Till stallet istället, v 46 2019, pt2

Jamen hur härligt är det inte att åka till stallet en fredag efter jobbet? "Vi både börjar och slutar ju veckan på ett perfekt sätt" sa en i min vanliga ridgrupp som också tog en drop in-lektion idag. ÄLSKAR VÅR DROP IN-RIDNING PÅ FREDAGARNA! Det kan inte sägas nog många gånger. 

Enda tråkiga idag var att Pojken gick en privatlektion så jag fick hålla tillgodo med Älgen. Förra gången jag red honom gick det väl lite sisådär, idag gick det lite bättre. Formmässigt då . Generellt är det ju på alla sätt trevligt med en schysst och bussig häst som Älgen, som på det stora hela gör vad man ber honom om utan några större krusiduller. Sen blir det ju inte stordåd heller, men jämfört med Pojken där varje galoppsprång är en KAMP så är det ju ändå vilsamt. Älskar ändå Pojken. Älgen är så himla STOR. Och det är han alltså inte på riktigt, men det är sån himla skillnad mot Pojken när han, Älgen alltså, älgar iväg. 

Dagens övning var en evighetsövning med 10-metersvolter i alla hörn, samt vid X efter vänd snett igenom. Älskar evighetsövningar, i alla fall när alla sköter sitt och inte är ivägen. Så var fallet idag. GÖTT.  

Post massage pt 2

Jaha, men idag var jag på massage. IGEN dårå eftersom förra gången bara var sisådär och oavsett en droppe i havet, typ. Idag skulle jag till ett ställe som hette nåt i stil med "Massage & Beauty". Deras logotype var en lotusblomma och så var det en bild på en leende thailändska. Så det är ju lite det man förväntar sig när man tassar in. Hade beställt något som hette "sportmassage (hård)" så jag såg fram mot thailändska stålnypor vs mina muskelknutor.

Den här salongen låg i en källarlokal nästan mitt i stan, vägg i vägg med en begravningsbyrå faktiskt men det kan ju kanske kvitta. Fick ringa på och så kom det rätt så otippat en rödlätt och skäggig karl och öppnade, iförd shorts, t-shirt och sandaler som om han vilken sekund som helst skulle promenera ner till stranden och slå sig ner under ett parasoll och ta en drink. Han såg ut att heta typ Anders. Han slog sig hemtamt ner bakom kassan och tog betalt och jag tänkte att det var väl bossen dårå, för det fladdrade förbi något thailändskt väsen i bakgrunden och det var pyntat och städat och fint på ett sätt som jag tror att få män skulle kunna åstadkomma (vill så gärna ha fel här, men erfarenheten säger mig annorlunda). Men nähä, det kom ingen behaglig liten thailändsk kvinna utan det var minsann han själv som skulle massera. EH? Ja, det är väl i och för sig inget konstigt med det och jag har fått massage av karlar förut (alla minns väl Ser Gregor Clegane), men det kändes lite halvt om halvt olustigt ändå. Kanske för att jag fördomsfullt tänker mig att män som håller sig med thailändskor är lite snuskhumrar. Försökte tänka bort det hela, inte alla män osv, men det var ändå något som inte kändes hundra.
Massagen i sig var det inget fel på, han hade nog lärt sig ett och annat tricks av sina thailändskor, men alltså...NJA? Det känns i och för sig bra i kroppen så det får kanske ändå vara värt det? Får kanske ge det en gång till och då explicit boka thaimassage och se om man får en thailändska då? Aja, nästa vecka ska jag till ett annat ställe, hoppas det är bättre. Eller det här var inte DÅLIGT, men...ja, nåt var det med den här "Anders" som störde mig.

Till stallet istället, v46 2019, pt1

I måndags var jag och red för första gången på två veckor. Först var det ju teori, fast då var jag ändå i Köpenhamn, och sedan var jag slut som artist veckan därpå. Kändes som två ÅR nästan. Hade Pojken och dagens tema var skänkelvikning. Inte vare sig hans eller min bästa gren, men vi kämpar på. Mycket till skänkelvikning blev det inte, antingen vek han bara halsen och gick rakt fram, eller så snubblade han på sina egna ben. Men resten kändes skitbra. Han var så fin i formen att jag skulle kunnat trava runt fyrkanten i dagar och år. Och i galoppen jobbade han på riktigt bra. Han är ju annars lite av en slacker som tycker att det räcker med en långsida i taget, men nu höll vi igång varv efter varv och det är minsann något visst med den där kallblodsgaloppen. Så dundrande och liksom mäktig.

