han kan. Skritten är svår, han taktar mycket. Traven går rätt bra. Skulle inte säga att han fattar galopp för hjälperna klockrent, men det blir galopp. Vänster varv är det svårare varvet, men just nu handlar det bara om att få honom att ta hjälperna så får man trixa med att fatta rätt galopp sen. 

Nu hoppas jag på bättre väder (= i alla fall inte mer snö)  imorgon så att jag kan ta mig dit. Har beställt vinterridbyxor på Black Friday-rea men de lär ju inte hinna komma tills dess, så jag får bara vara inställd på att f-r-y-s-a. Brrr. 

"Snösmocka" är faktiskt ett oerhört töntigt uttryck

I lördags tog jag tag i ett litet projekt som jag dragit mig för länge, nämligen att frosta av frysen. Vet få saker som är så träliga som det, men nu skulle det ju bli lite kallare plus att nästa helg så kommer en köttlåda som jag beställt så det var hög tid. Det har för övrigt varit hög tid rätt länge, för en gång för rätt längesen så var det någon som inte stängt till frysen ordentligt så det har sett ut som ett arktiskt landskap därinne, och varenda gång som jag har öppnat den så har jag tänkt att jag borde...men sen skjutit upp det p g a SVINTRÅKIGT, plus att jag skyllt på att "det är bättre att göra det när det är minusgrader". Vår frys är dessutom så korkat konstruerad. Normala frysar har ju en slags liten flärp längst ner som man kan fälla ut och så rinner vattnet som bildas när isen smälter ner i nån balja som man ställer i anslutning till flärpen, men på vår frys saknas denna finess så allt smältvatten rinner bara ner och ut på golvet, om man inte står där och är påpasslig och torkar och vrider ur hela tiden. Vilket ju tar sin modiga tid och speciellt nu när det var så sabla mycket is. Brukar skynda på processen med en gammal hårtork men nu kom jag inte på var den var (använder den endast till detta ändamål) och orkade inte börja leta eftersom jag kände på mig att den låg någonstans långt upp och långt in i en garderob. Det tog fan i mig hela EFTERMIDDAGEN (kändes det som i alla fall) och slabbigt och blött blev det förstås ändå. Men ja, det blev i alla fall gjort. Tyckte nästan att jag gjort mig förtjänt av någon slags medalj? Sen tittade vi på säsongspremiären av På spåret på SVT Play (orkar aldrig göra det på fredagskvällar p g a trött) och tycker nog att det gick ganska bra för Lag Soffan? Tog Fjällbacka på 10 och Nicosia på 8, sen hann  förvisso båda tv-lagen svara Indianapolis innan vi hade orienterat oss ut ur det inledande "det måste vara någonstans i USA", men man kan ju inte vara bäst på allt. 

Sen började det snöa så smått. Det visste jag om, men var inte beredd på att det skulle komma såna mängder. Och det var nog ingen annan heller faktiskt. Det känns nästan löjligt, först är det (meterologisk) sommar ända in i november och sedan kommer det 30 centimeter snö över en natt. Ska man vara petig (och det var grannen) så kom det bara 29 centimeter (han mätte med tumstock), men det var minst 28 för många om ni frågar mig (grannen höll också med). 

Fick ställa in min dejt med Lille P igår och vara hemma och skotta. Vägarna såg inte heller roliga ut att ge sig ut på, kan jag ju säga, och efter lite konsulterande med Lille P:s ägare kom vi fram till att han nog inte skulle bli jätteledsen av en vilodag. Bilen syntes för övrigt knappt under all snö. 

Kallt om magen, tyckte Tage när vi pulsade ut på morgonrundan. Han är aldrig ledsen över något väder, utan skuttade obekymrat fram genom snötäcket, till skillnad från resten av flocken (inklusive mig). 

Kallt om hela kroppen, tyckte taxarna. De fick gå sist i vår lilla karavan för att kunna gå i Tages och mina fotspår, men de fick ändå bölja fram som mätarlarver. På helgerna brukar vi gå ungefär en mil, men det gjorde vi banne mig inte igår. Var helt slut efter att ha pulsat 4 km. 

