Semesterlängtet

Kollade i min kalender och tydligen ska jag börja min semester redan den 10 juli. Det är ju...snart? Typ om bara några veckor?

G-Ö-T-T. Tydligen har jag tagit till mig mina egna klagomål om hur tradigt det är att alltid ha sen semester. Det var ju inte ett år för tidigt om man säger så. Också gött att jag har valt att börja semestern på en fredag och börja jobba igen på en tisdag så man både börjar och slutar med korta veckor, en grej jag tänkt göra åtskilliga år p g a uppskattar enkel vardagslyx, men sen är den tanken tydligen som bortblåst när man sitter där med semesterschemat och ska kryssa i veckor och uppenbarligen bara klarar av att tänka i sjok om måndag till fredag.

Också lite skrämmande att jag har tänkt och genomfört alla (ok, två då) dessa smarta förändringar och sedan TOTALT glömt bort det. Men det är väl bättre att det är på det hållet än tvärtom, tänker jag.

Det är tydligen sommar nu?

Alltså, denna vår har väl ändå varit konstig? Som om den inte har hänt överhuvudtaget tycker jag. Och då har jag ändå jobbat avsevärt mindre än vad jag normalt sett brukar göra. Sedan jag blev av med Narcissus så har mitt liv som chef varit förhållandevis enkelt, eller åtminstone har inte personalbiten varit speciellt betungande eftersom mitt team numera består av helt normala och trevliga människor. Sedan att det har varit lite bökigt med extra mycket sjukfrånvaro och annat som kan relateras till Corona den här våren, det får man ju tugga i sig. Men våren bara försvann, och trots att jag nog aldrig har varit hemma så mycket som den här våren så känns det ändå inte som att jag har varit det. Det har inte blivit mer gjort i trädgården, jag har inte läst fler böcker, inte gått fler promenader (fast det får jag väl skylla på artrosen, det har inte varit och är inte kul att promenera när man först får ett knivhugg i knäet och sedan legobit under foten för varje steg man tar) och inte FAN har jag legat och glott på tv i den omfattning som jag har önskat (har t ex fortfarande inte sett finalen av Robinson och nu skiter jag nog lite i den om jag ska vara helt ärlig). Och ändå så är det juni nu? JUNI? I helgen satt jag och min dotter och dividerade om hur långt det var kvar på terminen (på ridskolan) och i min värld var det väl minst en månad? och då är det avslutning nästa vecka. Fick feeling för ett tag sedan och anmälde mig till en "sommarkurs" i viltspår och känslan för den var att den väl också börjar om någon månad eller så, men det är tydligen kursstart nu på söndag. Tur man får mail om sånt, hehe. Annars hade jag väl dykt upp i spårskogen lagom till semestern och förvirrat undrat var alla höll hus.

Semester, ja. Den ska jag inte ha förrän i slutet av juli så det känns ju som en evighet dit. Men eftersom tiden är ur led så kanske det också bara är någon vecka kvar? Min man har blivit uppsagd från sitt jobb p g a Corona och blir arbetslös om några veckor om det inte inträffar ett mirakel och dom antingen får mer att göra, eller att folk plötsligt börjar anställa folk fastän det är semestertider. Men det har jag ju svårt att se.

Så nu är det väl sommar, antar jag. Juni, juli och augusti är sommarmånaderna, det är ju sen gammalt. Men jag var tydligen inte mentalt med på att juni hade börjat. Trots att juni började med riktigt jobbig högsommarvärme och igår även ett rejält åskoväder. Så nu är det svalare igen. Men snart har halva (!)2020 (!) gått och jag är inte med. Känns det som. Vad ska man göra? Fånga dagen?