Jakten på den försvunna massagen

Alltså HELVETE vad jag är i behov av massage nu. Kroppen är verkligen inte samarbetsvillig. Hotellet jag bodde på förra veckan hade ju en säng som var som hämtad ur en tortyrkammare, sen blev det inte bättre av att jag har legat några nätter på soffan p g a att min man har en mansförkylning och hostar som en lungsjuk poet på ett sanatorium. Nu sover han i arbetsrummet och jag i sovrummet, men kroppen klagar fortfarande. Min alltså. Är spänd och stressad mest hela tiden p g a svinmycket jobb och en orimligt fulltecknad kalender i övrigt. Igår var jag i Malmö på utbildning, åkte hemifrån halv sju, kom hem kvart över sju. Ja, på morgonen respektive kvällen alltså. Annars hade det ju varit en väldigt smidig dag. Och JA, jag vet att det finns folk som har långt att pendla till jobbet och att det liksom ingår i deras vardag att sitta på allmänna kommunikationsmedel eller i bilköer flera timmar varje dag, och vet ni: jag tycker på riktigt så himla synd om er som har det så. Så jag ska väl inte gnälla, men det gör jag ändå eftersom jag är inne i en period av självömkan p g a ovanstående: svinmycket jobb, en orimligt fulltecknad kalender i övrigt och en man med mansförkylning som det såklart är jättesynd om men som inte är det mest peppiga sällskapet om man säger så. Vilket jag hade behövt, känner jag.

Bild från Malmö C igår. Skulle vara DJUPT
DEPRIMERAD om jag var tvungen att göra
denna Golgatavandring varje morgon.

Ja, men i alla fall. Måndagsexemplaret till kropp levererar spänningar och SMÄRTA. Har ont i nacke och axlar (och därmed också huvudvärk) hela tiden. Har till och från känning av min diskbuktning i ländryggen och får då lite ischiaskänning som en extra bonus. Har dessutom fortfarande ont i min tumme som jag stukade/vrickade/(bröt?) för evigheter sen. Vet inte om jag har skrivit om det, men helvete vad det ställer till det att inte kunna använda tummen. Nu kan jag väl det, men det gör ont. Inte hela tiden, men vissa rörelser. Och det bidrar ju inte till det allmänna välbefinnandet om man säger så. Jaja, livet är en jämmerdal.

Var ju på massage förra söndagen, men det var ju ingen höjdare. Har därför fortsatt att sondera terrängen och idag tog jag mig samman och ringde ett potentiellt ställe. H-A-T-A-R att ringa och inte för att vara taskig men det är jättejättejobbigt när man knappt förstår vad dom säger (fattar såklart att det är lika jobbigt för dom, säkert värre men det är ju ingen tröst för mig). Och sen är det så himla jobbigt när man ska diskutera när man kan och så har man sin kalender i telefonen som man ju pratar i. Ja, men i alla fall. Tog mig samman och ringde. Fick prata med en som lät som att hon hade hela munnen full av pad thai. Det var faktiskt helt omöjligt för mig att förstå vad hon sa. Frågade om hon pratade engelska, men då bröts samtalet. Orkade fan inte ringa upp igen, så jag skickade ett sms och frågade om det fanns tid i slutet av denna eller nästa vecka. Fick "När kl? dukomma" samt "Hurmerkat personer?" till svar, och resten av kommunikationen var inte speciellt begriplig den heller. TROR nu att jag har bokat in en tid nästa fredag, men det är ytterst oklart. Den som lever får se.
Parallellt med att detta hände så hittade jag (eller Google för att vara korrekt) ett annat ställe. Brukar undvika ställen som heter någonting med "beauty" eftersom de enligt mig då bara håller på med feelgood-småduttande och till måndagsexemplaret behövs det lite mer krafttag. Men så kollade jag på deras behandlingar och då fanns det något som hette "sportmassage (hård)". Dessutom hade de onlinebokning. ÄLSKAR ONLINEBOKNING. Så nu har jag bokat en tid där imorgon. Sen var jag inne och läste en sur recension på stället där någon hade skrivit att hen bokat tid på nätet och sedan kommit dit och så hade de inte kollat av det utan bokat in tid för någon annan, så nu är det väl också lite oklart och den som lever får se, osv.

Status annars är att hundarna blev "godkända" för att vara på pensionatet. Så nu får min man bara se till att bli frisk från sin mansförkylning så väntar KÖBENHAON i helgen. Inte för att jag ser fram jättemycket mot det, hade hellre varit hemma och kurat, men har man lovat så har man.