Sedan väntade snöskottning, snöskottning och ännu mera snöskottning. Det tog mig och min man över två timmar att skotta gårdsplanen och uppfarten någorlunda ren från tung blötsnö som det blev när temperaturen steg till runt nollan. Då behöver man inte vara ledsen över att det inte finns något gym i byn för fy satan vad jobbigt det var. 

Sedan åt vi lunch och slappade i soffan innan det var dags att pulsa iväg till kyrkan för att lyssna på Bachs juloratorium. Det var väl inte så tokigt, eller ska jag vara helt ärlig så tyckte jag det var lite väl utdraget (och då var det ändå bara del 1-3), men man får ju ta vad som bjuds ifråga om kulturutbud. Sen pulsade vi hem igen och jag lagade middag som vi åt framför den otroligt spännande bronsmatchen mellan Montenegro och Frankrike där Montenegro vann efter förlängning, och sedan den minst lika spännande finalen mellan Danmark och Norge där Norge till sist vann efter att Danmark haft ledningen större delen av matchen. Fick sedan sms:a lite gratulationer till en norska kollega som också är handbollsfantast. Hela vår sms-konversation bygger på känsloyttringar efter handbollsmästerskap där vi  mycket sportsligt omväxlande gratulerar och beklagar, beroende på utfallet. Vi är alltid eniga om att den verkliga huvudfienden är DANMARK, hehe. 

Ja, sen var helgen slut. Var måttligt kul att släpa sig upp och ut, det var åtta minusgrader och bilen hade förvisso befriats från sitt snölager igår men det skulle ju ändå skrapas rutor och hållas på, och även om vägarna var plogade så var det ju inte bara att fräsa fram. Hatar vintern, men enligt SMHI ska det bli mildare redan nu i veckan så jag hoppas det stämmer. Kom till slut in till stan och då hade det inte kommit EN ENDA FLINGA? Vadfan liksom? När ens egna hoods hade förvandlats till Antarktis och så kommer stadsborna undan med lite minusgrader. KLENT.

Dragoner

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Dragoner av Gertrud Hellbrand. Detta är handlingen:

Den östgötska byn Hedsbro är en lantlig idyll med grönskande fält och betande hästar. Men under den spirande ytan döljer sig mörka hemligheter och avgrundsdjupa sprickor.

När Mira Westmans morfar påträffas död i sitt kök återvänder hon till den östgötska byn där hon en gång växte upp. Det mesta tyder på att han druckit för mycket, ramlat och slagit i huvudet. Men när Miras yngre syssling Ville kort därefter visar sig ha försvunnit börjar Mira misstänka att morfaderns plötsliga död var mer än en olyckshändelse.

Det är maj i det vackra odlingslandskapet och under den spirande ytan skymtar hemligheter och djupa sprickor. Är Jerry och Patrik Hartley Lindskog, ägarna till hästgården intill, inblandade i Villes försvinnande? Och kan Mira lita på sin gamla ungdomsförälskelse Adam, vars lillebror terroriserar bygden?

Tyckte den här boken började hyfsat, men sen dalade mitt intresse rätt snabbt. Är så trött på känslomässigt handikappade hemvändare med ett mörkt förflutet som de inte kan tala om, och det i kombination med att träffa gamla ungdomsförälskelser som fortfarande är heta och tillgängliga...NJA. Tycker inte heller riktigt att hästmänniskorna och -miljöerna känns särskilt genuina? Det här blev något av en besvikelse. Den får en överkorsad rotborste av fem möjliga.

Hästpojken

Har läst Hästpojken av Carl Hedin. För er som kanske inte känner till honom så är han dressyrryttare och influencer. Boken handlar om detta:

Carl Hedin har på kort tid blivit en av Sveriges största ridsportprofiler. Här berättar han om resan från den lilla pojken som mobbades för att han älskade att leka med käpphästar och tonåringen som hoppade av bussen på fel hållplats för att dölja att han skulle till stallet, till hur han genom envishet, mod och ett och annat bananskal lyckats skapa sitt drömliv med hästarna som kollegor.