Villanelle, alive and kicking

Villanelle, den otursdrabbade vakteltuppen som i söndags klämde in sig själv på ett minimalt utrymme och satt fast där i x antal timmar, verkade (peppar, peppar) inte ha tagit någon större skada av sitt äventyr. Han var ju blodig om fötterna och jag var lite i valet och kvalet om jag skulle tvätta skrapsåren som uppkommit i kampen mot gallret, eller om jag skulle låta det vara och hoppas att naturen själv löste det. Valde till slut att inte tvätta, p g a att det såg inte smutsigt ut och såren skulle ändå bli utsatta för smuts med en gång eftersom jag inte kan se att det går att sätta plåster på små vakteltår.
Och han betedde sig som vanligt igår. Struttade omkring, spanade på tjejer, gol. Han blev inte ens halt. Han måste vara född med tur.

Till stallet istället, v 23 2020, pt 1

Igår var det högsommarvärme, 26 grader stod biltermometern på när jag susade iväg till stallet. Det är väl E-N-D-A gången man är glad att ens ridlektion inte börjar förrän 19.30 för då hade det faktiskt hunnit bli någorlunda drägligt att vistas utomhus. Pojken var svettig redan innan vi började, och då hade han bara gått en lektion funkisridning tidigare på kvällen. Funkisridning = mest skritt, kanske lite trav, så det säger väl en del om temperaturen. Han var ändå ovanligt pigg. Det blev lite drama när vi skulle skritta ut en runda för hästen i täten blev jätterädd för en vattenspridare och vägrade gå förbi och började snurra och backa och ställa till oreda i ledet. Vi red på en smal väg mellan hagarna där det är staket på båda sidor så det finns liksom inte utrymme för sånt så vi fick vända och sedan gick det bra. Men Pojken blev tydligen lite uppskojad för på väg tillbaka till stallet så taktade han flera gånger. Det finns liksom inte riktigt i hans världsbild annars, så det är ju väldigt märkligt att såna känslor skulle dyka upp under årets dittills varmaste dag, men så kan det tydligen vara.

Vi red dressyr på samma tema som förra veckan, öppna-volt-öppna. Karin sa att jag kunde rida öppna-volt-sluta men det var så längesen jag red någon som ens var i närheten av en sluta så jag rörde ihop det alldeles och kunde inte för mitt liv reda ut om hästen skulle ha framdelen på spåret och bakdelen innanför eller om det var tvärtom eller om det var på något annat sätt. Skyller på värmen. Men öppna-volt-öppna gick riktigt bra för att vara Pojken och han blev så himla fin i formen och det var gött att för en gångs skull ha lite gratis framåtbjudning. Den varade inte för alltid kan jag väl säga, på slutet var han rejält trött men så fin han var! Typiskt att terminen snart är slut och att han ska gå på bete och bli tjock och lat. Har i och för sig diskuterat att byta till Köttbullen nästa termin, mest för att jag känner att en gång i veckan med henne inte riktigt är tillräckligt för att upprätthålla det arbete som vi har påbörjat. Funkar ju om Karin eller någon annan rider till henne också mellan varven, men att jag ska sitta och jobba med hennes form en timme i veckan och sen går hon och ger sig själv semester på barnlektionerna resten av tiden, det blir lite för mycket börja om från början varje gång känner jag. Eftersom hon är så envis och tjurskallig som hon är. Pojken är ju mer bara att övertyga om att han inte får lata sig ur problemen så är han ju någorlunda med på noterna. Aja, vi får väl se vad som händer. Nästa vecka är det sista veckan på terminen, snyft.

Nyårsfesten

Har läst Nyårsfesten av Lucy Foley, den handlar om det här:

Alla är inbjudna. Alla är misstänkta. Det är slutet av december och det nya året ska snart ringas in. I en lyxig jaktstuga i de skotska högländerna samlas nio vänner som känt varandra sedan universitetstiden. De ska dricka champagne, äta god mat och njuta av varandras sällskap. Det ska bli det bästa nyåret någonsin. Men just som ett snöoväder rasar in över Skottland hittas en i sällskapet mördad. Och samtidigt ryktas det att en seriemördare går lös i vildmarken. Har han slagit till igen? Eller finns den skyldiga inom stugans trygga väggar? 