Jag blinkade en gång, så försvann helgen

Ja, ungefär sådär är mitt liv nuförtiden: svinstressigt. I fredags var jag slut som artist och orkade inte ens åka på drop in-ridning TROTS att jag inte hade ridit på min vanliga lektion på måndagen p g a orkade inte det heller. Det är någonting med november och mörkt och kallt och behöva byta om och sätta sig i en kall bil och åka iväg till ett kallt stall som inte lockar jättemycket. Fastän jag VET att när jag väl kommer dit så blir allting bra, så jag måste börja fokusera på den känslan istället.

I fredags lämnade jag med flit datorn på jobbet och åkte hem och kokade pumpasoppa med ingefära och sen slutade väl fredagen med att jag somnade på soffan som alla andra fredagar. Sedan gick det en sekund och så var det söndag kväll. Och då har jag inte gjort speciellt mycket alls, känns det som. Gick en långpromenad i lördags och fick skoskav. Igår höll jag hundkurs på förmiddagen, men resten av tiden har jag inte gjort något speciellt vad jag vet mer än sånt där som jag alltid gör på helgerna: lagar mat, bakar bröd, städar hönshus. Glodde på världscupen i hoppning, betade av nästan hela Filip och Mona (fantastisk (om man gillar skavig humor) serie på SVT, se den!). Jamen det var lugnt och fridfullt, ändå känns den här ledigheten otillräcklig. Just nu är jag i en period där jag jobbar svinmycket, jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå blir jag aldrig klar. Då blir det lite stressande med helger, samtidigt är ju kanske inte lösningen att jobba ännu mer. Vill ju ej sluta mina dagar som Boxer i Animal Farm.

Nästa helg ska vi åka till Köpenhamn. Min man fyller nämligen 50 nästa vecka, och då ville han "göra något" i samband med detta. Så då blev det en heldag i Köpenhamn. Har egentligen inte energi till detta, men det får ju gå ändå. November är sån: in i kaklet bara. Sen får man rasa ihop och återhämta sig i december. Min man vill gå och se en konstutställning. Vet få saker som är tråkigare, men man får väl offra sig för jubilaren. Sen bestämde jag att vi ska gå på Den Blå Planet. Så det blir ju åtminstone kul. Och Köpenhamn brukar ju dessutom erbjuda god mat.

Så börjar böket med att hitta någon som kan passa hundarna över dagen. Det är lite då man ångrar att man har tre, för det blir ju ett något större företag än bara en. Vi har lämnat på pensionat några gånger förut, men det har fan inte känts speciellt bra. På ett ställe har jag dålig kemi med ägaren, plus att hen tävlar aktivt nästan varje helg och då lämnar över stället till typ praktikanter och såna som arbetstränar och annan billig arbetskraft, aldrig samma två gånger i rad. På ett annat ställe har jag bättre kemi med ägarna, men de har kennel och är iväg på utställningar och annat ofta. Och stället ligger mitt ute i Tjottahejti och då kan väl hundarna stå och vrålskälla och yla i timmar utan att någon bryr sig. Jag vet att de har folk som tittar till pensionatet när de inte själva är där, så det är inte som att hundarna är övergivna. Men det känns ändå inte jättebra.
Har nu hittat ett nytt ställe som jag hoppas mycket på. Dels ligger det nära, dels utger det sig för att vara "som hemma" för hundarna, d v s det är litet och hundarna får till och med vara med inne i huset ibland. Det låter ju jättetrevligt, men då var det såklart inte bara att boka tid och plats utan ägaren vill träffa hundarna först och känna av ifall de passar att vara där. Känns egentligen helt rimligt, så hade jag nog också velat göra om jag hade haft pensionat och det känns väl mer som ett ställe där man verkligen bryr sig än ett där man bara kan komma och lämpa av sina djur lite hur som haver. Men tänk om våra hundar inte platsar på ett sånt ställe? GULP. Aja, det får jag veta ikväll.

VARNING FÖR STARKA BILDER

Har lite svårt att smälta den där "usch vad äckligt"-kommentaren från vårdcentralen. Har ju trots allt gått omkring med denna knöl i cirka åtta månader och under denna tid handhälsat på ÅTSKILLIGA människor utan att någon har flytt skrikande. Och man tycker ju att personer som arbetar i vården i allmänhet, och på en ghetto-vårdcentral som min i synnerhet, borde ha sett ett och annat?

Så här ser den alltså ut: 

Ursäkta bildkvalitén men det var av någon anledning skitsvårt att fotografera med vänster hand och tydligen måste jag då spreta med lillfingret som farmor i Downton Abbey. Jag lämnar nu öppet för fler "usch vad äckligt"-kommentarer, kanske även NÄTHAT? Tur jag bara har cirka tre läsare.   