Lär känna personen och djuren bakom det populära instagramkontot och ta del av en berättelse om styrkan i att vara sig själv och att fokusera på det positiva. Slukarläsning för alla som är intresserade av ridsport och hästar, men också för dem som kämpar med att hitta sin plats i tillvaron.

Jag lyssnade ju på Carls sommarprat och tyckte att det gick lite väl raskt från att i princip blivit sågad som totalt talanglös till att tävla i Sverigeeliten, men man har väl inte all tid i världen till ett sommarprat så jag tänkte att boken skulle ge en lite mer nyanserad bild. Och det gjorde den väl, delvis. Men jag känner fortfarande att det inte riktigt framgår hur mycket hårt arbete som ligger bakom framgångarna (för det MÅSTE det ju göra?). Fast det kanske inte var hans avsikt? Jag är lite kluven här. Sommarpratet tog upp så himla mycket mörker om mobbning och ätstörningar och dålig självkänsla men i boken var det inte alls särskilt mycket om sånt. Nu menar jag såklart inte att jag vill grotta ner mig i andras elände, men jag får liksom inte ihop helheten. Men det kanske är jag som är trög? Hur som helst och bortsett från det: det är en varm, positiv bok med mycket kärlek. Är lite kär i Carl Hedin nu, han verkar vara en sån genomgod människa. Stör mig pyttelite på stavfel (till exempel att skriva Malin Bayard istället för Malin Baryard och att stava tjäle "käle", finns det inga korrekturläsare längre?), men annars var den toppen. Den får fyra hästskor av fem möjliga. Schas till bibblan med er.

Hurra, Sverige-Nederländerna 37-32

Ja, men en  femteplats i EM var väl ändå det minst dåliga alternativet efter en missad semifinalplats. Tycker Sverige överlag har spelat bra, bortsett från den där retliga första halvleken mot Danmark. Men i Norgematchen kunde precis lika gärna Sverige ha vunnit. Men jaja, nu är det som det är. Nu får jag ladda om för herrarnas VM i januari.

Till stallet istället, v 46 2022, pt 2

 Igår red vi en evighetsövning som var så här: Tempoändringar i trav på ena långsidan, vända upp på kvartslinjen i trav, halt mellan två koner, igångsättning i trav igen, vänd upp på nästa kvartslinje, skänkelvikning ut till spåret, in till mitten, ut till spåret, in i mitten, ut på spåret, fatta galopp, galoppera längs med långsidan, trav utmed kortsidan och sen tempoändringar i trav på andra långsidan, osv. Älskar evighetsövningar. Vi var bara fyra stycken så det var dessutom gott om plats, vilket ju underlättar eftersom det var en halt involverad. Det flöt på fint, fast en gång vände Häxan in från fel långsida och trängde sig in framför mig på den kvartslinjen där man skulle göra halt. Då fick jag göra en volt och så hamnade jag framför en som kom på spåret. Inte för att det blev någon större katastrof, men ändå lite irriterande eftersom det var Häxan som orsakat alltihop, och hade hon bara kunnat bete sig som en normal människa och liksom avisera att hon tänkte komma i någons väg (ibland måste man ju det p g a anledningar och då brukar man kommunicera kring det), men hon rider ju på som om hon ägde hela ridhuset och att vi andra helt enkelt får hålla oss undan. 

Köttbullen skötte sig riktigt fint. Formen var helt okej, hade kanske önskat lite bättre framåtbjudning för jag fick jobba som en galärslav i varje steg, det gick inte att slappna av och tro att man bara skulle kunna åka med och få lite gratis. Men hon är fortfarande inte klippt och väldigt långhårig, så det är nog lite tungt och jobbigt för henne. Men hon kämpade på (och jag med). Sen jag började rida Lille P, som ju är av samma typ som Köttbullen fast modellen större, så känns Köttbullen så L-I-T-E-N. Hon är ju en maxad C-ponny, plus att hon är lite överbyggd och har förhållandevis korta ben, fast det var inget jag tänkte på när jag bara red henne. Men nu känner jag mig riktigt lång när jag sitter på henne och det är ingen känsla jag är särskilt bekant med. Hehe.