Om den här boken stod det också: Nyårsfesten av Lucy Foley är en ruggigt atmosfärisk deckare som toppat listorna i England. En modern pusseldeckare för alla som älskar julböcker men gärna också vill ha ett rejält mysterium att bita i. Lucy Foley visar att det traditionella mordmysteriet fortfarande kan funka briljant.

Jag gillade den här boken. Det var ett klassiskt upplägg som börjar med att man hittar ett lik och så hoppar man tillbaks en tid i händelseförloppet och bygger upp intrigen genom att hoppa mellan dåtid och nutid. Tempot var högt och mördaren - eller för den delen offret - avslöjades inte förrän precis i slutet. Det var lite väl många karaktärer att hålla reda på och jag störde mig lite på hur osympatiska en del var - vem vill frivilligt umgås med ett as liksom? Det var också lite irriterande att alla karaktärers berättelser var i jagform, medan när det var Dougs berättelse var det "han". Men i övrigt välskrivet. Den här boken får fyra säckpipor av fem möjliga.

Villanelle, vakteltuppen med (förhoppningsvis) minst 9 liv.

Trogna läsare är väl förtrogna med den otursförföljda vakteltuppen Villanelle. Han är ju fortfarande singel eftersom alla hans tilltänkta fruar var tuppar och alla nu existerande hönor antingen är hans mamma eller hans döttrar. Håll ut! Köpte ju nya ägg på darknet Blocket och för någon vecka sedan kläcktes 9 ljuvliga små humlor. På bilden nedanför är de typ 5 dagar gamla och verkligen inte lätta att fånga på bild för de pilar hit och dit med blixtens hastighet.

Man dör ju sötdöden?

Förhoppningsvis är det väl åtminstone NÅGON av dom 9 som är höna? Stackars Villanelle vankar fram och tillbaks i sin voljär och vill ha sällskap. Voljären ligger nät-i-nät med Batman & gängets voljär, så han får se men inte röra.

Igår var Villanelle spårlöst försvunnen! Jag hörde honom gala på morgonen, men på eftermiddagen fanns han helt enkelt inte och när jag tänkte efter hade jag inte hört honom på ett bra tag. Voljären är kanske 3 kvadratmeter stor, och den innehåller några gömmor i form av grenar och tunnlar samt ett litet hus, men Villanelle fanns verkligen ingenstans och han brukar för övrigt inte gömma sig heller, utan tillbringar större delen av sin tid med att spatsera framför och ha koll på vad de andra sysslar med. Det var faktiskt lite obehagligt, för jag har ju grävt ner nät under hela voljären så ingenting ska ju kunna komma in där. Och jag är alltid jättenoga med att kolla så att ingen är i närheten av dörren innan jag öppnar den, för de är ju rätt så kvicka och japanska jumbovaktlar är ej önskvärda i svensk fauna. Så var sjutton FANNS han?

Jag hittade honom till slut. Då hade han lyckats klämma sig in mellan sitt hus och väggen (en glipa på typ 2-3 centimeter) och fastnat med en fot i nätet, gissningsvis när han försökte vända sig. Så där satt han och kom varken fram eller tillbaka. Var helt övertygad om att han var död, men när jag flyttade ut huset för att kunna få tag på liket så flaxade han till med vingarna och spatserade iväg. Med en blodig fot men i övrigt verkade han inte ha tagit någon större skada. Han gick raka vägen till vattenskålen och bälgade i sig åtskilliga vaktelmunnar, så han hade nog suttit där några timmar.  Hoppas att foten läker och inte blir infekterad så att han kan få sina fruar. De beräknas bli könsmogna om cirka en månad, så HÅLL UT VILLANELLE.