Ett uppfriskande besök på vårdcentralen

För ett tag sen, någon gång i våras, så fick jag en knöl på ena långfingret, precis mitt på den yttersta leden. Först trodde jag att det var för att jag fått en smäll där när jag flisade grenar i kompostkvarnen, men så försvann den liksom aldrig. Knölar är ju inget man vill ha, även om Doktor Google försäkrade mig om att det med största sannolikhet rörde sig om en (ett?) ganglion eller en mukös cysta, båda helt ofarliga. MEN MAN VILL JU ÄNDÅ INTE HA EN HIMLA KNÖL PÅ SITT FINGER. Som aldrig försvinner, som jag jämt jämt slår i (och då gör det ont) och framför allt stör mig. Häromdagen skulle jag till exempel sticka in handen i Tages bilbur och då fick jag inte in fingret mellan två spjälor i buren. Ovärt.

För ett tag sen ringde jag vårdcentralen för att höra om de hade några heta tips, men det enda de sa var att jag skulle gå på öppen mottagning och låta distriktssköterskan ta en titt. Nu är jag inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen, men jag har väl varit hos distriktssköterskan förut och det gick ju SÅDÄR. Väntar faktiskt fortfarande på den där kallelsen som jag skulle ha fått där någon gång sommaren 2008.

Min vårdcentral ligger i ett sånt där miljonprogramsområde och där bor det nog flest långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, och/eller låginkomsttagare i hela kommunen, så köerna borde vara milslånga. Fast jag har då alltid fått hjälp med det jag har behövt få hjälp med i helt rimlig tid (var ju där lite oftare när barnen var små), bortsett från den där trögröven till distriktssköterska dårå. Så idag tog jag mig samman och masade mig dit. Anmälde mig i kassan, fick en lapp och satt i kanske en kvart och läste i min bok innan det blev min tur. Istället för trögröven Berit (eller vad hon nu hette) så var det en ung snygg karl som hette syster Patrik som svepte med mig in i ett mottagningsrum och frågade med ett bländande leende vad han kunde göra för mig. Visade mitt finger med knölen och han hummade och sa att det såg ju inte så roligt ut och han ville nog att arbetsterapeuten skulle ta en titt. ARBETSTERAPEUTEN? Är det inte såna som typ pensionärer går till för att få hjälp med rollatorer och hemtjänst och liknande? Har ingen aning, men syster Patrik spänstade iväg i korridoren och jag satt kvar och smygläste fusklappar på skrivbordet ("om folk söker för feber, fråga om de har varit utomlands och i så fall i områden med EBOLA").

Sedan kom arbetsterapeuten, jag visade Knölen och hon bara "nämen usch vad äckligt" (man tycker väl ändå att de inom vården skulle vara rätt härdade?) och sedan påbörjades en slags gruppdiskussion. Hade jag artros? Kunde det vara ett ganglion? Jag kom med mitt (a k a Doktor Googles) förslag "mukös cysta" och mm, ja, kanske det ändå var bäst att låta en doktor (en riktig) titta på det? Jo, det enades Syster Patrik och Arbetsterapeuten till slut om. "Kanske vore det här någonting för doktor Muhammed?" "Ja, han är ju lite av en klipp- och klistradoktor, det här skulle han gilla", diskuterade Syster Patrik och Arbetsterapeuten sinsemellan. Hittills har man ju bara hört talas om stafettläkare, men nu seglade "klipp- och klistradoktor" upp på nyordslistan. Tydligen var han en sån som "gillade att tänka utanför boxen", vilket då bedömdes vara bra i fallet med den mystiska Knölen (hoppas jag åtminstone).  "Han är också kirurgiskt intresserad", informerade Syster Patrik med det entusiastiska tillägget "det är ju bra för er båda!". Så nu har jag fått en tid hos den "kirurgiskt intresserade" (obs, inte kirurg då, utan bara intresserad) doktor Muhammed, a k a "klipp- och klistradoktorn" som dessutom gillar att tänka utanför boxen, om ett par veckor. Det här känns ju...eh, bra? Om inte annat så rejält spännande. Känns lite som att en klipp- och klistradoktor skulle kunna amputera fingret på stående fot i rent kirurgiskt intresse. Bör jag höja min försäkring? Förbereda mig på ett liv som vänsterhänt? Den som lever får se.

Kände mig dock rejält uppfriskad av besöket. Kostade dessutom inte en krona. Det är häftigt att betala skatt, osv.