Fick för övrigt slakta tre tuppkycklingar i helgen. Smålandshönan Astrids fosterbröder började nämligen redan göra seriösa försök till att börja gala. Det tycker jag är tidigt, de är ju ändå bara lite drygt 2 månader. Både Lars och Gunde Svan var betydligt äldre innan de började ge hals. Jag tyckte nog man kunde vänta tills kuckelikuet var ett faktum, men min man blir så stressad av tanken på att grannarna ska klaga över galande tuppar så det var bara att sätta igång. Även Gullfiber fick hamna i frysen. Han har vuxit i raketfart och var vid 4 veckors ålder lika stor som Astrid och hennes fosterbröder som var 8 veckor, om inte större?  Jag hade gärna låtit Gullfiber växa och se vad det kunde bli av honom, men han var så elak mot Astrid när vi släppte ihop dom. De fyra andra kycklingarna (som hädanefter går under namnet De Fyras Gäng, som nu har utkristalliserat sig till att vara två Plymouth Rock, tyvärr tuppar båda, och två Silverudds Blå, i nuläget oklart vilket kön de har. Jag fick ju ett Silverudds Blå-ägg som bonus för att säljaren inte lyckats skrapa ihop det antal Plymouth Rock-ägg som jag ville köpa, sen visade det ju sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen och nu med facit i hand så visade det sig att det var två Plymouth Rock, två Silverudds Blå och så Gullfiber då. Lite tråkigt, men det är väl bara att hoppas att åtminstone NÅGON av Silverudds Blå är en höna, slut på världens längsta parentes) och Astrid gick jättebra tillsammans, men så fort Gullfiber kom i närheten av Astrid så flög han på henne och fan vet om han inte försökte sätta på henne också? Han betedde sig verkligen tuppigt trots sin ringa ålder, och det var någonting som Astrid inte uppskattade och det blev bara värre och värre och Astrid blev mer och mer stressad. Och eftersom jag är mer rädd om my one and only Smålandshöna så fick Gullfiber också hamna på huggkubben. Och såklart var det också en tupp, kunde jag konstatera när jag tog ur honom, så det var ju ändå bara en tidsfråga. Hoppas att Plymouth Rock-killarna inte är lika brådmogna för det blev verkligen inte mycket kött av de här tre.

Nu har alltså De Fyras Gäng fått flytta ut till Astrid i hönsgårdsburen och så får de väl gå där och växa till sig tills det är dags att sätta ihop dom med Mette-Marit & Co.

Till stallet istället, v 22 2020, pt 2

Var ju enormt pepp på fredagens drop in-ridning, men det ska man väl aldrig vara. För det första var vi 14 stycken. F-J-O-R-T-O-N. Det står nog någonstans att max är 10 och först till kvarn, förra fredagen var vi 11 men det gick ändå rätt bra eftersom vi red någon slags evighetsövning där man inte direkt var i vägen för någon och de innehöll heller inte halter eller övergångar, för då är det ju som bäddat för att det ska bli trafikstockningar.
I fredags stod det 11 hästar på tavlan över hästar som fanns tillgängliga för drop in, och när jag kom så fanns bara Köttbullen kvar. Perfekt. Nä, men sen dök det väl upp tre till och då skulle Karin gissningsvis vara lite hygglig mot dom, så det trollades fram ytterligare tre hästar och så bestämdes det att vi skulle vara på stora utebanan. Jag H-A-T-A-R att rida på stora utebanan. Det blir alltid kaos och fastän stora utebanan kanske är tre gånger så stor som en normalstor ridbana så är man ändå alltid i vägen för varandra. Köttbullen hatade nog både stora utebanan och livet i största allmänhet, samt mig i synnerhet, för det gick inte alls särskilt bra för oss. Hon spjärnade emot och ville inte gå fram och det är liksom svårt att ha en plan för vart man ska ta vägen när 13 andra flöjtar omkring på ungefär samma ställe. Obs, jag flöjtade också omkring och var säkert i vägen för en och annan. Ja, det var som det var och bra gick det inte. Okej, jag fattar, fyra extra personer blir 1000 spänn på en timme och inget ont om Karin, hon gjorde nog var hon kunde för att hjälpa alla, men så värst många minuter per person blir det ju inte när man är en hel djävla skolklass. Var på sjukt dåligt humör resten av kvällen sedan p g a det. KUL TJEJ.

Nu är dessutom terminen snart slut! Bara två veckor kvar, sedan blir det ingen ridning förrän i augusti. Gud vet i vilket skick Köttbullen kommer att vara då. Hehe.